melankoli

Nyduschad i morgonrock, nymålade naglar, nybakad grönsakspaj till knytisen i köket... En timme tills jag måste vara på plats.
Och jag påminns igen om att jag faktiskt inte gillar nyår. Inte ens de gånger då jag varit bjuden på stora fester är det riktigt roligt. Alltid en känsla av melankoli. Nån slags separationsångest, kanske?
De bästa nyårsaftnarna var de jag firade med min kompis, hon jag ska till ikväll, och hennes barn, bara vi, en jäkla massa mat och godis och minst två filmer. Lugnt, opretantiöst och tryggt.
Men det kommer säkert att bli trevligt ikväll. God mat, trevliga (om än något, i mitt tycke, klubben för inbördes beundran) människor och bra musik. Nyktert, så jag kan ta bilen. Och jag kommer vara pigg imorrn. Synd att inte gymet har öppet.


Men jag känner mig sorgsen. Melankolisk.
Alltid på nyår.

trevligt häng och funderingar över imorgon kväll

Äsch.
Jag låter jävligt präktig i de tidigare inläggen.
Missförstå mig rätt, jag tycker precis allt jag skrivit. Och jag är på rätt väg, jag förändrar saker. Men ibland går det ganska långsamt. Ibland gör jag samma misstag over and over och ser det inte förrän långt senare. Skjuta upp saker är jag bra på det med, särskilt städande.
Jag antar att det jag menar är att det är viktigt att bli medveten, till att börja med..

Annars har jag mest slappat idag. Tvättat och börjat sortera ut kläder. Gått en promenad. Sen ringde M och frågade om jag ville hänga med till närmaste gallerian och titta i affärer. Det ville jag. Efter det hamnade vi på ett ställe härute i förorten och tog en öl och så småningom på ett annat ställe och tog ytterligare en öl och åt mat. Riktigt god mat för övrigt, i alla fall jag. Risotto med västerbottensost, tryffel och Portobellosvamp.
Och så pratade vi om en massa olika saker och om sex. En jäkla massa sex. Jag har en teori om att nu när han börjar stadga sig så vill han höra om mitt singelsexliv, för att få en krydda i tillvaron... Eller så är han bara kille och tycker det är kul att höra om sex. Skitsamma, för han och jag ska inte ha sex igen i alla fall. Oavsett om han träffar nån eller ej. Jag är lite för svag för honom för det.

Imorrn ska jag på nyktert nyårskalajs, vilket ju är trevligt. Det har inte drösat in andra inbjudningar direkt. Det här kommer bli bra, fast det är en massa folk som ingår i ett sammanhang, som inte jag gör. De är trevliga och öppna, det är inte det, men det går inte att undvika att känna sig lite utanför. På det sättet är jag lite halvosugen.
Det är i såna här stunder jag verkligen skulle vilja ha en kille. För egentligen skulle jag bara vilja vara hemma och äta god mat och slappa. Men jag vet att om jag satt ensam hemma så skulle jag känna mig så sjukt ensam på kvällen och bli jättedeppig.
M skulle på fest med sin dejt, men han var så där lagom sugen han med. Han sa att han tänkt fråga mig om jag ville fira med honom och bara slappa, men att han tänkt att jag inte ville. Idiot. Det hade jag väl velat. Fast det var väl lika bra, det blir nog bra som det blir.
Det är bara en kväll och snart är den över.

Apropå mitt senaste inlägg.. A kind of a årskrönika, I guess..

Vad har jag gjort då, som är så fantastiskt och annorlunda?
Jag vet inte.
Jag har inte svaren. I wish. Men jag har börjat i alla fall. Jag tänker på hur jag agerar, jag försöker välja nya vägar (även om jag inte ser vissa mönster förrän efteråt) och jag har tagit hjälp. KBT'n hjälpte massor. Planen är att fortsätta med nån form av coachsamtal nu, för att få input av en utomstående.

Förra nyår satt vi ett gäng och pratade om hur vi ville att våra liv skulle se ut. Jag minns att jag, som var ganska mitt inne i depressionen, sa att jag ville öppna mig mer. Våga utsätta mig, våga leva. Släppa in människor, även om jag riskerade att bli sårad. Det här är absolut inget jag har gått och tänkt på dagligen, men ändå.. Nånstans måste det ha legat och grott.
För när jag ser tillbaka är det precis vad jag har gjort. Öppnat upp. Släppt in. Vågat mer. Visst har jag gått på en del minor, men jag har också vunnit två nya vänner. Och jag har haft mer sex sista kvartalet av 2011 än på de senaste 2,5 åren! Jag slutade med antideppmedicinen också. Och det har gått bra, efter den hemska avtändningen hemma hos A. Kan inte tacka dig nog, fina du.

