Magsjuka. Finns det nån värre sjukdom, nån som får en att känna sig mindre och eländigare? Jag tror inte det. Inte här hemma hos mig i alla fall.
Jaha, så jag blev magsjuk. Nu är jag ok, men svag, så det blev en extra dag hemma. En dag med kaffe, tvättstuga och Musikhjälpen, det är ungefär vad jag orkar med. Och massa tankar, förstås. Och längtan.
Den är ambivalent, den där längtan.
Det är längtan efter kärlek, efter närhet, vi talar om förstås. Längtan efter samförstånd och att höra ihop.
Jag tror jag längtat efter det hela livet, att höra ihop. Kanske för att jag aldrig riktigt känt mig självklar i sammanhang, inte ens i min familj. Jag har alltid känt att jag borde vara på ett annat sätt för att vara riktigt bra nog. Jag vill vara bra nog ändå, på mitt sätt. Jag vet att jag är det, rent logiskt vet jag, men ibland blir just den vetskapen så liten jämfört med känslan av att vilja vara bra nog.
Särskilt tydligt är det där när jag blir kär, eller är på väg att bli kär. Kanske är det därför jag blir kär så sällan. Det är så jobbigt, det tar så mycket energi att balansera vetskap och känslor.
Samtidigt.
Hur ska jag kunna få det där om jag inte vågar eller orkar?
I alla fall, det ambivalenta i det just nu är mest att jag vill ha det, men jag gör inget åt det. Jag vill bli serverad och jag vet, det är inte så det funkar. Inte för mig, nånsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar