Jag fick lite av en insikt idag, om varför jag nojjar så, trots att det egentligen känns ganska bra.
Jag är rädd att tappa ansiktet. Rädd att jag ska ha sagt att han är intresserad, att han gillar mig, för att sen bli dumpad. Som att jag skulle känna mig dum isåfall. Vilket jag ju absolut inte har nån anledning till.
För ska man se på det krasst så har han sagt att jag är fin. Han har sagt att det är lätt att vara med mig, han har sagt att han vill att jag hälsar på honom i nya lägenheten och till och med att han kanske kan vara lite barnledig mitt i semestern. Kanske. Det var han som tog upp det, inte jag. Han sms:ar hyfsat regelbundet (även om jag gärna skulle bli överröst med sms), han skickar låtar på Spotify och vi har galet bra sex. Ren fakta, liksom.
Då är det ju inte så konstigt om man antar att det finns ett intresse. Att han faktiskt gillar mig. Och skulle jag ha fel, eller om han slutar med det.. Då är det så. Och det är faktiskt inget som får mig att verka dum alls.
Jo, jag är rädd för att verka för på också. Att skrämma bort, så jag ransonerar sms:en, svarar inte på en gång, trots att jag egentligen skulle kunna skicka hur många sms som helst. Jag glömmer liksom bort att han kanske också blir glad när det plingar till i telefonen. Att han kanske också väntar.
Det är skönt att skriva ner allting här i bloggen, för det blir så mycket klarare. Jag ser mina mönster och jag kan hantera mina rädslor lättare då. Skuffa undan dem.
Han skickade en bild på utsikten från sitt köksfönster på landet förut. Jag svarade "Så fint!" och lite senare skrev jag "det är nåt visst med kök" för det tycker jag. Jag älskar kök, sitter mycket hellre vid köksbordet än i soffan om man ska sitta och prata.
Nu skickade han en bild på själva köket och skrev "kök".
Jag tycker det är gulligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar