stark och svag och bekräftelsebehov

Fan vad jag ogillar när jag är så beroende av uppskattning och bekräftelse. Jag vill ju vara mig själv nog, må bra i mig själv och vara stark.
Jag är inte så stark. Eller jo, det är jag. Men jag är svag också, som fan.
I vilket fall har jag varit sjukt bitter den här veckan. Känt mig låg, ful och ointressant. Missunnsam har jag varit också. Särskilt mot M, som naturligtvis har en massa ragg på gång just nu. Han vill gärna berätta om dem också och förstår inte riktigt att jag är sur och bitter och inte vill höra om alla hans tjejer. Saken är ju den att jag är avis. Jag vill ju också vara åtråvärd, jag vill vara attraktiv, jag vill att killar ska vilja ha mig. Jag vill bli uppvaktad.
Ni ska veta att jag skäms lite när jag skriver det här. Man ska ju liksom inte vara sån här, inte vilja sånt. Man ska älska sig själv och allt det där, inte vara beroende av hur andra ser på en.

Fast ändå. Man speglar ju sig i andra, det går inte att komma ifrån.

Hursomhelst. Nu är det fredag, jag har varit ute och sprungit och ska bara slappa resten av kvällen. Imorrn är det full fart med rep och bröllop. Igår var jag och tog ett glas vin med en gammal dejt. En av de första jag dejtade efter att min bror dött. Vi sågs bara en gång, inte för att vi inte gillade varann, det bara blev så, men det var som att det inte alls var ett och ett halvt år sen. En väldigt.. Skön människa att hänga med. Jag gillar såna människor, mycket.