Lite så känns det med det här dejtandet.
Jag pendlar verkligen från att vara pirrig och känna mig uppskattad, med sms från fester och sånt, till att känna att nä, det här blir nog inget. Som nu. Inget sms igår, inget hittills idag. I och för sig sågs vi igår morse, eftersom han kom hit i måndags kväll och råkade sova över. Så det var morgonsex och ordentlig frukost och så, men sen har vi inte hörts.
Och jag dras liksom mellan olika känslor, det är därför jag måste ventilera dem här.
Å ena sidan är jag jätteledsen över att inte höra från honom. Bekräftelsedemonerna ligger på golvet och skriker och sparkar med benen. Jag känner mig ratad och not good enough, plus att jag ju faktiskt gillar honom.
Å andra sidan fattar ju jag också att det kan finnas olika anledningar till att jag inte hör nåt. Visst, det kan vara så att han kommit på att han inte är så intresserad. Det är helt klart en variant. Men, och detta är viktigt, det behöver inte ha med mig att göra. Och let's face it, gillar han mig inte för den jag är, så är det ju bara så. Inget jag kan göra, jag kan bara vara mig själv och duger inte det... Nä.
På ett sätt (inte bekräftelsedemonernas sätt) kan det vara bra att inte höras. Jag hinner tänka, inte bara flyta med i det här hörasvarjedag. För vad vill jag egentligen? Pallar jag ens att ha en relation med en snubbe som har barn, om jag blir så här knäckt bara jag inte får sms på en dag? För det är ju bara att inse, jag kommer aldrig komma först. För att inte tala om ex som alltid kommer finnas där. Och tänk om jag skulle träffa barnen och de inte gillar mig?
Jag är trött också. Sov ju inte så mycket natten till tisdag. Idag har jag dessutom mest ätit mackor, ingen riktig mat. Det gör ju inte mig till en mer balanserad person direkt. Och så inga sms på det.
Jo. Jag vet att jag kan sms:a först. Jag vet det. Men jag föreslog att vi skulle ses sist och.. Jag vet inte. Det känns lite i obalans på nåt sätt.
Äh. Fan. Han ska ju vara glad att jag vill ha honom, eller hur? Visst var det så det var. Jag förutsätter att han gillar mig tills jag får bevis på annat. Nog med den här osäkerhets och nojningsgrejen nu. Blir det så blir det, annars blir det väl nåt annat.
Det är skönt att få skriva ur sig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar