Det händer inte så mycket här, med stukad fot.
I måndags var jag på jobbet, men insåg ganska snabbt att jag inte kan utföra mitt vanliga arbete. Det kan jag fortfarande inte. Foten är liksom lika som innan. Så länge jag sitter still går det bra, men när jag går på den gör det ont, liksom i böjningen. Jag ger det till helgen, är det inte bättre är det kanske dags att röntga. Om inte annat för att utesluta att det är nåt värre. Man börjar ju bli till åren, liksom...
Apropå det. L kom hit igår och roade mig en sväng på kvällen. Jättemysigt. Jag inser att jag inte har folk hemma så ofta, undrar varför? Får bli ändring på det. I vilket fall, vi började prata om det där med att vi fyller 40 nästa år och hur märkligt det känns. För det gör det. Krisat färdigt har jag nog gjort, jag hade ju nån liten period där i våras/somras då jag ifrågasatte mina livsval en aning, men det känner jag mig färdig med. Det är mera siffran. 40, liksom. Det känns inte som jag. L förstod precis, hon kände samma sak. Inte att det är jobbigt att bli äldre, men att det känns konstigt att ha en 4 först.. Det är svårt att förklara. Fast. Åren mellan 30 och 40 har väl varit de tyngsta hittills i mitt liv, med depressionen som låg över de flesta av åren som en tung, blöt matta och sen brorsans död som kronan på verket. Nu har det ju faktiskt sakta men säkert blivit bättre, vi kan väl bara anta att det får fortsätta så? Vi gör det.
Nu ska jag snart in till jobbet igen, vi har personalmöte ikväll och det kan jag ju faktiskt vara med på. Sen blir det julcafé med kören, mycket märkligt (men ganska skönt) att sitta på publiksidan. Och, jag får träffa A! Vi har inte setts sen i somras, så det blir härligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar