torsdag 5 september 2013

same procedure as last month...

PMS.
Jag vet inte om jag råkat slarva med nattljusoljan, eller jo det har jag väl, eftersom jag känner mig som jag gör.
PMS och inga sms sen i tisdags. Och då var det jag som messade först och jag hade egentligen inte tänkt göra det.
Det jag undrar lite är varför han plötsligt inte hör av sig. Vart blev det obalans? Jag vet verkligen inte. Vet inte om jag ger för mycket eller för lite. Jag vet att jag håller tillbaka en del, vågar inte visa allt innan jag får tillbaka och det kanske inte heller är rätt? Eller gör jag det? Jag kanske visar mer än jag tror?
Just nu är allting upp och ner och fram och tillbaka.

Det sjuka är att jag tänker på hela den här grejen som att vi gjort slut. Fakta; Vi har inte hörts på två dygn. Vi är inte, har inte varit ihop.

Men vet ni. Jag är inte så här hela tiden. Det är bara det att när jag fastnar i tankevirveln, oftast på kvällstid, så måste jag skriva av mig. Jag förstår att det kan låta som att jag är helt besatt och det är jag inte. Oftast mår jag ganska bra och tänker klart. Att livet har gått bra att leva i 39 år utan just honom, att det ändå är skönt att veta att jag kan bli förtjust, att det finns andra därute. Att livet ändå är bra, i det stora hela. Utom nu när jag har PMS, då. Det suger, fast jag vet att det går över.

6 kommentarer:

Tina sa...

Tack för att du delar med dig av en del av 'historien om dig' här på bloggen.

Jag tänker att det du beskriver kring uteblivna sms och en förvirrad känsla kring om jag visat/visar för mycket/för lite lika gärna hade kunnat vara jag.

Jag har ofta fått kritik för mitt sätt att vara ("A, B, och C hos dig är för mycket, fel, skrämmer de stackars männen" osv) från vänner och bekanta när jag ventilerat att jag tyckt det varit svårt att träffa en man. Eftersom jag just nu sedan en kort tid, 3 månader, har en relation med en härlig man har jag fått möjlighet att omvärdera och faktiskt få feedback från honom kring en del av detta.

Jag har varit helt öppen med honom och kunnat säga saker som att 'jag är så förundrad över att du inte verkar tycka A, B och C som många kritiserat mig för genom åren. Och han förstår överhuvudtaget inte vad de pratar om.

Och han var 'motorn' där i början med sms skickandet vilket jag behövde för att kunna börja bygga tillit. Och för all del. Vi ses bara på helgerna eftersom vi bor mer än 10 mil från varandra men å andra ses vi då hela helgen från fredag-söndag. Och vi rings aldrig i veckorna utan det är ett-två sms om dagen som växlas, oftast på kvällen innan sovdags. Och det räcker. För mig. För 'tilliten' bröts aldrig, inte en enda gång ens i början. Han fanns där hela tiden när det var så där skakigt och jobbigt i mig. Nu efter tre månader är det mer förväntansfullt skönt pirr än nervöst tvivlande skak. Men det skulle lika gärna kunna vara skakigt i mig om det inte var för kontinuiteten i smsandet. Jag behöver 'ett om dan' både för bekräftelsen och för själva nöjet att dela och ta del av den andres liv och vardag :-)

Antoinette sa...

Tack själv för att du delar med dig!
Jag är lite trött på att vara så här skadad, men jag tröstar mig med att jag faktiskt blir bättre och bättre på att tro på att jag räcker till och att vara mig själv.. Det är skönt. Jag har haft så hemskt låga tankar om mig själv under perioder av mitt liv.
Det jobbiga just nu är ju det att kontinuiteten brutits och det är det som gör att jag tänker att intresset svalnat.
Men om det har det, ja då är det så. Jag överlever det och faktiskt, mina bommar blir ju ändå bättre och bättre.. Det måste betyda att det snart kommer nåt riktigt bra! ;)

Antoinette sa...

Och du, det du beskriver låter helt underbart :)

Tina sa...

Låter kanon! Din insikt är helt korrekt så vila i den. Det blir bättre och bättre det som kommer i din väg! Du har ju trots allt, om jag läst och minns rätt, dejtat en del under 2013 och det är bra. Man måste ju själv ta sig upp och ut på banan (oftast).

I min väg kom under typ 10-15 år, ingenting, och sedan ingenting, och sedan ingenting igen tills nu och plötsligt levererade Universums Beställnings Service (UBS) alla de ensamma årens önskelistor och kravspecar i ett och samma manspaket.

Så var helt säker på att när det smäller till så är det kvalitet :-) Det fattas bara annat! Och i väntan på att det skall hända - känn efter hur du vill kunna känna i en relation. 2008 fick jag den 'hemläxan' av en väninna och det känns som det satte ribban ganska högt för vem jag ville (och kunde) släppa in i mitt liv. Det var tvunget att vara en omtänksam och bra man. Och när jag gjorde den 'övningen' hemma grät jag som ett barn i dagar. Jag kände att jag ville kunna 'överlämna' mig totalt till den framtida mannen. I min sårbarhet, i min sorg, rädsla, litenhet, likväl som i min glädje och storhet osv. Vara naken. Vara jag.

Jag registrerade mig på ett antal dejtingsiter i våras. Och hade många brevvänner som alla försvann runt 4e brevet. Gissa om jag tvivlade....på mig, på min stil, på allt. Men jag hade bestämt att den här gången var det 'All Of Me' eller inget alls.....Och en brevkompis var ganska ihärdig trots en ibland ganska osmidig brevskrivning från min sida (jag gillar att diskutera och inte bara vara medhårs..). Så jag dejtade bara den brevkompisen innan jag, eller vi, fastnade :-)

Och han hade gärna haft sex på andra dejten (som var i hans hemstad) men fick vänta till tredje och det berodde kanske inte så mycket på prydhet som att jag absolut inte vill sova över utan att ha mina prylar med mig. Jag tänker att vi tjejer inte skall behöva nojja så mycket om vi har sex 'för snabbt' eller inte. Vem kan sätta sig till doms över det? Just sayin' :-)

Christel sa...

Kan det vara så att det är dags för det där samtalet? Att fråga vad han faktiskt vill, och vart ni är på väg?

Jag vet att det inte är världens roligaste ämne att ta upp, men risken är ju att du kommer gå och bli galen på kuppen om du inte får svar på dina frågor.

Antoinette sa...

Jo, nu är det nog dags. Vi ska ses ikväll, så vi får väl se om det blir klagoblogg här ett tag sen...