Skulle städa idag, men solen sken och L messade från klipporna..
Skönt häng med trevliga människor och jag badade. I bikini. Bland folk. Detta, mina vänner, är oerhört. Jag vet inte när det hände senast.
Tänk vad det kan göra, att få känna sig bekväm naken med någon. För det gör jag med honom.
Jag hade ett meddelande när jag vaknade förresten. Och sen fick jag ett till, nere på klipporna, att han flyttstädade och svettades. Vi messade lite fram och tillbaka, jag skickade en bild på mig själv nybadad, han sa att jag var fin (fast det var jag inte direkt, mest bara blöt) och jag sa att han fick åka och bada när han svettats klart, för det var skönt i vattnet. När jag kom hem hade han skickat en låt på Spotify och jag vet inte om texten betyder nåt eller inte, men i vilket fall inser jag att jag håller på att falla lite och jag är rädd. Livrädd. Jävla skitlivrädd är jag.
Samtidigt så vill jag ju utsätta mig, jag vill känna. Jag har testat att inte känna i bra många år nu, det är lugnt och jävligt trist. Och vad är det värsta som kan hända? Jag blir ledsen. Ja, men vet ni, jag överlever. Jag överlevde att min bror dog, då överlever jag det mesta.
Och han är fin. Jag tror han tycker om mig, inte bara som ett ligg, utan mig. Sen vart det leder, om det leder nånstans, det vet jag fortfarande inte. Såklart. Men jag måste våga blotta mig, våga ge. Och våga ta emot. Han säger att jag är fin. Han säger att han vill att jag ska hälsa på i nya lägenheten. Jag ska tro på det.
Även fast det är läskigt.
Och nu har jag inte fått nåt mer sms sen dess och genast kommer onödiga tvivlande tankar farande... För jag vet att han skulle köra långt nu ikväll. Dessutom är det inte hans jobb att bekräfta mig med sms. Så jag släpper det nu, så fort orden landade på skärmen.
Men tre veckor hörni. Det är fan lång tid. Känns skönt på ett sätt, att jag inte behöver fundera på om vi ska ses, eftersom jag vet att vi inte kan. Men tre veckor. Jag vill ju träffa honom. Prata. Ta på honom.
Fan..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar