onödig söndagsångest

Min kropp har inte riktigt förstått att jag har semester. Den är lite söndagsnojig, trots att min hjärna talar om för den att den kan lugna ner sig. Vi ställer ingen klocka imorgon.

En helg in på semestern och jag har varit uppe till fem både fredag och lördag. Inatt/morse när jag skulle cykla hem från webcastandet, messade M. Han hade varit på fest med ett gäng åttiotalister och kände sig gammal och lite uppgiven. Jag blev lite förvånad, för han brukar inte höra av sig på fyllan, men han visste ju att jag skulle vara uppe. I vilket fall, han bad mig komma dit och sova, så jag gjorde det. Det tog ju inte längre tid att cykla dit än hem. Vi satt uppe och pratade om hur vi behöver hitta uteställen där folk är i vår ålder. "Vi måste göra vår grej, vi måste skapa vårt eget. Jag vet att det fanns en mening med att jag flyttade hit och att vi träffades!" Hjärtat. Han var ganska dragen, men jag håller lite med honom ändå. Vi behöver gå ut och vi behöver göra det där folk, som är i alla fall i ungefär samma åldersspann, går. Det är liksom inte intressant med tjugoåringar.
Sen sov vi. Bara sov. Varsitt täcke. Inga problem, faktiskt.
I morse gjorde vi frukost, han bråkade på mig om hur jag öppnade ostpåsen och jag blev förbannad och gick ut på balkongen och sen blev vi sams igen. Ungefär som vanligt, alltså.

Annars har jag varit på dejt. Det var sådär kluvet. En himla intressant människa, men inget klick rent fysiskt. Så jäkla synd, såntdär. Han kom från en stad ganska nära där jag växte upp. Naturligtvis hade vi gemensamma bekanta. Och naturligtvis kom det förbi nån han kände på fiket där vi satt och naturligtvis var den personen i sällskap med en person jag spelat sommarteater med för 20+ år sen. Naturligtvis. Världen är liten, trots allt.