Aloha!

Men hej.
Är ni kvar? Det var ju ett tag sen..
Och jag lovar, hade jag fått välja hade jag inte kommit hem. Jag ville verkligen inte åka hem!

Det trodde jag inte, faktiskt. Att jag skulle gilla Hawaii så mycket. Men underbart klimat med varma dagar och ljumma nätter, salta bad, snygga surfare och piña coladas.. Hang loose. Bara att ge sig.

Första dryga veckan spenderades i Honolulu. Tävlingar. Gick bra och dåligt, kan man säga. Det dåliga först, vi bombade rejält med kvartetten. Sjöng inte illa eller så, men tydligen utan energi, vilket sabbade massa annat. Det läskiga var att det kändes bra, men min kära kvartettkollega, som lyssnat, sa att domarna har rätt. De har ju oftast det. Det är ju skit att vi inte kan ta med oss ut på tävlingsscenen vad vi gör i reprummet. Jag var väldigt nära att byta hobby på onsdagskvällen, börja knyppla eller nåt, men nä.. Så lätt ger jag mig fan inte.
Med kören gick det bättre, final och en helt ok niondeplats. Så det var ju skönt, att inte behöva deppa ihop helt.
Att sen ha möjlighet att äta frukost på stranden, njuta av solen, titta på pingviner och dicka nonfatlatte från Starbucks.. Det helar ju en del.
Sen, när allt var färdigbalunsat, drog vi till en annan ö. Där blev vi helt galet aktiva, paddlade kajak, trekkade i regnskog, åkte zipline, badade med sköldpaddor, tittade på inspelningar av ny dejtingdokusåpa på Mtv på stranden... Under trekkingen höll min lilla pappa på att ramla baklänges med huvudet före nerför en brant på ca 4 meter. Jag slängde mig fram och höll i hans ben, vilket resulterade i galet leriga ben (shortsen är rödbruna än, klorin kanske?) och skrapsår och blåmärken både här och där. Vad gör man inte för att spela hjälte.
Sen var det slut. 30 timmars resa hem och landade i lördags kväll. M kom och hämtade mig och hade köpt godis och städat och grejer, han har bott här när jag var borta pga renovering. På söndagen åkte vi på utflykt till Trosa så jag inte skulle somna. Det verkar ha hjälpt, för min jetlag är i det närmaste obefintlig. Hoppas jag, men det har ändå gått fyra dagar nu.

Nåt helt annat då. Idag sändes programmet om min bror. Jag har inte sett det än, vi hade hemkomstfest med kören, men jag har spelat in det. Flera andra verkar dock ha sett det, jag har fått många kommentarer och mess. Det verkar som det var bra. Det är bra. Jag ville ju inte att det skulle bli kladdig gråtfest och jag tror inte det blev det.
Så jag vill bara påminna.
Gör det du vill. Säg det du vill.
Vänta inte.

Jag ska försöka följa mitt eget råd nu.