It's the most wonderful time..

Blä.
Humöret är bara upp och ner och eftersom jag inte kan träna det jämnt, på grund av foten, så äter jag.
Äsch. Vem försöker jag lura. Jag skulle ätit ändå. Jag har sjukt dålig karaktär just nu. Vill ha allt och har nada motstånd. Samtidigt känner jag mig svullen och ful, vilket gör att jag blir deppig och så äter jag lite till.

Nej, det får vara nog nu. Slut med hämtmat och glass. Eller överätning av egenlagad mat, för den delen.
Dessutom, halleluja, är foten mycket bättre! Idag, när jag gick upp för att testa den nyöppnade indiska restaurangen här i området, så gick jag utan kryckor och det gick hur bra som helst! Så kändes det inte imorse, efter en dag som igår, med utflykt till MZ (äntligen!), gig och rockkonsert. Att gå på rockkonsert med kryckor är för övrigt inget att rekommendera. Det är jättesvårt att hålla i kryckor och öl samtidigt.En rolig sak var i alla fall att kompisarnas kollega, en kille på 24, blev ärligt chockad när han hörde att jag skulle fylla 40 nästa gång. Jo, jag slickar i mig, jag behöver sånt nu, särskilt när jag känner mig tjock och plufsig.

Det är årstiden. Den lockar fram alla känslor, på max. Min HSP går bananas. Bara att acceptera, I guess, för att kämpa emot det är ingen idé. Nu kanske jag kan börja träna lite lätt igen, det är den allra bästa medicinen. Träna och att göra roliga saker. Fast inte för många roliga saker, för då blir jag trött... ja ni hör. Julen, alltså. The most wonderful time of the year.. My ass.

Fast jag är inte så cynisk och deppig som jag låter, hörni. Livet är rätt bra ändå. Det är bara skönt att skriva ur sig.