Redan hemma, tänker ni. Klockan är ju bara barnet, var dejten inte bra?
Dejten var jäkligt intressant.
Det började sådär, med vin och lite språkförbistringar. Jag tyckte han var lite väl kategorisk och gjorde allting till kulturskillnader mellan Italien och Sverige, jag har så svårt för generalisering. Blev lite trött och tänkte; är det så här det ska bli ikväll.. Men nånstans svängde det när vi kom till restaurangen. Ett fantastiskt mysigt litet sushiställe och där kom vi in på väldigt djupa existentiella saker. Andlighet. Reinkarnation. Livets orättvisa. En oväntad vändning, I have to say. För det är svårt att dejta nån som talar ett annat språk, tycker jag. Det blir så lätt ytligt, även om jag kan prata svenska. Han kan inte uttrycka sig helt och hållet och jag gör mig inte förstådd. Som tur var kunde vi mötas i engelskan och det gjorde vi. Det blev inget vanligt dejtsamtal direkt, det där som annars känns som om man är på en anställningsintervju. Det var häftigt.
Han var väldigt fysisk. Tog min hand, strök undan mitt hår, höll om mig när vi gick.. Jag störs inte av det, även om jag kanske inte är den som tar de fysiska initiativen. Några pussar fick han innan tunnelbanan gick. Sen får vi se. Jag träffar honom faktiskt gärna igen.
För det är något med de där som vågar komma in på de märkliga ämnena sådär på en gång. Som blottar sig. Det finns en tjusning i det.
Och det är det som gör att jag inte ger upp dejtandet. Att jag inte tröttnar totalt på det. För nånstans finns ju de här mötena, de här upplevelserna, som jag inte vill vara utan, oavsett om vi blir ett kärlekspar eller ej. Att jag kan se det för vad det är, möten med människor. Ibland blir de lyckade, ibland inte. Oftast får jag ut något av det.
Nån gång hoppas jag få allt ut av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar