Det är det. Kommer alltid att vara det, den 20:e augusti. Oavsett.
Jobbet går ok. Är roligare än jag trodde att jobba i barngrupp igen. Jag är bra på mitt jobb, jag märker ju det. De jag jobbar med är bra de med, det underlättar ju.
Idag hade jag behövt bekräftelse, men har jag fått det? Nej. Ingenting. Igår var det jag som skrev, jag fick svar, men liksom inte mer än så. Jag orkar liksom inte. Jag kan inte dra det själv, jag lessnar. Alltså, jag gillar honom, vill träffa honom igen, men jag vill att han ska vilja det med. Annars kan det vara. Jag fattar väl också att det inte betyder nåt att vi kanske inte hörs nån dag, att han kan gilla mig ändå. Men det känns liksom avsvalnat, på nåt sätt, jag kan inte förklara. Kanske är det jag och mina försvar. Varför skulle han inte gilla mig? Till och med min styvmor sa idag att jag strålar och att jag verkligen inte är nån man hittar varsomhelst. Inte för att hon på nåt sätt är en elak styvmor, men hon brukar inte ge komplimanger, är inte den typen.
Nåväl. Jag överlever, vilket som. Blir extra tydligt en dag som denna, samtidigt som jag blir lite förbannad över att jag aldrig kan träffa nån som vill kämpa lite.
Jag drack en öl för min bror ikväll, på hans stamställe. Hade jag inte jobbat tidigt imorrn, eller framförallt inte haft rep på kvällen, hade jag stannat ute längre, för det är en fin kväll. Inte som den dagen han dog, då regnade det. Nu sitter jag här och dricker whisky, så frågan är om jag inte lika gärna kunnat stanna ute.
Jag fick ett annat sms idag, från en annan dejt. En sån där som rann ut i sanden, trots att han var trevlig. Han hade tänkt på mig då och då och undrade om han skulle radera mitt nummer. Jag vet faktiskt inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar