2014 - det balanserade året

Jag blir alltid lite sentimental och sorgsen på nyår.
Vet inte varför. Men det är anledningen till att jag helst inte går på stora fester där man måste vara på och glad och social. Gärna närsomhelst annars, jag älskar ju att träffa nytt folk, men inte just på nyår.
Det bästa nyåret för mig är när jag får umgås med människor jag känner och gillar, får äta och dricka gott, prata lite skit och inte må alltför dåligt dagen efter.
Löften då.
Blir inte så mycket löften, snarare mål. Förra året önskade jag att våga och inte begränsa mig. Kommande år ska jag styra mitt eget liv. Komma i form, Forty and Fit. Eller som min frisör sa; Forty and Fucking Fabulous. Fast han har två år på sig, så lite orättvist är det. Fast jag har bestämt mig för att hela året gills, inte bara till slutet på mars. Kontinuitet med träning och bra mat (hej VV!), anmäla mig till några lopp så jag får lite motivation. Eller hotivation, som min frisörs kollega sa. Hitta balansen, så jag inte försakar mitt sociala liv för min hobby.

Balans är ledordet för 2014.

GOTT NYTT

på er allihopa!

snygg i håret

Nyklippt och nyfärgad. Det hade jag ju verkligen råd med, men nån måtta får det vara på eländet. Håret hade inte sett en sax sen i somras och var i det närmaste tvåfärgat. Nu är det enfärgat igen, i en skitsnygg rödbrun nyans, och genomklippt. Sparade längden. Ska se hur långt det blir. Hur länge jag står ut.
Som vanligt väldigt kul att träffa frisören igen, inte nog med att jag blir snygg, jag får prata massa skit och dricka kaffe också. Fick även tjusiga krämer av hans hudterapeutkollega, samt glögg i försenad julklapp.

Imorgon blir det trerätters och skumpa. 7 pers blev vi tillslut och M slipper vara enda killen. Blir förhoppningsvis och troligen alldeles lagom trevligt. Vem vet, jag kanske tillochmed kommer iväg på de där träningspassen på onsdag... Kan behövas. Jag har inga festklänningar som känns ok och jag vägde mig hos VV idag. Inte okej. Men på g.

räkningar, fika och leopardmönster

Åh vad roligt det är att betala räkningar när man hade tjänstledigt halva förra månaden.
Tur att jag planerat att inte dejta nåt, för jag skulle inte haft råd. Jag får träna och gå på viktväktarna, för båda dras automatiskt, samt leva på gröt och tomatsoppa. Då kommer väl kilona förhoppningsvis rasa i alla fall. Inget ont som inte har nåt gott med sig! Tur att lunchen på jobbet är subventionerad och förbetald också.

Annars har jag äntligen rest mig ur min koma och varit inne i city. I solen! Det kan ju också ha haft lite med saken att göra, att jag orkade ta mig iväg. Eller snarare; kände ett starkt behov av att vistas utomhus. Att jag dessutom lyckades få till en träff med MZ gjorde ju inte saken sämre.

M ringde precis när jag skulle gå och ville hitta på något. Jag inser att jag är alldeles för tillgänglig, för när han hörde att jag hade andra planer blev han nästan lite stött. Fel, han blev stött. Jag tror han är så van vid att jag alltid är på när han ringer och vill hänga. Han är van att få som han vill, i flera sammanhang. Men, inte idag. Lite synd är det om honom just nu, men jag finns här alltid annars och lyssnar och stöttar, så jag har inte så dåligt samvete. Det är inte som att han släpper allt för min skull heller, långt ifrån.

Snart är 2013 slut. Har ni fått ut av året det ni trodde eller önskade?

Jag har köpt en leopardmönstrad anteckningsbok inför 2014. Helt okaraktäristiskt, men det är väl det som är grejen? Att välja nya vägar?

ett sånt där inlägg som hjälper mig sortera random tankar..

Ingen träning, ont i foten. Tråkigt. Jag vill ju komma igång med träningen, samtidigt som jag inte vill riskera att paja nåt i foten. Risken är ju att det slutar med att jag blir ofrivilligt träningsfri mycket längre då.
Och fortfarande den här förlamande tröttheten, framförallt på morgnarna. Jag sover i snitt 10 timmar per natt, men jag känner mig inte seg, som när man har sovit för mycket, bara trött. Gäspar konstant. Jag läste nånstans att kvinnor överlag har ett större sömnbehov än män, eftersom vi tänker på fler saker samtidigt hela tiden. Simultankapaciteten. Men jag vet inte. Jag vet bara att jag behöver sova mycket nu och jag tror det löser sig sen. Så jag låter mig sova.
Idag regnar det, som vanligt den här vintern. Himlen är grå och det blir liksom aldrig ljust ute. Det är femtio nyanser av grått, fast utan snusket. Väldigt lite snusk på sistone. Jag såg att det finns ett sällskapsspel (eller kan man säga så?) med samma titel numer. Är det verkligen nån som köper ett sånt på Akademibokhandeln?
Jag dricker julklappskaffe. Kardemummakaffe från Indiska. Jag har alltid kardemumma i mitt kaffe hursomhelst, så det passade bra. Klockan tre har jag tvättid. The Hobbit är framplockad på Swefilmer och väntar bara på att jag ska koppla i HDMI-kabeln. Igår fick jag hem "Hemligheten". Jag har läst den förut, när jag lånade den av M, men nu ska jag läsa den ordentligt. Läsa och göra. Anteckna. Köpa en ny, fin anteckningsbok, som ska handla om mig.
2014 ska handla om mig. Jag ska ha mål. Målbilder. Kanske till och med göra ett sånt där visionboard, eller vad det heter.
Jag fyller snart 40. Det är dags att ha en plan.

Dumpa och bli dumpad

För några inlägg sen skrev jag om hur dålig jag är på att bli dumpad. Att de som dumpar mig liksom blir kvar på nåt sätt och jag vill ha upprättelse, eller vad man ska säga. Jag vet, det är fånigt. Det är nåt som ligger och skaver, sårad stolthet och sådär och jag ska jobba med det nu är planen. Hursomhelst. Jag blir ju inte alltid dumpad, tro det eller ej. Ärligt talat är det nog oftare jag som dumpar. Jag är ju kräsen, blir inte förälskad lätt och om jag inte känner något ser jag ingen mening med att fortsätta ses.
Så igår dumpade jag.
Han har hängt med ett tag, även om det varit långt mellan gångerna vi setts. Lite äldre än jag, hobbymusiker, intressant jobb, trevligt utseende, men.. Nej. Det klaffar inte. Dels tänder jag inte på honom, trevligt utseende till trots och då är det liksom kört. Dessutom har jag sett tendenser av ett lite trist temperament. Lite sådär grinigt, att han irriterar sig på saker som jag tycker man bara kan ignorera. Sånt stör mig jättemycket.
Vi var ute och åt igår, det var väl trevligt, men. Som sagt. Så när vi stod och väntade på tunnelbanan och han började prata om "vart det här kan vara på väg, det vet man ju kanske inte" så sa jag att jag nog visste det och att jag inte kände annat än kompisvibbar. Han blev rätt tyst efter det, så helt glad var han väl inte. Förståeligt. Det är ju inte kul att bli dumpad, det har vi redan konstaterat.
Nu har jag liksom ingen alls i pipen. Jag pausade dejtingsidan också. Blev trött på att bara sitta och slösurfa, orkar ju inte kontakta nån ändå och det har bara varit miffon som skrivit på sistone. "Hallå snygging", 22 år, liksom. Det är dags att ta det lite lugnt, jobba med mig själv fysiskt och psykiskt innan jag kör igen, på allvar.

En annan rolig sak, förresten. Jag är ju smått förvirrad ibland. Hade bokat pass på gymmet igår, 30 minuter spinning och 30 minuter core. Tänkte att det var bra grejer för foten, inte så mycket vridningar och så. Kommer dit, drar mitt kort, men lyckas inte skriva ut biljetterna. Det ser liksom inte ut som vanligt, jag kan bara skriva ut kvitton på att jag bokat klasserna. Efter att ha prövat några gånger vänder jag mig till snubben i receptionen.
"ursäkta, jag kan inte skriva ut klassbiljetter", säger jag.
"Klassbiljetter?" säger han och ser förvirrad ut.
"Ja", säger jag, "alltså biljetter till klasserna som är nu"
"Här?" säger han.
"Ja", säger jag, nu lite irriterad över att han är så trög. "Spinning och core!"
"Är du säker på att det är här du ska vara? Eller att det är idag?" säger han.
"Ja, såklart", säger jag. "Det står ju här..." Jag tittar på kvittot jag skrivit ut och inser att det står 1/1. Jag är en vecka för tidig.
Bara att göra ett klumpigt försök att skämta bort det och ställa sig på crosstrainern i en halvtimme istället.

Idag är jag rätt sänkt, har varit det hela ledigheten. Kanske är hösten som gör sig påmind. Sover liksom 10-11 timmar om dygnet. Så jag behöver väl det.

God jul, Merry Christmas, Melekalikimaka, Feliz Navidad, etc

Dagen har gått fort.
Fylld med mat, släkt, julklappar, musik, juleljus, film på tv och födelsedagstårta.
Jag måste ha varit snäll i år, för jag fick bra många fler julklappar än jag gav. Inga stora grejer, det är ju familjedealen, men böcker, ett par tofflor, en skiva, tvål, kaffe och en fin mugg.. Lite smått och gott.
Regnet har öst ner hela dagen, men inne var det varmt. Jag kom hem vid nio, med en stor bit av tårtan i väskan och nu mår jag lite illa. Innan tårtincidenten har jag faktiskt lyckats äta ganska lagom, men man kan ju inte lyckas med allt.

Jag har förresten hittat den sämsta jullåten ever. Melekalikimaka med the Beachboys. Lyssna på den! Ljuvligt värdelös på alla plan.

God jul på er allihopa!

Så miserabelt. Ingen ände på eländet, fast livet är nog ganska bra ändå.

Det här är anledningen till att jag inte ska fasta mer än högst en dag i veckan. Jag blir ju så himla låg utan mat.
Fast. Det har med årstiden att göra också. Högtiden. Den får mig ur balans, trots att allt egentligen är bra.
Jag menar, jag lever och har hälsan. Har ett helt ok jobb, en bra familj och bra vänner. Tak över huvudet och allt det där.
Ändå känns det bara... Allt är vingligt och det behövs så lite för att trilla över kanten.
Att vara trött och lite hungrig, efter en fastedag. Jag var fan tvungen, efter att ha ätit bort ledsenheten i över en vecka. Tränat har jag gjort idag med, lite lugnt sådär för foten. Det brukar få mig att må bättre, stabilisera, men det gör mig bara tröttare nu när jag inte äter.
Att prata med M i telefon och så blir det ett sånt där jobbigt samtal, där vi nästan missförstår varann med flit. Jag, som är jag är och han, frustrerad över att vara fast i föräldrahemmet och hugger på det mesta.
Att se dejten från i somras, han jag nästan blev kär i, ute på dejtingsidan igen. Vilket ju egentligen borde kännas bra, det betyder ju att han inte är kär i nån annan i alla fall. Som om jag skulle behöva bry mig hursomhelst. Ändå vill jag bara att han ska gå in på min sida, bekräftelsen. Jag skulle vilja att han ångrar sig! Jag är visst inte så bra på att bli dumpad.

Åh, vilka miserabla inlägg jag får ur mig såhär års. Jag mår ju egentligen ganska bra, men det är i svackorna jag har skrivbehovet, uppenbarligen.
Foten är i alla fall bättre. Och jag har gjort en sjysst spellista p Spotify med låtar som "I'm dreaming of a white trash christmas", "Santa's lost his mojo" och "It's christmas (and I hate you)".

It's the most wonderful time..

Blä.
Humöret är bara upp och ner och eftersom jag inte kan träna det jämnt, på grund av foten, så äter jag.
Äsch. Vem försöker jag lura. Jag skulle ätit ändå. Jag har sjukt dålig karaktär just nu. Vill ha allt och har nada motstånd. Samtidigt känner jag mig svullen och ful, vilket gör att jag blir deppig och så äter jag lite till.

Nej, det får vara nog nu. Slut med hämtmat och glass. Eller överätning av egenlagad mat, för den delen.
Dessutom, halleluja, är foten mycket bättre! Idag, när jag gick upp för att testa den nyöppnade indiska restaurangen här i området, så gick jag utan kryckor och det gick hur bra som helst! Så kändes det inte imorse, efter en dag som igår, med utflykt till MZ (äntligen!), gig och rockkonsert. Att gå på rockkonsert med kryckor är för övrigt inget att rekommendera. Det är jättesvårt att hålla i kryckor och öl samtidigt.En rolig sak var i alla fall att kompisarnas kollega, en kille på 24, blev ärligt chockad när han hörde att jag skulle fylla 40 nästa gång. Jo, jag slickar i mig, jag behöver sånt nu, särskilt när jag känner mig tjock och plufsig.

Det är årstiden. Den lockar fram alla känslor, på max. Min HSP går bananas. Bara att acceptera, I guess, för att kämpa emot det är ingen idé. Nu kanske jag kan börja träna lite lätt igen, det är den allra bästa medicinen. Träna och att göra roliga saker. Fast inte för många roliga saker, för då blir jag trött... ja ni hör. Julen, alltså. The most wonderful time of the year.. My ass.

Fast jag är inte så cynisk och deppig som jag låter, hörni. Livet är rätt bra ändå. Det är bara skönt att skriva ur sig.

Så jävla känslig hela tiden

Det är lite som att ha ständig PMS just nu. Jag bara gråter.för allt och jag vet inte varför. Jag gråter för att jag blir rörd, för att jag tänker för mycket, för att jag känner mig lite ensam och för.. allt.

Jag är less på att vara uppfuckad vad gäller relationer och nu tänker jag fan ta tag i det. På riktigt. Träffa nån är inte problemet, det är det som händer efteråt, när jag får känslor. Att jag blir så.. besatt.
Jag tänker pausa dejtingsidan. Orkar ändå inte dejta och blir mest beklämd av hela grejen. Kanske drar jag igång det igen så småningom, jag är inte mot det principiellt så, men jag behöver vila och bygga upp mig själv.
Jag vill må bra, både vad gäller det yttre och det inre. Jobba med självkänslan och hela relationsbiten. Köra hårt med Fit by Forty-biten. Träna och äta rätt för att det får mig att må bra. Se till att lyckas på jobbet, inte sabba för mig själv som jag alltid har en tendens att göra.
Förra året var mitt nyårslöfte att ligga mer. Det har jag gjort. I år kanske nyårslöftet kan vara att ge mig själv en chans att bli kär?

Stockholmsvinter

Sitter här vid datorn och hör regnet som smattrar mot rutan. Decemberregnet. Stockholmsvinter.
Tuggar lite på en bit marsipan, från grisen som mamma skickade. Det blev en hel del kvar, trots att jag bjöd A på den nu när hon var här och fikade, så jag bestämmer att det är en marsipandag idag.
Gör en spellista på Spotify. En lista med jullåtar, men kanske inte de du hör varje dag. De låtarna finns där ändå, i affärer, på radio. Här hemma vill jag ha en lite bluesigare jul. Passar mig bättre, nu för tiden.

Funderar över saker. Mig själv. Situationer jag hamnar och försätter mig i. Reaktioner. Livet, i stort.

Tar en bit marsipan till och klickar fram nästa låt på spellistan.

Status Quo

Det händer inte så mycket här, med stukad fot.
I måndags var jag på jobbet, men insåg ganska snabbt att jag inte kan utföra mitt vanliga arbete. Det kan jag fortfarande inte. Foten är liksom lika som innan. Så länge jag sitter still går det bra, men när jag går på den gör det ont, liksom i böjningen. Jag ger det till helgen, är det inte bättre är det kanske dags att röntga. Om inte annat för att utesluta att det är nåt värre. Man börjar ju bli till åren, liksom...
Apropå det. L kom hit igår och roade mig en sväng på kvällen. Jättemysigt. Jag inser att jag inte har folk hemma så ofta, undrar varför? Får bli ändring på det. I vilket fall, vi började prata om det där med att vi fyller 40 nästa år och hur märkligt det känns. För det gör det. Krisat färdigt har jag nog gjort, jag hade ju nån liten period där i våras/somras då jag ifrågasatte mina livsval en aning, men det känner jag mig färdig med. Det är mera siffran. 40, liksom. Det känns inte som jag. L förstod precis, hon kände samma sak. Inte att det är jobbigt att bli äldre, men att det känns konstigt att ha en 4 först.. Det är svårt att förklara. Fast. Åren mellan 30 och 40 har väl varit de tyngsta hittills i mitt liv, med depressionen som låg över de flesta av åren som en tung, blöt matta och sen brorsans död som kronan på verket. Nu har det ju faktiskt sakta men säkert blivit bättre, vi kan väl bara anta att det får fortsätta så? Vi gör det.

Nu ska jag snart in till jobbet igen, vi har personalmöte ikväll och det kan jag ju faktiskt vara med på. Sen blir det julcafé med kören, mycket märkligt (men ganska skönt) att sitta på publiksidan. Och, jag får träffa A! Vi har inte setts sen i somras, så det blir härligt!

Bra grejer

Att grannen kom ner med kryckor och att vi pratade om att ses snart och ha lite grannfest.
Att allt man "borde" göra inte funkar med stukad fot och man därför har en sjysst anledning att bara slappa och titta på musikhjälpen.
Att pappan snart kommer hit med elastisk binda och indisk mat.
Att det ändå känns som att foten funkar lite bättre idag och jag därför har gott hopp om framtida träning, etc.

Broken

Igår blev jag kanske lite full. Ni vet sådär som man kan bli om man möter upp kompisar som redan AW:at i flera timmar och så försöker man komma ikapp.
Roligt det där, hur man kan ha skitkul och må alldeles toppen och sen, på en sekund, inse att man är alldeles för full och verkligen borde åka hem. Man=jag. Förstås.
Hursom, jag kom hem ordentligt och sådär, men på vägen råkade jag trampa snett. Skitont gjorde det, men det gick okej att gå på foten (minns, jag var väldigt berusad), så hem kom jag, som sagt.
Vaknade imorse, bakis som bara den, och foten går knappt att stå på. Den verkar inte så himla svullen eller så, men det gör skitont liksom inne i fotleden. Jag kan stödja på den sålänge jag står still, det är när jag rör på den som det ilar till och jag tappar all kraft.
En typisk stukning, skulle jag tro. Kanske kan få hit pappan att titta på foten imorrn, kanske till och med linda den lite.

Men det känns ju lite pinsamt. Bli full och stuka foten, liksom...

ambivalent längtan

Magsjuka. Finns det nån värre sjukdom, nån som får en att känna sig mindre och eländigare? Jag tror inte det. Inte här hemma hos mig i alla fall.
Jaha, så jag blev magsjuk. Nu är jag ok, men svag, så det blev en extra dag hemma. En dag med kaffe, tvättstuga och Musikhjälpen, det är ungefär vad jag orkar med. Och massa tankar, förstås. Och längtan.

Den är ambivalent, den där längtan.
Det är längtan efter kärlek, efter närhet, vi talar om förstås. Längtan efter samförstånd och att höra ihop.
Jag tror jag längtat efter det hela livet, att höra ihop. Kanske för att jag aldrig riktigt känt mig självklar i sammanhang, inte ens i min familj. Jag har alltid känt att jag borde vara på ett annat sätt för att vara riktigt bra nog. Jag vill vara bra nog ändå, på mitt sätt. Jag vet att jag är det, rent logiskt vet jag, men ibland blir just den vetskapen så liten jämfört med känslan av att vilja vara bra nog.
Särskilt tydligt är det där när jag blir kär, eller är på väg att bli kär. Kanske är det därför jag blir kär så sällan. Det är så jobbigt, det tar så mycket energi att balansera vetskap och känslor.
Samtidigt.
Hur ska jag kunna få det där om jag inte vågar eller orkar?

I alla fall, det ambivalenta i det just nu är mest att jag vill ha det, men jag gör inget åt det. Jag vill bli serverad och jag vet, det är inte så det funkar. Inte för mig, nånsin.

ingen ro..

Det går ett tag mellan varven. Det händer saker, det är inte det, jag har bara inte ro att sätta mig och få dem på pränt. Tid har jag nog egentligen, men det är just den där ron, som saknas.
Så vad har jag gjort då?
Jobbat, förstås. Funderat över om jag kan plugga i vår, om jag får det kan jag nog tänka mig att stanna en termin till på jobbet. Jag har varit på konsert också. Lyssnat på vansinnigt glad och underbar musik. Insåg när jag stod i publikhavet med ett fånleende på läpparna att det här, det är bättre än alla lyckopiller i världen. Insåg också att jag är så glad som slipper lyckopillrena numer. More or less. Men jag ska fylla på mer med den här sortens lyckopiller, helt klart. Sen blev jag lite flörtad med av en kompis till mina kompisar. Det betyder absolut ingenting, men det var trevligt att känna sig uppskattad. Jo, så har jag varit en del av en konsert också. Julkonsert, med kvartetten. Vi var "gästartister". Ett alldeles lagom stort sammanhang, mysigt och juligt, med en kör där medelåldern är ca 70. Men de är så gulliga, gubbarna, och de blir så glada när vi kommer dit och är med.
Idag har jag varit trött. Knastrött. Tog mig iallafall iväg på en promenad med M, besökte en liten julmarknad och tog en mugg glögg. Sen blev jag knastrött igen och tackade nej till middag och åkte hem. Jag tror han blev lite paff. Jag är ju inte den som brukar banga att hänga. Men jag kände mig bara trött och trist, inte ens på humör för att umgås med honom.

Och nu då? Två veckor till jul. Det verkar som att jag har nyårsplaner i alla fall, förmodligen nåt med kvartetten. Känns helt ok. Skönt om en kan få slippa nyårsångesten i år. God mat, vin och häng med folk jag tycker om, blir ju strålande.

Inget dejtande, förresten. Om ni undrade. Jag har ingen lust, bara. Funderar på att pausa nätet och bara vila lite. Kanske gå ut, träffa folk. Sådär som jag sagt i ett och ett halvt år... Hursom, jag är helt ok med att bara ta det lugnt med det där nu. Ett tag.

känslodagar

Söndagar är mina tårögda dagar. Allt, precis allt, gör att ögonen blir blanka och tårfyllda.
Jag ser på Amazing Race på TV och ögonen tåras.
Jag läser bloggar och ögonen tåras.
Jag ser bilder på Facebook och ögonen tåras.
Jag tänker på saker, minnen, och ögonen tåras.

Egentligen är jag inte ledsen, inte alls. Oftast kommer tårarna för att något är fint, vackert, rörande.

Så då får det väl vara så. Tårögda söndagar, det är helt ok.

dejt på lördag kväll

Redan hemma, tänker ni. Klockan är ju bara barnet, var dejten inte bra?

Dejten var jäkligt intressant.

Det började sådär, med vin och lite språkförbistringar. Jag tyckte han var lite väl kategorisk och gjorde allting till kulturskillnader mellan Italien och Sverige, jag har så svårt för generalisering. Blev lite trött och tänkte; är det så här det ska bli ikväll.. Men nånstans svängde det när vi kom till restaurangen. Ett fantastiskt mysigt litet sushiställe och där kom vi in på väldigt djupa existentiella saker. Andlighet. Reinkarnation. Livets orättvisa.  En oväntad vändning, I have to say. För det är svårt att dejta nån som talar ett annat språk, tycker jag. Det blir så lätt ytligt, även om jag kan prata svenska. Han kan inte uttrycka sig helt och hållet och jag gör mig inte förstådd. Som tur var kunde vi mötas i engelskan och det gjorde vi. Det blev inget vanligt dejtsamtal direkt, det där som annars känns som om man är på en anställningsintervju. Det var häftigt.
Han var väldigt fysisk. Tog min hand, strök undan mitt hår, höll om mig när vi gick.. Jag störs inte av det, även om jag kanske inte är den som tar de fysiska initiativen. Några pussar fick han innan tunnelbanan gick. Sen får vi se. Jag träffar honom faktiskt gärna igen.
För det är något med de där som vågar komma in på de märkliga ämnena sådär på en gång. Som blottar sig. Det finns en tjusning i det.
Och det är det som gör att jag inte ger upp dejtandet. Att jag inte tröttnar totalt på det. För nånstans finns ju de här mötena, de här upplevelserna, som jag inte vill vara utan, oavsett om vi blir ett kärlekspar eller ej. Att jag kan se det för vad det är, möten med människor. Ibland blir de lyckade, ibland inte. Oftast får jag ut något av det.
Nån gång hoppas jag få allt ut av det.

Härliga helg

Sovmorgon. Längre än vanligt, är det jetlagen som hänger kvar? Hur länge kan jag skylla på den innan jag inser att det bara är den gamla vanliga vintertröttheten som sjunkit in?

Hursomhelst tycker jag om de här slappa lördagsmorgnarna. Vakna långsamt, frukost framför tv:n, tvättstuga, kaffe framför meningslösa spel på facebook, slösurfande.. Lite plock, lite fix. Kanske åker till och med lite julgrejer fram, även om jag fortfarande inte är ett dugg sugen på att fira jul.
Det är ett dilemma, det där med julen. Hade jag råd skulle jag dra iväg, men jag har varken semesterdagar eller ekonomi för det. Sen brorsan dog känns verkligen julen helt tom. Igår ringde pappa och pratade om att "återta" julen och att de gärna såg att jag kom dit och firade. Jag har verkligen inget intresse av att återta något, möjligen skapa nytt, men jag känner mig tvungen för pappas skull. Det verkar vara viktigt för honom, så.. Men jag ska se till att låna bil, så jag kan åka hem på kvällen.

Ikväll ska jag på dejt. Nätet, så vi får väl se. Vi ska ta en drink och äta middag. Jag har inte fått veta alls vart vi ska gå, han ville ordna allt, vilket jag uppskattar. Jag är ju svag för det där överraskningsmomentet. Vi får hoppas att både han och valet av restaurang blir en positiv överraskning. Han har lovat att det inte blir McDonalds i alla fall, det är ju alltid något.

Nähä, tvättstuga och kanske en promenad innan det är dags att fixa till sig..

jobb

Det där jobbet.
Att dag efter dag, vecka efter vecka, komma dit och mötas av att kollegor är sjuka, vilket gör att alla förutsättningar att få nåt vettigt gjort kastas omkull. Jag är trött på det. Det är kul att jobba i team, men inte när man aldrig nånsin hinner prata. Det blir inte så mycket teamwork då. Mycket gnäll är det också, som det blir när man är trött. Tendenser att ta saker personligt, som egentligen bara hör till jobbet. Jag vet, jag hamnar lätt där själv, fast jag är bättre nu på att nyansera nu, att hitta tillbaka.

Jag ska göra upp en strategi, det är min plan. En strategi och målbilder. Om ett halvår har jag ett nytt jobb.

såna dagar

Söndagar med sovmorgon. Promenader med fina vänner, fika med underbar utsikt i soligt vinterstockholm. Städat, till och med tvättat fönster. Potatis och purjolökssoppa, skumbad och varm choklad med rom. Och så vetskapen om att jag snart får krypa ner i den sköna sängen igen.

Det är såna söndagar jag gillar.

Aloha!

Men hej.
Är ni kvar? Det var ju ett tag sen..
Och jag lovar, hade jag fått välja hade jag inte kommit hem. Jag ville verkligen inte åka hem!

Det trodde jag inte, faktiskt. Att jag skulle gilla Hawaii så mycket. Men underbart klimat med varma dagar och ljumma nätter, salta bad, snygga surfare och piña coladas.. Hang loose. Bara att ge sig.

Första dryga veckan spenderades i Honolulu. Tävlingar. Gick bra och dåligt, kan man säga. Det dåliga först, vi bombade rejält med kvartetten. Sjöng inte illa eller så, men tydligen utan energi, vilket sabbade massa annat. Det läskiga var att det kändes bra, men min kära kvartettkollega, som lyssnat, sa att domarna har rätt. De har ju oftast det. Det är ju skit att vi inte kan ta med oss ut på tävlingsscenen vad vi gör i reprummet. Jag var väldigt nära att byta hobby på onsdagskvällen, börja knyppla eller nåt, men nä.. Så lätt ger jag mig fan inte.
Med kören gick det bättre, final och en helt ok niondeplats. Så det var ju skönt, att inte behöva deppa ihop helt.
Att sen ha möjlighet att äta frukost på stranden, njuta av solen, titta på pingviner och dicka nonfatlatte från Starbucks.. Det helar ju en del.
Sen, när allt var färdigbalunsat, drog vi till en annan ö. Där blev vi helt galet aktiva, paddlade kajak, trekkade i regnskog, åkte zipline, badade med sköldpaddor, tittade på inspelningar av ny dejtingdokusåpa på Mtv på stranden... Under trekkingen höll min lilla pappa på att ramla baklänges med huvudet före nerför en brant på ca 4 meter. Jag slängde mig fram och höll i hans ben, vilket resulterade i galet leriga ben (shortsen är rödbruna än, klorin kanske?) och skrapsår och blåmärken både här och där. Vad gör man inte för att spela hjälte.
Sen var det slut. 30 timmars resa hem och landade i lördags kväll. M kom och hämtade mig och hade köpt godis och städat och grejer, han har bott här när jag var borta pga renovering. På söndagen åkte vi på utflykt till Trosa så jag inte skulle somna. Det verkar ha hjälpt, för min jetlag är i det närmaste obefintlig. Hoppas jag, men det har ändå gått fyra dagar nu.

Nåt helt annat då. Idag sändes programmet om min bror. Jag har inte sett det än, vi hade hemkomstfest med kören, men jag har spelat in det. Flera andra verkar dock ha sett det, jag har fått många kommentarer och mess. Det verkar som det var bra. Det är bra. Jag ville ju inte att det skulle bli kladdig gråtfest och jag tror inte det blev det.
Så jag vill bara påminna.
Gör det du vill. Säg det du vill.
Vänta inte.

Jag ska försöka följa mitt eget råd nu.

Fly away

Äh, nu skiter jag i stormar, gråa moln och rusk, jag drar till Hawaii istället!

positiv kritik är bra kritik

Att få höra att man är engagerad, bra på det man gör, snabblärd och snabbtänkt, samt uppskattad av många, hör ju kanske inte till vardagligheterna på jobbet. Det fick jag i alla fall höra, i torsdags, på lönesamtalet. Sen var det ju det vanliga pratet om att det knappt finns några pengar att fördela, så är det ju alltid i min bransch. Det ska sparas. Herregud, barn och ungdomar är väl inget att satsa på?
Hursomhelst berättade min chef att hon har en minuslista, en plusminusnoll-lista och en plus-lista. Ingen får naturligtvis minus, det är mer för att hon ska reda ut begreppen för sig själv när hon sätter lönerna. Få personer hamnar på plus, men jag är en av dem. Sa hon. Känns ju skönt, med tanke på att jag känt mig otillräcklig precis överallt den senaste tiden.

Men nu åker jag snart, hörni. Vita stränder, palmer och paraplydrinkar. Och rep, tävlingar och stora sammanhang, men på något sätt är det annat när det är på Hawaii. Inbillar jag mig. Inte stress på samma sätt, mer mañana och hang loose.

Jag är så HSP'ig nu att det inte är klokt förresten. Nej inte hispig. HSP'ig. Jag känner in precis allt. Gråter flera gånger om dagen. Har inget filter alls. Det är intressant, för jag börjar lära mig lite om hur jag funkar nu. Och när det blir så här, hög påfrestning under en lång period, då accelererar det.
Därav de få inläggen just nu. Jag orkar helt enkelt inte formulera mig.

I'll be back...

same procedur as last time..

Massor att göra, många bollar i luften, tusen järn i elden...
Kärt barn har många namn, men stress är det lika fullt. När jag stressar blir jag sjuk. Det är som att kroppen bara pallar tills en viss gräns, sen ger den upp och låter diverse bakterier ta över. Den här gången var det en förkylning.
Jag är jättetrött på att inte orka. Jag är jättetrött på att få karensdagar, jag är jättetrött på att vara borta från jobbet. Jag är jättetrött på ångesten det medför, att jag känner mig dålig, svag, inte good enough.

Fast jag vet ju. Jag har fel jobb. Stressigt och utsatt för smitta.
Frågan är bara.. Kan jag nåt annat? Vad kan jag då? Vad skulle jag kunna göra istället?

Vad tror ni?

kontrollfreak, not so much?

Jag har bestämt frisyr för semifinalen!
Det är svårt att förklara vilken lättnad det är att veta vad jag ska göra med håret, särskilt eftersom vi tävlar så tidigt. Jag är inte en typ A-människa. Ska jag göra en frisyr på morgonen måste den vara enkel. Så det blir en enkel 50-talsfrilla med tre "bullar" i luggen och en sned hästsvans som jag formar till med plattången. Enkelt och snyggt.

Jag börjar få lite koll nu, det känns skönt. Det har känts så overkligt, jag har liksom inte fått in i huvudet att vi faktiskt ska göra den här resan. Måste vara därför jag inte är mitt vanliga kontrollfreakiga jag. Nu ska jag bara kolla flygtiderna. Och vad hotellet kostar. Lite sånt. Detaljer...

tid för återhämtning

Repa, jobba, ha huvudet fullt av allt möjligt hela tiden..
Nånstans tar det ju stopp för mig och efter förra veckan gjorde det precis det. Kroppen bestämde sig för att säga ifrån och nu sitter jag här med en förkylning.
Alltså, jag vet ju det där. Att jag inte kan köra 110% i flera veckor, att det straffar sig. Att jag måste ha tid för återhämtning och att det inte räcker med bara en dag.
Så nu sitter jag här med väsande luftrör.

Annars är allt... Tja, ganska lugnt. Jag har ju bestämt mig för att ta det väldigt lugnt på dejtfronten innan Hawaii. Messar lite med killen jag var ute med senast, men jag vet inte. Eller jo, jag vet. Jag är inte intresserad, inte egentligen. Han har barn och bor långt utanför stan och visst, det betyder ingenting om man är kär, men det är jag inte. Men det är trevligt med sms och jag har inte lovat nåt jag inte kan hålla.
Just nu är jag rent allmänt osocial, det har att göra med den där återhämtningen. Orkar inte med fler intryck. M konstaterade idag att vi ses för sällan numer och jag kunde bara hålla med. Han har ju sitt, med renovering och dejtande och jag har mitt. Vi sågs en stund på konserten i fredags i alla fall, alltid nåt.

Det känns mycket märkligt att jag kommer att vara på Hawaii om två veckor. Eller snarare på ett flygplan. Jag har nog ca 10 timmars resa kvar vid det här laget. Overkligt, men härligt.

Nu är jag lite trött

Konserten över.
Så lyckat, så skönt.
Det är tur att vi är luttrade och vana vid att inte ha nån förberedelsetid, fast nån gång vore det kul att vara väl förberedd..
I vilket fall gick det bra och ännu en milstolpe är avverkad på vägen till Hawaii..

det kunde varit kul

Men det blev ingen bio igår.
Jag hinner inte. Orkar inte.
Han förstod. Blev besviken, såklart, men förstod.
Och ja, vad ska han göra?
Jag borde packa kläder idag, men jag orkar inte. Har knäckt till höften så jag knappt kan gå, hur vet jag inte. Tog just en värktablett och hoppas att det hjälper.
Just nu längtar jag jättemycket till söndag. Göra-ingenting-dag.

Annars är det ok.

orken räcker inte till allt, nåt måste ta lite stryk

Och just nu är det bloggen.
Vansinnig helg. Vansinnig vecka.
Fast kul, på många sätt. Ingen tid för bloggande dock. Ingen ork att formulera ord, meningar. Det gäller att hushålla med energierna..
Hushålla med energier och att titta så där lagom långt fram, så kollen finns där utan att stressnivån går upp.
Det går ganska bra. Jag fuskar lite.
Lite hjälper det att jag lade mig före 22 söndag, måndag och tisdag.

Den här lördagen var efterlängtad, inte minst för att jag äntligen skulle få vakna utan väckarklocka. Naturligtvis vaknade jag strax efter åtta och kunde inte somna om. Jag hade drömt en sån där typisk stressdröm, att jag glömmer saker, kommer försent, missar grejer.. Det är som att stressen kommer ut där nu. Lite resfeber också, kanske.
Nåväl, även om jag vaknade tidigt så har jag en helt oplanerad lördag framför mig. Lite tvätt, lite komma-ikapp-med-inspelade-tvprogram, lite städ, lite jogg...

Min storebror by choice fyllde år igår och vi pratade när han var på väg hem från jobbet. Vad händer? frågar han och jag inser att jag... Tja. Jobbar och sjunger. Roligare än så är det inte just nu.
Jo, lite dejtar jag också. Var det nån som ärligt trodde att jag skulle låta bli innan Hawaii? Om inte annat behöver jag bekräftelsen, men han är riktigt mysig så långt. Vilket i och för sig bara är en dejt och ett otal sms. Bio på måndag. Vi får se. Han bor på fel sida av stan och har barn, men är konstnärlig och kul att prata med.

Så är det, livet just nu.

Livet idag

Jag går och yogar efter jobbet för första gången på två veckor. Det knakar i kroppen, men den njuter av att få röra på sig, sträcka ut.
När jag kommer hem tar jag ett bad och målar tånaglarna röda. Avslutar nåt som inte riktigt hunnit börja och sorterar tvätten till imorgon bitti.
Varm choklad, candy crush och tidig sänggång. Lyssna igenom inspelningar, läsa några sidor..
Och sen, gonatt.

regn gör att jag tänker mer

Hör regnet smattra utanför.
Funderar på en del, vad ska jag säga, förslag, som jag fått på sistone. Egentligen kanske jag inte ens borde fundera på det, men jag är ju nyfiken, så..
Nu stängde tv:n av sig, den gör det efter några timmar och jag tar det som ett tecken på att det är dags att lägga sig. Finns så många borden, men jag tror jag skiter i dem och bara sover istället. Sömn läker och jag behöver bli frisk och springa. Idag orkade jag inte ens yoga efter jobbet, en sak i taget, men kroppen skriker efter rörelse. Jag vill springa! Eller jag vill inte, jag vill sitta i soffan och slötitta på Idol, men det är för att jag är lat. Egentligen vill jag springa. Till helgen kanske. På torsdag ska jag yoga i alla fall, det är ett faktum.

är inte på fest ikväll

Idag var jag bjuden på fest. Efter ett kort besök i närmaste gallerian insåg jag dock att det inte var genomförbart att åka kommunalt över halva stan, umgås med massa nya människor och sen åka kommunalt tillbaka mitt i natten, särskilt inte med tanke på att jag repar hela dagen imorgon.
Det beslutet kändes ju väldigt vuxet, men det är lite surt. Eller snarare mycket surt.
När nu äntligen nån har fest på riktigt, som jag faktiskt är bjuden på, då pallar jag inte att gå.

Å andra sidan har jag äntligen skurat ur min golvbrunn i badrummet. O, glamourösa lördagskväll...

tack, det räcker nu..

Näsan rinner och halsen kliar.
L messade om AW, men jag var tvungen att tacka nej, trots allvarlig tristess. Jag är helt enkelt inte frisk nog. Hela den här omorganiseringen av förkylningen betyder förhoppningsvis att den går mot sitt slut, nu vill jag bli frisk så jag kan springa och yoga.

Nyss fick jag ett litet energiryck och rensade lite bland mina kläder. I garderoben hittade jag en påse med kläder som lagts undan för att de inte riktigt passade. Nu passade nästan alla kläder. Gissa om jag blev peppad! Så, bort förkylning. Här ska springas!

Jag är sjukt irriterad just nu

Det här med att killar faller för de veliga, svåra, obeslutsamma tjejerna.. Vad är grejen?
Är det den där omtalade jägarinstinkten?
En nära vän till mig är besatt av en sån tjej. Hon är dessutom inte singel. De jobbar på samma arbetsplats, har varit ute på en del aw's och några av dem har slutat med hångel, som i sin tur oftast slutat med att hon brådstörtat begett sig hem. Det ska sägas att de även umgåtts innan hånglandet tog fart, men tydligen har "gnistan" alltid funnits där.
I alla fall.
Detta är alltså en tjej som är otrogen. Hon har hånglat med min kompis, verkat skuldmedveten, men fortsatt chatta och vara tydlig med att hon är tänd på honom. När han vill ha ett mer tydligt svar backar hon. Enligt min mening vill hon både ha kakan och äta den. Under sommaren hördes de inte, men nu har det tagit fart igen. Min kompis är helt såld på henne. Han återkommer till henne gång på gång. Jag tycker hon är patetisk och dum i huvudet, efter att ha suttit med och sett vad hon skrivit när de chattat, både i efterhand och vissa gånger live.
Men det här är alltså den typen som killar blir kära i?
Inte såna som är snälla, hyfsat tydliga och OBS! bra i sängen. Som typ... Jag.

Fan vad det stör mig.

En annan sak som stör mig är att detta kommer vara allt min kompis pratar om, nu på ett tag. Jag vet hur det var sist. Allt jag svarar kommer att vara upprepningar från då, fast lite vassare eftersom jag inte har lika mycket tålamod och förståelse den här gången.
Och ok, det är lite ego också. Vem fan är det som är dumpad senast och skulle behöva prata och prata? Men då får jag bara hummanden och "det kommer kännas bättre om ett tag".
Jag vet det! Men det hindrar inte att jag behöver få älta! Borde ju han veta, om nån...

Fast jag är inte så ledsen. Jag tänker lite på det, på han jag dejtade, och konstaterar att det var lite synd att det blev som det blev, fast ändå lika bra. Jag tänker på sånt vi sa och gjorde som var fint och kul och jag tänker att det är bra att ha fått uppleva det igen och att jag kommer få uppleva det med nån annan, framöver. Och jag undrar ändå lite om han tänker på mig och jag tror faktiskt att han gör det då och då. Inte som i att han kommer höra av sig eller att han ångrar sig, men jag tror jag glimtar till ibland. Om inte annat känns det lite bra att tänka så, så jag gör det bara för det.

Annars har förkylningen nu förflyttat sig till näsan och luftrören och jag är hungrig igen.

Obs, läs med en gnutta ironi...

Inte nog med att jag blir dumpad. Nej, naturligtvis ska jag få en rejäl förkylning också!
Den har härligt nog punktmarkerat halsen, så jag har inte kunnat svälja riktigt på några dagar, vilket stundtals medför smärre panikkänslor. Fördelen är väl att jag bara kunnat äta soppa. Det borde hjälpa min viktminskning i alla fall. Okej, jag hade säkert kunnat äta glass, men jag vill inte.  Dels mår jag lite illa hela tiden och dels vill jag fortsätta gå ner i vikt. Fakta: Man går inte ner i vikt av att äta glass. Jag får äta glass på Hawaii.
Jaha, och nu har förstås förkylningen även satt sig på mina stämband, vilket gör att det inte blir nån sång på ett par dagar. För att inte tala om träning. Efter tre dagar i soffan är ryggen stel som en pinne, det värker i korsryggen och jag når inte ens ner till mina tår.
Jo, så var jag inne och kikade lite snabbt på dejtingsidan. Har ju inte varit där sen i somras, så jag tänkte bara kolla om jag hade fått några härliga, bekräftande mail.
Det hade jag inte.

Hur var det nu, halvfullt, halvtomt..?

Öppet brev till universum

Jag vill börja med att säga att jag inte är bitter. Jag är faktiskt inte det.
Inte knäckt, inte bränd, inte förkrossad.
Jag mår ganska bra, ja förutom ett envist halsont just nu då.

Men jag blir lite trött. För jag tänker att jag har varit singel himla länge nu och jag tänker att jag lärt mig massor om mig själv och jag tänker att nu får det väl ändå vara min tur?
Kan jag inte bara få träffa nån normalsnygg, med bra värderingar, egna intressen (helst kulturella på nåt sätt, om jag får önska specifikt), som är bra i sängen, vet vad han vill med sitt liv och som kan bli kär i mig och vice versa?

Jo, men visst lärde jag mig en hel del på de här två månaderna. Att vara i nuet, att vara mig själv, att go with the flow.. Jag lärde mig en hel del om vad jag vill göra mer eller annorlunda av nästa gång också. Vara lite mer tydlig redan från början, ställa lite fler frågor..

Så jag är redo nu, universum. Jag har fått smak på det och jag vill ha mer.

Bring it. Jag tycker det är min tur nu.

Jävla skit

Det var den märkligaste "göra slut -kväll" jag varit med om.

Först promenerade vi en massa. Pratade om ditt och datt, men jag kände att det låg nåt i luften. Så jag började fråga en massa om hans ex, om vad han ville med dejting.. Och då kom det fram.
Att jag var så bra, så kul att hänga med, så fin... Men att förälskelsen inte fanns där.
Så vad ska man säga?
Jag kan ju inte påverka vad han känner.
Nånstans har jag ju känt det, annars hade jag ju inte nojat som jag gjort.

I alla fall var vi hungriga, så vi gick och åt och drack öl tills nu. Och hade en skittrevlig kväll. Men det ändrar ingenting.
Han kramade mig hårt innan tunnelbanan kom och sa: "det var ju trevligt ikväll fast det var så tråkigt" och ja. Precis så var det. Jag sket ju i allt och var precis mig själv och det var så befriande. Jag inser att det är ju precis så jag ska vara. Mig själv. Jämt.

Fast jag är ändå ledsen nu.
Inte så ledsen som jag kunde ha varit, för jag har ju inte släppt på, men fan. På pappret var det ju i det närmaste perfekt.

Sånt jag ser på min löprunda

• Snubbe med springstyltor
• Tusen cyklister
• Pensionärer med små hundar
• Yngre personer med stora hundar
• Rådjur
• Glad man i sombrero
• Harar
• Andra löpare, oftast sammanbitna
• Döda djur, mest sniglar och fåglar

Obs, inte allt på samma gång. Idag var det mest cyklister och mannen i sombrero.

För övrigt ska jag träffa honom ikväll, "promenad/fika", och jag har lite av en olustig känsla. I vilket fall är det dags att ta reda på lite vart vi står. Jag behöver veta mer nu, om vilket håll detta är på väg åt. Eller inte är på väg. Det känns som att jag står vid ett vägskäl; sluta känna eller känna mer och då måste jag få input.
Vi får se om det blir deppblogg eller happyblogg nu ett tag framöver...

Viktigt

Återigen blir jag påmind om vad som är viktigt.

Jag nås av beskedet att min kusin fått komma hem med sin lilla dotter och jag börjar gråta av lättnad och glädje. Med tanke på att de räknade med att få vara kvar på sjukhuset i flera veckor så måste det betyda att allt gått mycket bättre än alla trott.

Det är viktigt.

same procedure as last month...

PMS.
Jag vet inte om jag råkat slarva med nattljusoljan, eller jo det har jag väl, eftersom jag känner mig som jag gör.
PMS och inga sms sen i tisdags. Och då var det jag som messade först och jag hade egentligen inte tänkt göra det.
Det jag undrar lite är varför han plötsligt inte hör av sig. Vart blev det obalans? Jag vet verkligen inte. Vet inte om jag ger för mycket eller för lite. Jag vet att jag håller tillbaka en del, vågar inte visa allt innan jag får tillbaka och det kanske inte heller är rätt? Eller gör jag det? Jag kanske visar mer än jag tror?
Just nu är allting upp och ner och fram och tillbaka.

Det sjuka är att jag tänker på hela den här grejen som att vi gjort slut. Fakta; Vi har inte hörts på två dygn. Vi är inte, har inte varit ihop.

Men vet ni. Jag är inte så här hela tiden. Det är bara det att när jag fastnar i tankevirveln, oftast på kvällstid, så måste jag skriva av mig. Jag förstår att det kan låta som att jag är helt besatt och det är jag inte. Oftast mår jag ganska bra och tänker klart. Att livet har gått bra att leva i 39 år utan just honom, att det ändå är skönt att veta att jag kan bli förtjust, att det finns andra därute. Att livet ändå är bra, i det stora hela. Utom nu när jag har PMS, då. Det suger, fast jag vet att det går över.

i backspegeln

Jag läser mitt förra inlägg och inser att det låter lite som att jag inte bryr mig om ifall han dejtar andra. Som att jag inte skulle vara värd att vara exklusiv.
Det är naturligtvis inte så jag menar.
Jag menar mer att eftersom vi inte pratat om det, så vet jag ju inte. Och att jag vill att han ska dejta bara mig för att det ska räcka till, han ska inte behöva nån annan. Jag vet att jag räcker till, men jag vet ju inte vart han är.
Det är mycket möjligt att jag kanske tar upp det här snart, mest för att inte trilla djupare än jag måste, om det nu inte är nåt seriöst intresse från hans sida. För det är det från mitt håll. Jag vet fortfarande inte hur när var, men i alla fall så pass att jag inte känner för att dejta andra och det är ju något i alla fall.
Jag vet inte när, dock. Det brukar kännas, när det liksom inte går att fortsätta utan att veta. Än så länge är det mer go with the flow.

Men bara så ni vet. Jag är värd allt.

trust issues

Det är ju helt otroligt hur jag alltid tror det värsta när det gäller killar. Hur skadad är jag egentligen? Varför har jag så svårt med tillit?
Nu sms:ade jag med honom ikväll, om hur mitt rep gick, hur han haft det på landet och så. Plötsligt kommer ett sms som känns lite som en återupprepning av det han redan berättat. Min första tanke är att han skickat fel. Att han sitter och sms:ar med nån annan tjej han är intresserad av och att han blandade ihop trådarna.
Så ni förstår. Jag tar genast det värsta scenariot jag kan komma på och tänker att det är det troliga. Inte att han messar en kompis, eller att han bara är trött och förvirrad. Nej, genast blir han en Don Juan.
Och vet ni, även om det vore så att han messade med nån annan så är ju inte det nåt jag kan göra nåt åt. Bara för att jag inte har lust att dejta nån annan, liksom. Vi har aldrig pratat om att vara exklusiva. Det vore ju sjukt tråkigt om han visade sig vara en sån som multidejtar, för så har jag inte alls uppfattat honom, men jag vet ju faktiskt inte.

Det lär väl uppdagas i så fall. Förr eller senare.

Tills dess ska jag fortsätta tro att han gillar mig.

sista lördagen i augusti är nästan över

Vaknar trött, trots drygt åtta timmars sömn. Jag kör slut på mig under veckorna, är jag rädd. Tiden går så märkligt snabbt på morgnar och kvällar och klockan har nästan alltid passerat midnatt när jag släcker lampan.
Skippar yogan till förmån för lång frukost framför tv:n. Istället blev det långpromenad och häng med MZ. Vi har förfasats på Heron City och trängts med barnfamiljer på IKEA. men, allt är trevligt när man gör det med rätt personer.

Annars är det lite snorigt. En bra anledning att stanna hemma och softa denna lördag, förutom att tidigare nämnda aktiviteter tröttat ut mig totalt. Har badat, tvättat och messat lite. Han är i stugan igen, med barnen. Igår hade han skickat en låt igen, på Spotify. Ingen speciell låt egentligen, men det gjorde mig jätteglad ändå. Han har inte skickat nån låt sen innan semestern, så..
Upp och ner, som sagt.

Just nu önskar jag mig ändå mest att få vakna pigg imorgon. Det vore skönt.

och på jobbet går det också bra...

Varje planeringsdag tänker jag att jag ska hålla låg profil. Inte elda upp mig, tycka massor, prata hela tiden...
Jo, det går ju bra. Verkligen.
Jag har en känsla av att många kanske tycker att jag är lite jobbig. Fast å andra sidan tror jag att en del tycker jag har rätt, så va fan...

Förresten, apropå det där jag skrev igår.. Jag har väl ett eget liv, för fasen. Behöver inte gå och tänka på eller noja över honom. Låta det ta för mycket energi. Det blir vad det blir.
Det finns andra saker i livet som betyder något. Att min kusin fick barn härom veckan och att förlossningen gick åt skogen. Syrebrist och akut kejsarsnitt. I flera dagar svävade bebisen mellan liv och död och vi vet fortfarande inte hur det kommer att gå eller hur omfattande hjärnskadorna blir.

Livet. Så flyktigt.

upp som en sol, ner som en pannkaka

Lite så känns det med det här dejtandet.
Jag pendlar verkligen från att vara pirrig och känna mig uppskattad, med sms från fester och sånt, till att känna att nä, det här blir nog inget. Som nu. Inget sms igår, inget hittills idag. I och för sig sågs vi igår morse, eftersom han kom hit i måndags kväll och råkade sova över. Så det var morgonsex och ordentlig frukost och så, men sen har vi inte hörts.

Och jag dras liksom mellan olika känslor, det är därför jag måste ventilera dem här.

Å ena sidan är jag jätteledsen över att inte höra från honom. Bekräftelsedemonerna ligger på golvet och skriker och sparkar med benen. Jag känner mig ratad och not good enough, plus att jag ju faktiskt gillar honom.
Å andra sidan fattar ju jag också att det kan finnas olika anledningar till att jag inte hör nåt. Visst, det kan vara så att han kommit på att han inte är så intresserad. Det är helt klart en variant. Men, och detta är viktigt, det behöver inte ha med mig att göra. Och let's face it, gillar han mig inte för den jag är, så är det ju bara så. Inget jag kan göra, jag kan bara vara mig själv och duger inte det... Nä.

På ett sätt (inte bekräftelsedemonernas sätt) kan det vara bra att inte höras. Jag hinner tänka, inte bara flyta med i det här hörasvarjedag. För vad vill jag egentligen? Pallar jag ens att ha en relation med en snubbe som har barn, om jag blir så här knäckt bara jag inte får sms på en dag? För det är ju bara att inse, jag kommer aldrig komma först. För att inte tala om ex som alltid kommer finnas där. Och tänk om jag skulle träffa barnen och de inte gillar mig?

Jag är trött också. Sov ju inte så mycket natten till tisdag. Idag har jag dessutom mest ätit mackor, ingen riktig mat. Det gör ju inte mig till en mer balanserad person direkt. Och så inga sms på det.

Jo. Jag vet att jag kan sms:a först. Jag vet det. Men jag föreslog att vi skulle ses sist och.. Jag vet inte. Det känns lite i obalans på nåt sätt.

Äh. Fan. Han ska ju vara glad att jag vill ha honom, eller hur? Visst var det så det var. Jag förutsätter att han gillar mig tills jag får bevis på annat. Nog med den här osäkerhets och nojningsgrejen nu. Blir det så blir det, annars blir det väl nåt annat.

Det är skönt att få skriva ur sig...

kanske lite..

Så ikväll messar han från festen han är på i en helt annan stad.
Han tänker på mig. Uppenbarligen. På en fest, i en annan stad.
Det gör mig oproportionerligt glad och jag inser att jag kanske är lite, lite.. fan.
Och jag skulle vilja ha fler sms, för mycket vill ha mer och jag är bekräftelsetorsk, men jag försöker tänka att det är bra så här.

vad jag gjorde igår

Så jag var på dejt igår. Eller dejt, jag var hemma hos honom och hjälpte honom att tvätta. Det verkar vara så våra dejter ser ut. Flyttpack, löpning, tvätt. Scener ur vardagslivet, liksom.
I alla fall. Jag gillar det. Nästan bättre än om det skulle vara uppklätt med finmiddag och tända ljus. Fast tända ljus hade vi, i och för sig.
Jag tyckte ju det kändes lite avslaget under veckan och när vi messade i torsdags fick jag veta att han skulle åka från stan på lördag, som idag, och var tvungen att tvätta och städa eftersom han nyss flyttat in och släktingar skulle låna lägenheten över helgen. Jaha, tänkte jag, då lär vi ju inte ses. Men sen kom frågan. Men du kanske är bra på att tvätta? Så jag åkte dit igår, han tvättade och röjde med lite hjälp av mig, vi lagade middag, drack vin, hånglade och avslutade kvällen med jazz på stenkaka, whisky och mer hångel.
Jag gillar honom. Jag skulle kunna, ni vet, K-ordet.. Men jag släpper inte på det. Inte förrän, eller om, jag får veta mer. Det jag vet är att vi sovit närmare och närmare för varje gång vi setts. I natt sammanslingrade nästan hela natten. Igår, när vi röjde, sa han att han hellre skulle använda tiden på nåt annat sätt och när jag frågade hur sa han att älska med dig ordentligt på sängen därinne. Vilket han gjorde sen. Och.. Jag menar, vi har redan gjort massor. Jag har inga hämningar med honom. Sexet har varit ganska.. Intensivt. Spännande och lekfullt. Bra! Men inatt var det liksom titta-varann-i-ögonen-under-tiden-sex.

Men jag vet fortfarande inte när vi ska ses nästa gång.

äntligen

Värsta veckan på året är över.
Jag är märkligt nog inte alls lika trött som i början av den, trots att det varit fullspäckat. Massor på jobbet, rep, sorg och reklaminspelning.

Nu åker jag iväg och tröttar ut kroppen lite till.

Skitdag

Det är det. Kommer alltid att vara det, den 20:e augusti. Oavsett.

Jobbet går ok. Är roligare än jag trodde att jobba i barngrupp igen. Jag är bra på mitt jobb, jag märker ju det. De jag jobbar med är bra de med, det underlättar ju.

Idag hade jag behövt bekräftelse, men har jag fått det? Nej. Ingenting. Igår var det jag som skrev, jag fick svar, men liksom inte mer än så. Jag orkar liksom inte. Jag kan inte dra det själv, jag lessnar. Alltså, jag gillar honom, vill träffa honom igen, men jag vill att han ska vilja det med. Annars kan det vara. Jag fattar väl också att det inte betyder nåt att vi kanske inte hörs nån dag, att han kan gilla mig ändå. Men det känns liksom avsvalnat, på nåt sätt, jag kan inte förklara. Kanske är det jag och mina försvar. Varför skulle han inte gilla mig? Till och med min styvmor sa idag att jag strålar och att jag verkligen inte är nån man hittar varsomhelst. Inte för att hon på nåt sätt är en elak styvmor, men hon brukar inte ge komplimanger, är inte den typen.
Nåväl. Jag överlever, vilket som. Blir extra tydligt en dag som denna, samtidigt som jag blir lite förbannad över att jag aldrig kan träffa nån som vill kämpa lite.

Jag drack en öl för min bror ikväll, på hans stamställe. Hade jag inte jobbat tidigt imorrn, eller framförallt inte haft rep på kvällen, hade jag stannat ute längre, för det är en fin kväll. Inte som den dagen han dog, då regnade det. Nu sitter jag här och dricker whisky, så frågan är om jag inte lika gärna kunnat stanna ute.

Jag fick ett annat sms idag, från en annan dejt. En sån där som rann ut i sanden, trots att han var trevlig. Han hade tänkt på mig då och då och undrade om han skulle radera mitt nummer. Jag vet faktiskt inte.

sorg

För två år sen satt jag i en taxi på väg till Karolinska, där jag skulle få veta att min bror inte skulle överleva olyckan han varit med om några timmar tidigare.

Jag tänker om det hade varit två år och några timmar sen. Om jag hade kunnat ringa min bror, säga åt honom att strunta i att stanna på 7-11 och köpa en korv. Om han hade gått direkt till middagen han var på väg till.

Fast det är ju ingen idé. Det är som det är och det är för jävligt. Fortfarande. Alltid.

Jag känner mig rätt trött och orkeslös. Just idag känns inget direkt kul.

rapport från the weekend

Är ni nyfikna?

Okej.
Det var en bra kväll. Vi sprang, hånglade, duschade, hånglade mer, åt mat och... Ja.
Men.. Lite kändes det nog ändå att det var tre veckor sen. Det flöt inte riktigt lika självklart, kanske för att jag under dessa tre veckor liksom laddat för det här? Missförstå mig rätt, det var inga pinsamma tystnader eller så. Hånglandet var det definitivt inget fel på, eller det övriga. Definitivt inte. Men det var bara inte riktigt lika otvunget däremellan, på nåt sätt. Eller så hade jag för höga förväntningar.
Sen, på morgonen, så hann vi ju inte ligga och vakna och mysa tillsammans som vi gjort förut. Jag tror det också bidrar lite. I alla fall så åkte vi tillsammans in till stan och innan vi skiljdes åt fick jag både kram och puss. Jag gillar honom fortfarande som bara den, men samtidigt känner jag att försvaren sätts in, eftersom jag inte får riktigt så mycket bekräftelse som jag skulle vilja. Jag vet till exempel inte när/om vi ska ses igen. Däremot har vi messat både idag och igår. Jag skickade en bild från festen, han svarade att jag var fin, jag sa tack. Sen skickade han när han var på väg hem från utekväll med vänner inatt och undrade om jag hade kul och berättade vad han gjort. Jag svarade imorse och nu ikväll skickade han en bild från gårdagen. Så det är väl som det har varit, liksom.

Jag vet inte. Som sagt, jag gillar honom. Jag ska nog fortsätta att bara låta det vara så, go with the flow, se vad som händer. Det kanske är bra för ett kontrollfreak som jag, i alla fall ett tag till. Inte tänka så mycket.

Annars var helgen bra. Mycket sång, lite sömn. Vi är bra nu, det bådar gott. Alla är på, alla vill det här. Det är skönt, jag behöver mycket positiv energi nu.

Det är en tuff vecka, veckan som kommer. Imorrn är det två år sen olyckan. På tisdag två år sen min bror slutade andas. Det gör fortfarande så ont. Är fortfarande helt obegripligt.
Jag saknar så mycket.

snart dagen d

Jag är väldigt pirrig inför imorgon. Det var tre veckor sen vi sågs, rätt så exakt. Och även om vi messat hela tiden så är ändå tre veckor jäkligt lång tid.

Jag kommer vara så sjukt trött på lördag och resten av helgen, men det är det värt. Tror jag. Hoppas jag.

kvinnligt vs manligt?

Och det är likadant idag...
Igår gav jag efter, tänkte "fuck pride" och messade. Hann messa lite fram och tillbaka innan jag slocknade, men vaknade till ett där det stod: "känns väldigt bra att tänka på dig".
Det var fint.

Så, om vi inte hörs idag så har jag bestämt att det är ok.

Alltså, tänker killar ens hälften så mycket på det här..?

Jag blir så trött på mig själv, kan jag bara chilla nån gång?

Jamenvafan.
Jag vet att jag tjatar om det här. Jag vet att jag fått bekräftelse. Vi har messat varje dag, ibland han först, ibland jag först. Det här med "det är hans tur att messa" borde verkligen vara helt ointressant. Han ringde igår, för sjutton! För att jag skulle få lyssna på en grej han köpt, bilden han tagit på den ville inte skickas pga dåligt nät.
Och ändå sitter jag här och tittar trånande och uppfodrande på telefonen. Vill ha sms. Vill ha bekräftelse.

Visst skulle jag kunna skicka nåt, trots att jag skrev sist igår. Men gör jag det för att jag vill, eller gör jag det för att få ett svar? För att bekräftelsedjävulen ska få sitt? Jag vet inte, faktiskt. Både och, kanske?

Längtar efter fredag, men är lite nervös också. Det var så längesen vi sågs nu, har jag byggt upp nåt som inte finns?
Fast jag tror inte det. Oh vad som händer sen.. Det vet vi inte.

yoga, hemmafix och sms

Idag har jag känt mig utvilad. Resultatet av en väldigt lugn helg, ja förutom aw:n i fredags då.
Fast nu ljög jag. Jag känner mig utvilad nu. Imorse var jag så lagom utvilad. Vaknade halvtio av klockan, eftersom jag bestämt mig för att ta mig iväg på ett yogapass. Iväg kom jag, plats fick jag också. Instruktören var sjuk, så det blev vanlig yoga istället för ashtanga och det var nog tur. Min kropp förstod nämligen inte alls vad jag pysslade med. "Det här känner jag inte igen" sa kroppen och ställde sig högst motvilligt i hunden. Plogen var bara att glömma.
På vägen ut såg jag mig i spegeln och möttes av ett tröttsvullet ansikte utan ögon. Det resulterade i ett besök hos närmaste skönhetssalong, där jag dels fick sitta i massagestol, dels fick nya ögonfransar och ögonbryn. Nyfärgade i alla fall. Det är inte klokt vilken skillnad det blir.
Sen åkte jag hem och åt frukost och det var efter det jag kände mig utvilad.
Resten av dagen har gått åt till att sätta upp en ny förvaringsgrej i badrummet. Det hade ju kunnat gå på ca 10 minuter, om inte ena skruvdragaren börjat ryka och den andra varit helt död. Efter mycket om och men fick jag låna M's, även om han hade mage att säga att han tyckte jag skulle låta min pappa göra det åt mig. Är han dum i hela huvudet? Där förolämpade han mig faktiskt på riktigt. Tror han inte att jag kan borra? Jag har för fan bott själv i 22 år. Jag vet till och med att jag måste täta med våtrumssilikon i badrummet. Ibland kan han vara sjukt irriterande, den där mannen.
I alla fall, när jag till slut kom hem med borren gick det ju hur snabbt som helst att fixa det där. Jag har även hunnit städa och springa en runda.
Och messa. Det har varit ganska mycket SMS-trafik i helgen, typ sen vi bestämde att vi ska ses på fredag. Rätt mycket bilder, prat om vad vi gör, men även lite anspelningar på annat. Väldigt diskreta antydningar, men ändå. Det får det att pirra lite i magen på mig.
Och så blir jag sådär lite dum igen. När vi bara pratar vardagligheter så funderar jag på om han bara tycker att jag är trevlig och att det kanske inte finns nån gnista. När det kommer in på mer delikata saker så blir jag orolig över att det kanske bara handlar om sex. Ja ni hör ju.
Nu återgår jag till att tänka att jag är fantastisk, han gillar mig som fan på alla sätt och that's it.

dagen efter aw

Det klassiska misstaget.
Gå på after work redan klockan fyra, hinka i sig mängder av öl och sen glömma/strunta i att äta.
En himla trevlig after work var det i alla fall, med en kollega jag inte träffar så ofta eftersom vi jobbar på olika enheter. Vid åtta anslöt hennes kille, som jag hittills bara sett på instagram, så det var kul att få träffa honom på riktigt.

Åkte hem vid elva, tror jag. Hade inte så bra koll där, men jag lyckades i alla fall laga mat och prata massa fyllesnack med M innan jag slocknade.
Lite messande blev det ju också. Och när jag vaknade imorse hade jag två meddelanden som väntade.

men jag kunde inte låta bli!

Jag blev lite förälskad idag.
Som om jag behöver en till klänning, liksom. Men den är så fin!

Sitter som en smäck på mig gör den.

Och sen, på tåget hem.. Sms och nu vet jag när vi ses nästa gång. Nästa fredag. Resten av helgen är ju körd, körhelg från lördag morgon till söndag eftermiddag. Vi ska ut och springa, är det sagt. Intressanta dejter vi har. Första, rätt normal. Öl, middag och dans. Andra, taxi mitt i natten. Tredje, packa flyttkartonger. Och så nu, ut och springa. Fast egentligen är det väl mest för att få vara nyduschade tillsammans efteråt.
Jag var ute idag, i regnet, och kunde inte låta bli att skicka en bild efteråt, genomblöt och svettig. Reaktionen var... Trevlig.
Fan, en vecka är lång tid

det är så fint när man för en gångs skull kan få den där bekräftelsen man ber om..

Så, ganska nyss efter att jag skrev inlägget igår trillade det ju såklart in ett sms.

I söndags, när vi hängde på klipporna L och jag, så kom L's kille förbi en stund. Hans analys av messandet är: "Men A, här har du en kille som uppenbarligen vill ha kontakt, annars skulle han inte skriva, skicka bilder.. Vi killar är inte såna. Vi bestämmer platser och kollar upp grejer, men vi randommessar inte som ni tjejer verkar göra. Om vi inte är intresserade.."
Och jag tror faktiskt på det.

Igår messade vi rätt mycket fram och tillbaka och ja.. Jag är rätt säker på att vi är på ungefär samma nivå just nu. Sen vet man inte vad som händer, men just nu vet jag att han vill ses. Sen vet jag fortfarande inte när han kommer hem, men det tror jag knappt han vet själv.
Så då gör det nästan ingenting att vi inte hörts så mycket idag, att jag mest bara fått svar på ett mess jag skickade nu ikväll. För det där slentrianmässiga jag var rädd för, det försvann igår.

fyll på mig!

Lite frustrerad.
Hur mycket jag än gillar att få sms (och hatar att inte få dem), så börjar det bli long time sms no see nu. Och än så länge har typ bara halva tiden gått. Jag är helt enkelt rädd att vi ska få slut på saker att sms:a om. Att det ska bli slentrian och rutin i messandet. Det gör att jag börjar tänka massor på vad jag ska skicka och då blir det liksom ospontant. Jag är rädd att det ska kännas trist.

Och nu vill jag att han messar, för jag messade senast. Innan nån säger nåt, jag vet. Men det är en balansgrej också. Jag kan absolut messa fast jag messat sist, men jag gjorde just det senast idag och nu.. Jag vet inte. Jag vill väl ha lite bekräftelse.

Dessutom vet jag inte riktigt vad jag skulle skriva.

Jag behöver påfyllning!

Edit
Och om jag skulle skriva nu, skulle det bara vara för att få svar. Så tänk om jag då inte skulle få det? Sömnlös natt? Inte värt. Då kan jag vänta, fast det är jobbigt.
Edit2
Och så fick jag sms och livet känns lite roligare...

demoralisering

Solen demoraliserar mig.
Istället för att fixa hemma, gå till apoteket, köpa en funktionsjacka, allt sånt där jag borde göra, hamnar jag återigen på klipporna. Fast med L den här gången. Vi softar, pratar, badar, solar, läser. Irriterar oss på de skräniga tonårskillarna bredvid. Njuter av solen och av sommaren. Det är såna här dagar man lever på senare, till vintern.

När jag kommer hem kastar jag på mig springkläderna och ger mig ut i värmen. Det går tungt och långsamt, men jag gör det i alla fall. När jag kommer hem skickar jag ett mess. Lite senare kommer det ett svar, sen messar vi lite fram och tillbaka.
Jag brukar gilla sms, men nu vill jag bara träffa honom. Jag behöver lite IRL. Särskilt när han skriver att han gillar tanken på mig nyduschad mellan lakanen och att han gärna skulle vara med..

Konstigt egentligen. Jag, som brukar vara ett sånt kontrollfreak, vet inte ens när han kommer tillbaka till stan. På ett sätt är det ju lättare att veta att han är långt borta och att vi inte kan ses, då behöver jag inte fundera på det. Att veta att han är i samma stad och ändå inte ses.. Det kan bli jobbigt.

Fast han kunde gärna få vara mellan mina lakan nu.

sol, bad och grill

Vaknade med en lätt baksmälla idag, men solen och temperaturen ute gjorde mig ändå på gott humör. Jag hade funderingar på att dra in till stan och titta på paraden, men när en efter en, som jag tänkte hänga med, droppade av bestämde jag mig för att utnyttja solen istället. Kändes vettigare att vara vid vattnet än inne i ett varmt, trångt city en dag som denna.
Så, jag packade badväskan och drog ner till klipporna. På vägen ringde M och var på väg han också, tillsammans med en granne. Jag kom före dem, så jag lade mig själv en stund innan jag anslöt till dem borta på bryggan.
Det blev en väldigt soft dag. Sol, bad, prat.. Jag gillar M's granne, hon är stencool. Sen grillade vi på deras gård. Nu är jag trött och röd i pannan. Glömde visst att smörja där.

första jobbfredagen efter semester...

Trodde det skulle bli jag och tvättstugan, men det blev utekväll.
Och sen fick jag sms, som jag svarade på på vägen hem och det kanske blev lite fylleskriverier, men inte så farligt. Inte nåt jag ändå inte tänkt skriva nån gång. Fast helst skulle jag vilja ha svar på en gång, men han sover väl...

det lugnar trots allt ner sig

Jag skickade.
Och jag fick svar, fast det dröjde som fasen. Så nu blev jag lite less och därmed botad från min noja.
Tror jag kan ta det här på den nivån det är nu.
Det får väl vara lite sporadiskt och bara lite på kul och så får vi se vad som händer.

Fast en del av mig vill fortfarande bli bekräftad och åtrådd. Avgudad och beundrad. Kommer alltid att vilja.

Herregud, jag har väl ett eget liv!

Inga problem alls...

Det går ju jättebra det här med att ta det lugnt och ta det som det kommer. Verkligen. Jag kollar inte alls mobilen varannan minut, trots att jag mycket väl skulle höra om det kom ett mess. Är inte ett dugg stressad över att vi inte hörts sen sent igår kväll. Kliar inte alls i fingrarna att skicka ett mess, fast jag bestämt att jag inte ska skicka först idag.

Varför jag nu bestämt det. Vill väl ha nåt slags jäkla bevis på att han tänker på mig, skulle jag tro.

Jag är inget bra på att jobba ensam heller. Har liksom inga direkta uppgifter, vilket gör att jag blir seg och har tid att tänka på sms. Imorrn kommer en kollega och vi ska släpa saker, det blir skönt. Ska nog börja släpa lite själv redan idag, får ändå inget gjort vid datorn.

Och alldeles nyss ställde sig en man i buskaget utanför kontorsfönstret och kissade. Lovely...

nojjor och insikter

Jag fick lite av en insikt idag, om varför jag nojjar så, trots att det egentligen känns ganska bra.

Jag är rädd att tappa ansiktet. Rädd att jag ska ha sagt att han är intresserad, att han gillar mig, för att sen bli dumpad. Som att jag skulle känna mig dum isåfall. Vilket jag ju absolut inte har nån anledning till.
För ska man se på det krasst så har han sagt att jag är fin. Han har sagt att det är lätt att vara med mig, han har sagt att han vill att jag hälsar på honom i nya lägenheten och till och med att han kanske kan vara lite barnledig mitt i semestern. Kanske. Det var han som tog upp det, inte jag. Han sms:ar hyfsat regelbundet (även om jag gärna skulle bli överröst med sms), han skickar låtar på Spotify och vi har galet bra sex. Ren fakta, liksom.
Då är det ju inte så konstigt om man antar att det finns ett intresse. Att han faktiskt gillar mig. Och skulle jag ha fel, eller om han slutar med det.. Då är det så. Och det är faktiskt inget som får mig att verka dum alls.
Jo, jag är rädd för att verka för på också. Att skrämma bort, så jag ransonerar sms:en, svarar inte på en gång, trots att jag egentligen skulle kunna skicka hur många sms som helst. Jag glömmer liksom bort att han kanske också blir glad när det plingar till i telefonen. Att han kanske också väntar.

Det är skönt att skriva ner allting här i bloggen, för det blir så mycket klarare. Jag ser mina mönster och jag kan hantera mina rädslor lättare då. Skuffa undan dem.

Han skickade en bild på utsikten från sitt köksfönster på landet förut. Jag svarade "Så fint!" och lite senare skrev jag "det är nåt visst med kök" för det tycker jag. Jag älskar kök, sitter mycket hellre vid köksbordet än i soffan om man ska sitta och prata.
Nu skickade han en bild på själva köket och skrev "kök".

Jag tycker det är gulligt.

det är fan jobbigt att känna saker

Men ÅH vad det här går upp och ner och fram och tillbaka.
Igår fick jag både låtar och sms i hyfsad mängd, då kändes allt lugnt och fint.
Idag har jag i och för sig fått en låt, med tillhörande kommentar som vittnar om att han vill att vi ses igen, men sen.. Inget.
Att han sen kör bil skitlångt idag (inte igår som jag trodde) för att hämta sina barn och förmodligen går in i ett helt annat mode än barnfrisingeldejtingfestamodet.. Det tar inte mina nerver hänsyn till. De vill bara ha bekräftelse.
Och det är ju inte som att jag har sms:at heller. Faktiskt.

Jag antar att det här är bra för min karaktär eller nåt. Men jobbigt är det. Tur att det är springdag imorrn.

Jag har dock inte bara nojat över uteblivna sms, utan även städat (hjälpligt), tvättat och varit ute och ätit med goda vänner. Nån jäkla måtta får det ju vara...
Imorrn börjar jag jobba. Kanske lika bra, så man får annat att tänka på.

milstolpe i badväg och att reda ut tankarna som snurrar..

Skulle städa idag, men solen sken och L messade från klipporna..
Skönt häng med trevliga människor och jag badade. I bikini. Bland folk. Detta, mina vänner, är oerhört. Jag vet inte när det hände senast.
Tänk vad det kan göra, att få känna sig bekväm naken med någon. För det gör jag med honom.

Jag hade ett meddelande när jag vaknade förresten. Och sen fick jag ett till, nere på klipporna, att han flyttstädade och svettades. Vi messade lite fram och tillbaka, jag skickade en bild på mig själv nybadad, han sa att jag var fin (fast det var jag inte direkt, mest bara blöt) och jag sa att han fick åka och bada när han svettats klart, för det var skönt i vattnet. När jag kom hem hade han skickat en låt på Spotify och jag vet inte om texten betyder nåt eller inte, men i vilket fall inser jag att jag håller på att falla lite och jag är rädd. Livrädd. Jävla skitlivrädd är jag.

Samtidigt så vill jag ju utsätta mig, jag vill känna. Jag har testat att inte känna i bra många år nu, det är lugnt och jävligt trist. Och vad är det värsta som kan hända? Jag blir ledsen. Ja, men vet ni, jag överlever. Jag överlevde att min bror dog, då överlever jag det mesta.

Och han är fin. Jag tror han tycker om mig, inte bara som ett ligg, utan mig. Sen vart det leder, om det leder nånstans, det vet jag fortfarande inte. Såklart. Men jag måste våga blotta mig, våga ge. Och våga ta emot. Han säger att jag är fin. Han säger att han vill att jag ska hälsa på i nya lägenheten. Jag ska tro på det.

Även fast det är läskigt.

Och nu har jag inte fått nåt mer sms sen dess och genast kommer onödiga tvivlande tankar farande... För jag vet att han skulle köra långt nu ikväll. Dessutom är det inte hans jobb att bekräfta mig med sms. Så jag släpper det nu, så fort orden landade på skärmen.

Men tre veckor hörni. Det är fan lång tid. Känns skönt på ett sätt, att jag inte behöver fundera på om vi ska ses, eftersom jag vet att vi inte kan. Men tre veckor. Jag vill ju träffa honom. Prata. Ta på honom.

Fan..

ta det lugnt..

Vad ska jag göra med den här mannen?
Eller, just nu vet jag vad jag ska göra. Ingenting, för nu har han barnen ett bra tag framöver. Och det är nog ändå det som är grejen här. Go with the flow. Se vad som händer. Men det är svårt för ett kontrollfreak som jag!
Igår köpte vi thaimat, åt på balkongen. Drack finöl och jag tittade på när han packade flyttkartonger. Sen tog han en paus. En väldigt trevlig paus. Vid två kom vi i säng och då var vi nog ändå vakna några timmar till. Imorse, när vi vaknade, så bad han mig sjunga för honom. En låt, den första jag nånsin sjöng offentligt. Fast det kunde ju inte han veta. Sen sjöng jag en annan, som visade sig vara en av hans absoluta favoriter. Sen låg vi i timmar och sjöng och lyssnade på musik. Gamla låtar, favoritlåtar..

Jag vet inte vad det här är, om det är något. Men jag är hemskt förtjust.

sill och sms

Det var längesen jag var så knäckt som igår. Jag var inte bakis så jag mådde illa eller så, jag var bara så sjukt trött och sliten. Var hungrig, åt två tuggor och blev proppmätt. Låg på soffan och slumrade till Topchef och Masterchef, men slutligen tog jag mig i kragen och åkte iväg med bilen till pappa.
Där blev jag bjuden på sill och potatis. Bästa bakfyllematen by far!
Min faster dök upp med en kompis, de ska göra Stockholm i helgen. Hon är skön. Det är inte så stor skillnad mellan oss, 12 år, så hon har alltid känts lite som ett mellanting av kompis och släkting.
Sen kom M dit, mest för att han kom hem från Södern då och vi hade pratat om att ses, så han kom och hämtade mig. Han fick lite sill också. Sen åkte vi hem till honom och satt på hans balkong och drack rosé till tre. Men det är ju semester.

Och idag.. Idag åker jag ut till en annan förort och hjälper nån att flyttpacka. Eller om han skulle packa och jag bli packad och sjunga uppmuntrande visor. Det tyckte jag var en bra deal. Igår hade han varit ute med tjejkompisar på konsert och då hade han berättat för dem om vilka fina kläder jag hade sist vi sågs, en typ 50-talskjol och en randig top. Skrev han. Och så skriver han strofer ur låttexter. Jag vet inte, vågar inte tolka. Men han gör mig lite svag i benen.

taxi mitt i natten

Så.
ML och jag gick ut och hamnade på en uteservering. Himla trevligt, massor av vin och öl och smågalna människor som trängdes i vår soffa.
Jag visste att blueskillen var ute och firade sin födelsedag, men hade bestämt mig för att inte messa mer, bollen låg ju som bekant hos honom. I vilket fall messar han vid ett, när han är på väg hem. De hade varit på väg till samma ställe som vi var på, men fastnat på vägen och sen blev det för sent. Vi messar lite fram och tillbaka och plötsligt sitter jag i en taxi på väg hem till honom. Helt galet, men väldigt trevligt. Väldigt trevligt nu på morgonen också... Han jobbar ju idag, men man kan väl säga att det blev en rejäl sovmorgon.
Han är så otroligt lätt att umgås med. Bara hänga, prata skit, hångla.. "Det är så bra att man kan skoja med dig" sa han. "Man kan inte det med alla"
Jag har ingen aning om vad som händer nu.  Jag vet att han har sina barn i tre veckor och att han inte kommer vara i stan så mycket. Vi har inte direkt sagt nåt om att ses igen, bara att vi hörs.
Men det känns, just nu, ganska lugnt. Jag gillar honom massor, jag tror han gillar mig, men det är ju så mycket runtomkring. Och jag vet fortfarande inte vad han vill med dejtandet och jag vet inte riktigt vad jag vill med honom heller.
Så vi får se.

Nu ska jag slänga mig i soffan och bakissvulla, shit vad sliten jag är... Och så är det springdag idag. Ojoj...

Back in town

Jag är hemma i stan! Bilkörandet har gått bra. Jag har blivit fantastiskt väl omhändertagen av A och hennes E. God mat, vin, prat.. E och hans kompis tog till och med ut mig i skogen så jag fick springa igår. Det blev hastighetsrekord av det hela. Fördelen med att springa med 25-åringar..

Men nu är det helt ok att vara hemma. Bara några dagar kvar av semestern nu. Ikväll går jag ut med ML. Imorrn ska jag tvätta kl 9. Bra plan.

Vad gäller sms:andet.. Jo, det har fortsatt, lite sådär. Ibland har han skrivit "först", ibland jag. Idag tog jag mod till mig och skrev att jag gärna träffas igen. Sen mådde jag nästan fysiskt illa. Jag har ju fan inte nerver för dejting. I vilket fall fick jag till svar att han gärna träffades igen. Sen visade det sig lite svårt att boka upp nåt, det var födelsedagar och flytt och sånt. Så bollen ligger där nu och jag släpper taget. Jag gillar honom verkligen och ses gärna igen, men jag tänker fan inte tjata. Nån jäkla måtta får det vara.

Nu måste jag blåsa håret.

Bye bye

Äh, nu skiter jag i killar och sms och drar till skogs! :)

Roadtrip till A, det blir grejer det. Måla hus, dricka vin och prata massa skit. Faktiskt första gången jag kör så långt själv, det känns lite spännande.

Jaha. Bara för det fick jag ett sms nu. Okej, lite glad blev jag.
Men, jag drar ändå! Skönt ska det bli.

Adios, Hasta la Vista och allt det där!

totalt onödig frustration (nästan)

Okej, jag ville inte skriva om detta, men det stör mig.
Jag har blivit lite bortskämd. Det har droppat in ett sms lite då och då sista tiden. Och nu har jag inte fått nåt sen i förmiddags och jag skickade ett vid fyra som jag inte fått svar på. Visst, det var ingen fråga eller så. Och jag vet ju inte vad han pysslar med idag och inte har jag med det att göra heller. För vi har bara setts en gång.
Det stör mig att det stör mig och därför behövde jag skriva om det för att riktigt på pränt få se hur dumt det är. Så, nu väljer jag att skita i det. För det är så, jag väljer, jag bestämmer. Så det så!

Bra, nu har jag fått det ur mig.

Bra saker idag:
Hälsat på hos pappan & fru och lånat bil för att åka till Värmland imorgon.
Ätit pannkakor och pratat ikapp med bästaste.
Gått på spontanbio med pappa.
Klarat distansmålet jag satt upp denna vecka, samt slagit hastighetsrekord per kilometer. Frustration är bra ibland.

sms

Jag får sms och det gör mig glad.

Annars har jag en lugn kväll hemma. Känner mig lite sliten efter gårdagen med massa öl, hångel och för lite sömn. Funderade ett tag på att dra ut och möta upp kompisar som varit på matchen, men hon jag skulle träffa drog sig ur och då tog latmasken över.
Nu är det jag, te, vattenmelon och film. Och så sms då. Inte jättemånga, men tillräckligt för att jag ska bli glad.
Och för att tänka att det vore trevligt att ha honom i min säng igen...

för er som väntat

Ok. Dejtrapport.

Jag kände mig, trots springande, ganska svullen och seg igår. Det störde mig lite, hade ju velat vara på topp, men sen tänkte jag att det nog är mest på insidan det känns. Oftast ser man inte lika seg ut som man känner sig. Så jag släppte det.

Vi sågs vid tunnelbanan och gick till det ställe vi bestämt. Det var fullt, så vi gick till ett annat ställe. Där satt vi och pratade och det var trevligt. Det flöt på bra, vilket jag nog trodde att det skulle göra. Han kändes lite nervös, men det var ändå bra. Efter två öl kände vi att det var läge att äta något, så vi gick till en indier han kände till. Så sjukt god indisk mat! Nåt av det bästa jag ätit, faktiskt. Mera öl, mera prat och vi bestämde oss för att försöka hitta ett ställe med musik, eftersom det är en stor gemensam nämnare. Det var inte helt lätt, men till slut trodde vi att vi hittat ett ställe, på andra sidan söder, så vi bestämde oss för att promenera dit, med ett vätskestopp på vägen. Väl på plats var det ingen livemusik alls, klubben vi trodde skulle öppna hade inte gjort det än, men så småningom fylldes det på med folk, musiken höjdes och det blev spontandans i baren. Dansa, fan vad kul det är! Särskilt med nån annan som tycker det är lika kul. Det gjorde han. Det blev mer och mer dans nära varandra. Sådär nära så man vet att det kommer att hända något mer, man vet inte bara när. När stället stängde blev det en väldigt självklar fortsättning att komma ännu närmare. Och oh, vad bra hångel. Trots att karln ifråga är 30 cm längre än jag.
Så sen blev det ännu mer självklart att fråga om han ville följa med hem och lyssna på blues och dricka whisky. Fast det blev ingen whisky. Blues blev det. Och mer hångel. Och mer..
Inte hela vägen dock, inte för att jag försöker vara fin flicka utan för att jag är indisponerad för tillfället. Kände inte för att återupprepa Stockholms Blodbad. Men jag hade gärna velat. För ojoj.. Det här var en man i min smak. En som vet vad han vill, lagom rough mixat med mjukt.
Och sen blev det mer i morse. Han skulle hjälpa en kompis att flytta vid 11, men kom väl iväg runt 12.

Jag vill träffa honom igen, så mycket vet jag. Sen.. Vet jag inte. Det finns en hel del faktorer som inte är helt positiva. Som till exempel att han har barn. Och att jag inte riktigt vet vad han vill ha ut av det här med dejtandet. Och att han verkar ha rätt fullt upp, precis som jag. Men just nu skiter jag i det. Jag vill träffa honom igen, vi har pratat om att gå på soulklubb och dansa. Det vill jag gärna göra. En dejt i taget, så får vi se.

känner mig lite duktig

Idag var det tungt att springa. Jag känner mig svullen, trött, har sovit halvkasst och det känns som om mina äggstockar ska trilla ut om jag rör mig för hastigt... Men. Jag gjorde det! Jag sprang ca 4 km idag med, på en hyfsat kass tid, men jag tog mig runt.

Ikväll ska jag träffa blueskillen. Vi har messat hela veckan och jag har funderat lite över om vi byggt upp en massa förväntningar. De kan vara så svåra att infria. Men sen bestämde jag mig för att skita i det. Jag tänker vara jag, om det inte går hem så nähä. Då är det ju liksom ingen mening i alla fall, för jag är ju jag hur som helst. Det går ju inte att komma ifrån. Så, jag ska träffa honom och prata blues och sen får vi se vad som händer.

planer, mål och strunt i det, det är sommar!

I got an offer I couldn't refuse.
Tillbringa lite tid i ett hus vid vattnet. Grilla, dricka vin, prata skit och bada i Mälaren.
Strålande solsken och trevligt sällskap.

Sen kom jag hem, hem till en lägenhet som behöver städas. Ordentligt. Men idag var en av de varmaste dagarna hittills i sommar. Jag var helt enkelt tvungen att cykla ner till klipporna. Imorgon ska det bli lite kallare, har de sagt, så då ska det bli av. Städa, springa och ta mig till apoteket, det är planen för morgondagen.
Jag är lite nöjd över springandet, faktiskt. Jag kommer ut, oftast genom att lura mig själv att jag får ta det lugnt och springa korta rundan. Sen när jag väl är ute.. Igår slog jag hastighetsrekord trots trötthet och pms. Då var jag i och för sig helt färdig efteråt., men nu har jag ett mål. Jag ska klara den där rundan på under 30 min. Igår tog det ca 32.

Nästa vecka har jag lite planer på att dra på roadtrip. Eller, roadtrip blir det, frågan är bara hur lång.
Men nu; hamburgare. Och kanske en öl...

en tredjedel av semestern avverkad

Mulet och inte särskilt varmt ute. Det är ok, för det ser ut som att det ska bli fint imorrn och då ska jag träffa bästaste. Hänga, lapa sol och prata, prata, prata. Touch base.
Vi ses så sällan numer, bästaste och jag, vi lever så enormt olika liv, men det är ok. Nånstans finns vi ju ändå där, hela tiden.

Igår fick jag lite av "the talk" av M. Han tyckte att jag lägger för stort fokus på att jag inte träffar rätt och att jag tar saker för personligt. Och han har lite rätt i det. Visserligen är det ju han som får höra allt det där, han får ju ta merparten av gnället så att säga, så han kan ju tro att det är ännu mer än det är. Men han har som sagt lite rätt. Jag har varit lite under isen på sistone och då blir jag jävligt självcentrerad och tar saker personligt. Det är lite av symptomen. Nåt som hjälper är träning, så löpningen har börjat dra upp mig rejält. Jag tror att jag måste unna mig ett kort på dyra gymmet också, det kommer att bli lättare då. Fler pass, fler gym att utnyttja. Kanske fler träningskompisar också.
I vilket fall, det störde mig lite att M fick läxa upp mig, men det kanske var rättvist. Det är ju alltid tvärtom annars. Och jag vet ju att han gör det för att han tycker om mig.

Idag blir det middag och bio med la familia. Dessutom ska jag väl bestämma dag med bluesmannen. Jag ser verkligen fram emot att bara få grotta ner mig i bra musik! Själva dejten känns liksom underordnad, jag vill bara prata blues!

känner mig som en isglass en högsommardag

Har varit ute och sprungit. Det går fortfarande inte fort, men bättre och bättre. 5 kilometer blev det idag. Tyvärr missbedömde jag tillgången på skugga på vägen, så jag har sprungit större delen av vägen i gassande sol. Jag smälter just nu. Det rinner överallt, armar, bröst, rygg, panna, smalben... Jag visste inte ens att man kunde svettas så på smalbenen.
I hemlighet tycker jag det är lite colt.

Annars är jag numera stolt ägare av en sticksåg. Jag har använt den också. Det gick bra, men den lät ju helt sjukt högt. Jag gillar inte saker som låter högt, vill inte göra väsen av mig. Men den gjorde som sagt jobbet.

Idag har jag inte hört av bluesmannen. Men det är ok. Jag tänker inte ha några förhoppningar ändå och vi sa ju faktiskt redan i fredags att vi skulle höras när han kom hem imorrn kväll. Sen att vi hördes ändå.. Äh, det blir som det blir.

En perfekt dag

Efter att ha blivit akterseglad av min bipolära väninna H, tillbringade jag denna soliga dag i solstolen på balkongen.
Observera att jag inte klagar. Min balkong är, om inte ett av världens underverk, absolut ett av Stockholms. Sol mellan 11 och 21, med en lite "sila genom löven-paus" däremellan runt 17.

Vid 18-tiden tog jag nya fina strandväskan, filten och bubblet och begav mig ner till Vinterviken, för klipphäng, picknick och mys med vännen L, hennes pojkvän F och hennes kompis S, som jag inte hade träffat tidigare.
En perfekt kväll. Prat, skratt, sol, vin.. Diskussioner om dejter, skolpolitiken, självutveckling, hur man söker jobb...
Vi avslutade det hela på lokala hipsterhaket med fantastiska drinkar.

Nu sitter jag här och lyssnar på spellistan jag fick igår. Jag ser verkligen fram emot att träffa den här mannen och bara prata musik. Varenda låt är " åh den här.." Vi har messat lite idag, trots att han försvinner ut i de hälsingska skogarna till land without täckning. Sen att han är fel på flera sätt, det skiter jag i. Jag vill bara prata blues. Han kommer hem på söndag kväll, vi får se.. Det senaste han skickade var nån jäkla smiley som jag var tvungen att googla för att fatta (=tant), jag skickade en vanlig smiley tillbaka...

Edit: Nu skickade han gonatt och en bild på en kakelugn ute i torpet... Jag älskar kakelugnar.

Sova nu kanske. Pappan kommer kvart i tio för att skjutsa mig till Ikea. Wish me luck.

chilla?

Pratade precis med M, som alltid, och ondgjorde mig över karlar. Eller bristen på dem. De intressanta, alltså.
För han idag... Nej. Snäll och trevlig, men nej. Han var i alla fall gullig nog att säga att jag var jättesnygg, även efter jag sagt att det inte klickade.
Men jag är så trött. Så trött på att dejta kille efter kille som jag inte tänder på.
M säger att det ordnar sig. Att jag ska chilla. Och det kan ju han säga, som har typ 4 tjejer på g.
Grejen med min kära vän M är att han är ett hett villebråd. Man i 35-40års-åldern, utan barn, rökfri, snygg, lätt att ha att göra med.. Han har alltid ett gäng snygga, trevliga tjejer på g och ja, jag är avundsjuk. Som tjej i samma läge är man inte riktigt lika attraktiv. Så är det bara. Inte på nätet iaf och det är ju där jag hängt mest nu, eftersom jag aldrig går ut.
Sen att han egentligen vill ha en han inte kan få... Hur typiskt är inte det?

I vilket fall.. Jag behöver komma ut mer i det verkliga livet, så är det bara. Jag ruttnar på nätet. Okej, idag har jag i alla fall fått en jäkligt bra spellista av en kille. Jag är nästan lite kär i honom bara på grund av spellistan, för den är sjukt bra.
Men ändå, jag behöver komma ut. Frågan är bara vart..

göra vad jag vill

Sen kväll, eller natt egentligen, ett glas vin från Spanien och bloggen. Det är semester det.
Just det här att få vara uppe, inte behöva gå och lägga sig för att man ska klara av morgondagen utan att falla ihop av trötthet, det är det som är det sköna. Ledighet. Frihet, jag får göra vad jag vill med min tid.
Idag har jag inte gjort något alls. Det har regnat som bara den, för tydligen kan det bara vara fint väder en dag i taget den här sommaren. Imorgon ska det bli fint igen, säger yr.no. Jag sov länge. Det är som att jag behöver det, kroppen återhämtar sig väl. Jag drömmer så mycket nu också, och så verkligt. I natt drömde jag att jag av misstag råkat bjuda hem flera dejter samtidigt. Det blev en väldigt jobbig stämning i drömmen. Nånstans där vaknade jag och det kändes sjukt verkligt allting. Igår drömde jag att jag skulle gifta mig med en som jag egentligen inte alls ville gifta mig med.

Funderar på det här med dejtandet och tänker att jag lite ska låta det komma. Inte jaga. Dejta, absolut, men framförallt fokusera på mig själv, sången och träningen. För jag vet ju att jag har mycket lättare att träffa folk när jag är nöjd med mig själv. Pratade med M om det här idag och han är så väldigt positiv å mina vägnar. "Det kommer när det är dags, bara ta det lugnt!" Lätt för honom att säga, som dejtar massa snygga tjejer som inte vill annat än att ha nån form av relation med honom.. Fast han hittar ju inte det han vill ha, han heller.

Imorrn ska jag på en fikadejt. Han har försökt få till det i två år, stackaren och nu ska det bli av. Sen ska jag träffa en före detta kollega och äta glass och det ser jag nästan mer fram emot.
Men vem vet?

inte den här gången heller...

Män.
Hur många har jag dejtat i år egentligen? Jag skulle kunna räkna efter, men jag orkar inte. Många är det i alla fall. Jag har jobbat på bra. Betat av.
Hur många har fått det att pirra? Det går att räkna på en hand. Jag behöver inte ens en hand. Den enda som egentligen var intressant, var han innan jul. Han, som liksom bara försvann. Det är väl därför jag minns honom.
Och visst, jag har haft sex. En hel del. Och det allra mesta har varit bra, rent tekniskt, men det där, det lilla extra.. Nej.
Så nu är frågan; Hur svårt ska det vara? Hur många ska jag behöva dejta? Eller så är det som när man letar efter något; man hittar alltid det man söker på sista stället man letar på...
Jag har dejtat två män på tre dagar. Trevliga män med intressanta jobb och rolig fritid. Men jag tänder inte på dem. Kan inte se mig själv kyssa dem. Är jag ytlig? Kanske. Jag vet inte om jag försöker spela utanför min egen liga. Kanske är det den här typen av killar jag ska satsa på? Som sagt, rent intellektuellt är det ju inga problem.
Min ena dejt pratade om kärlekens tre chakran. Hjärta, huvud och kön. Allt måste finnas med, om det ska vara på riktigt. Jag tror han har rätt. Det måste vara hela paketet.

Det var väldigt längesen jag träffade nån som hade det. Som fick mig att känna det.

Jag längtar. Och fortsätter dejta.

Sommar, sommar, sommar

Inser att jag inte legat sen innan Spanien. Hånglat har jag ju gjort och nästan-legat, med Italienaren. Men inte legat.
Nu vill jag ju i och för sig helst ligga med nån jag gillar, nån som det kan bli nåt mer med. Helst. Eller, det är det jag vill, punkt. Dock är det mycket möjligt att det blir andra varianter också, tills jag hittat den där.

Balkongen idag. Varmt, svetten rinner när jag sitter där. Sådär rann det inte när jag var liten. Jag minns hur jag tyckte det var både lite äckligt och häftigt, att ta i så det droppade. Nu behöver jag inte ens ta i. Jag bara sitter där, i solstolen, läser min bok och dricker mitt kaffe.
Sen svettades jag ännu mer då jag cyklade iväg på upptäcksfärd in the hood. Hittade så småningom ner till vattnet, följde strandkanten och hamnade i skogen. Kände mig ganska vilse där ett tag, men sen hittade jag ut.
Ikväll ska jag på dejt. Jag har liksom inga höga förhoppningar, känner mig lite.. Som att jag tappat tron på att det ska finnas nån som jag faktiskt kan falla för och som faller för mig. Men det är en fin kväll, han verkar rolig och det ska bli gott med ett glas rosé.

onödig söndagsångest

Min kropp har inte riktigt förstått att jag har semester. Den är lite söndagsnojig, trots att min hjärna talar om för den att den kan lugna ner sig. Vi ställer ingen klocka imorgon.

En helg in på semestern och jag har varit uppe till fem både fredag och lördag. Inatt/morse när jag skulle cykla hem från webcastandet, messade M. Han hade varit på fest med ett gäng åttiotalister och kände sig gammal och lite uppgiven. Jag blev lite förvånad, för han brukar inte höra av sig på fyllan, men han visste ju att jag skulle vara uppe. I vilket fall, han bad mig komma dit och sova, så jag gjorde det. Det tog ju inte längre tid att cykla dit än hem. Vi satt uppe och pratade om hur vi behöver hitta uteställen där folk är i vår ålder. "Vi måste göra vår grej, vi måste skapa vårt eget. Jag vet att det fanns en mening med att jag flyttade hit och att vi träffades!" Hjärtat. Han var ganska dragen, men jag håller lite med honom ändå. Vi behöver gå ut och vi behöver göra det där folk, som är i alla fall i ungefär samma åldersspann, går. Det är liksom inte intressant med tjugoåringar.
Sen sov vi. Bara sov. Varsitt täcke. Inga problem, faktiskt.
I morse gjorde vi frukost, han bråkade på mig om hur jag öppnade ostpåsen och jag blev förbannad och gick ut på balkongen och sen blev vi sams igen. Ungefär som vanligt, alltså.

Annars har jag varit på dejt. Det var sådär kluvet. En himla intressant människa, men inget klick rent fysiskt. Så jäkla synd, såntdär. Han kom från en stad ganska nära där jag växte upp. Naturligtvis hade vi gemensamma bekanta. Och naturligtvis kom det förbi nån han kände på fiket där vi satt och naturligtvis var den personen i sällskap med en person jag spelat sommarteater med för 20+ år sen. Naturligtvis. Världen är liten, trots allt.

Semester

Äntligen semester.
Äntligen slipper jag ställa klockan. Äntligen kan jag sitta uppe hela natten och sova till halvett om jag vill. Äntligen kan jag ägna en hel dag åt att spela Candy Crush saga om jag vill, utan att ha dåligt samvete för att jag inte GÖR något, för att jag inte utnyttjar tiden...

Min kropp har gått på sparlåga hela veckan. En helt vansinnig trötthet och trögtänkthet, kombinerad med att vilja äta massor av skräp. Det senaste kan i och för sig ha lite att göra med att jag druckit alkohol varje dag, som om jag redan haft semester. Inte mycket, men tillräckligt för att sätta igång skräpmatstarmen tydligen.

Men nu. Tre veckors frihet. Jag ska slappa, träna, äta bra, dricka vin, fika med vänner, cykla till nya stränder, sola på balkongen, läsa böcker, rensa garderoben och lära mig spela ukulele.

Eller inte.

Bröllop

Så är de då gifta, min storebror by choice och hans kärlek. Efter 10 år och två barn tillsammans. De har redan delat varandras liv i lust och nöd och de vet att man måste, måste jobba för att det ska funka. Att kärleken betyder mycket men inte löser alla problem och att den är värd att kämpa för.

Det var fint att få sjunga till dem i kyrkan och jag lyckades göra det utan att gråta.
Festen var bra, det blev mycket drinkar på slutet. Man kan ju inte säga nej när det är brudgummen som bjuder! Vi ska öppna sommarrestaurang på Gotland, gå på fotbollsmatch för att kompensera mig för att det inte fanns några lämpliga singelmän på festen; "där är det massor av killar!" säger min vän och är mycket nöjd med sig själv, och jag blev inbjuden att sjunga på stor jazzfestival i Finland. På riktigt.

stark och svag och bekräftelsebehov

Fan vad jag ogillar när jag är så beroende av uppskattning och bekräftelse. Jag vill ju vara mig själv nog, må bra i mig själv och vara stark.
Jag är inte så stark. Eller jo, det är jag. Men jag är svag också, som fan.
I vilket fall har jag varit sjukt bitter den här veckan. Känt mig låg, ful och ointressant. Missunnsam har jag varit också. Särskilt mot M, som naturligtvis har en massa ragg på gång just nu. Han vill gärna berätta om dem också och förstår inte riktigt att jag är sur och bitter och inte vill höra om alla hans tjejer. Saken är ju den att jag är avis. Jag vill ju också vara åtråvärd, jag vill vara attraktiv, jag vill att killar ska vilja ha mig. Jag vill bli uppvaktad.
Ni ska veta att jag skäms lite när jag skriver det här. Man ska ju liksom inte vara sån här, inte vilja sånt. Man ska älska sig själv och allt det där, inte vara beroende av hur andra ser på en.

Fast ändå. Man speglar ju sig i andra, det går inte att komma ifrån.

Hursomhelst. Nu är det fredag, jag har varit ute och sprungit och ska bara slappa resten av kvällen. Imorrn är det full fart med rep och bröllop. Igår var jag och tog ett glas vin med en gammal dejt. En av de första jag dejtade efter att min bror dött. Vi sågs bara en gång, inte för att vi inte gillade varann, det bara blev så, men det var som att det inte alls var ett och ett halvt år sen. En väldigt.. Skön människa att hänga med. Jag gillar såna människor, mycket.