Annars är 2011 det svartaste året nånsin. Det värsta hände. Min bror blev påkörd och dödförklarades dagen efter. Mitt liv är nu uppdelat i ett före och efter och det gör fortfarande så väldigt, väldigt ont. En saknad som inte går att beskriva, ett sår som aldrig kommer läkas.
Men jag lever. Jag är här och nu. Jag lever och jag vågar, jag öppnar upp och jag ser framåt.
2012 fortsätter jag med det.

The definition of insanity

Jag är så trött på de här idéerna om att allt kommer att bli annorlunda efter nyårsafton.
Newsflash; Det blir det inte!
Ditt liv kommer att vara lika tråkigt, roligt, innehållslöst, spännande, långsamt och spontant som innan. Ingenting förändras bara för att du skriver 12 istället för 11. Det där är bara en jävla siffra, inte nåt magiskt som förändrar din tillvaro.
"Det nya året ska bli si och så.." Nä, det kommer det inte att bli.
Om du inte tar tag i det själv förstås. Förändrar. För det kan du göra, absolut. Men vet du, det kan du göra idag. Du behöver inte vänta tills på söndag, jag lovar.
För som han sa, den gode Einstein;
The definition of insanity: doing the same thing over and over again and expect different results.

Hittad lista. Låter bättre än snodd.

1. VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN?
Jag hade träffat kille (senaste exet) på sommaren och var hyfsat nykär. Trodde fortfarande att kärleken övervinner allt. Som jag bedrog mig...
Trivdes rätt bra på dåvarande jobbet, men var less på sången (eller egentligen allt merjobb runtomkring) och lade ner den. För alltid, trodde jag...

2. VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?
Singel och deprimerad. Ny antideppmedicin, som började verka så smått, plus KBT-terapi. Vantrivdes på jobbet och funderade på om jag skulle säga upp mig, med eller utan nytt jobb. Det blev utan, fast jag fick nytt inom en vecka.

3. FEM SNACKS DU GILLAR?
Popcorn, ostbågar, cocktailtomater, oliver och rökta mandlar

4. FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL?
Okej. Sa jag att min hobby är sång? Jag kan jävligt många låtar utantill.

5. FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU BLEV MILJARDÄR?
Betala alla lån och skulder, resa massor, både långt och kort, satsa helt på min egen firma, bjuda familj och vänner på en lyxresa till nåt bra ställe, köpa bil.

6. FEM DÅLIGA VANOR?
Snoozar. Fast det har blivit bättre sen jag skaffade ljusväckarklockan.
Lämnar disk till morgondagen. Lämnar det mesta i städväg till morgondagen, ärligt talat.
Stänger aldrig skåpsdörrar. Inklusive kylskåpsdörren, när jag lagar mat. M (ex-sambon) blev galen på mig.
Köper pocketböcker hela tiden, fast jag inte har plats för nya.
Fastnar framför datorn på kvällarna...

7. FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA?
Sjunga! Yoga! Äta god mat med tillhörande gott vin och gott sällskap! Resa! Bada!

8. FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I ELLER KÖPA?
Det är farligt att säga aldrig... Men. Tights och kort tröja i kombo går ju bort. Axelvaddar. Brr. Skinnsoffa är hemskt fult och oskönt, samt såna där stora solfjädrar som var poppis att ha på väggen på 80-talet.  Och UGGS. Jäklar vad fula de är.

Väldigt oväntat, men ganska tillfredsställande besök

Ska ut till pappa ikväll och äta middag.
Har tänkt att det vore trevligt med lite fysiskt umgänge, så här efter jul, så jag mailade hansombaravillhasex och sa att jag var hemma och att jag hade FF. Tänkte att vi skulle komma fram till att vi kunde ses nån dag.
Började klä på mig efter badet och plötsligt knackar det på dörren.
Där står han.
Det hade jag inte riktigt räknat med. Alls.
Här ser för jävligt ut, grejer överallt, mammas madrass och täcke fortfarande framme, saker i hela köket.. Och jag, som var halvklädd, osminkad och inte alls beredd på att få besök.
Men vi hann med en del ändå...

..och nu är det över, för i år.

Sitter på tåget på väg hem.
Vi överlevde. Det har till och med gått ganska bra.
Hotellet var fint, frukosten god, men det var väldigt stängt. Baren stängde redan fem, gymmet var inte öppet alls. Lite synd, när jag nu packat träningskläder.
Promenerat mycket har vi gjort. Gått runt i ett ganska folktomt Göteborg, stannat och fikat, gått lite till.
Ätit en god och lite lyxig middag. Druckit Irish coffee. Gått på bio. Träffat lite släkt.

Inte pratat speciellt mycket om anledningen till att vi gör som vi gör i år. Lika så skönt. Jag orkar inte. Det är nog med att jag måste genomlida skiten, men nu är det över.

Och nu åker vi hem och mitt jullov fortsätter. Känns skönt att veta att jag nu kan vara ledig med gott samvete, utan att känna massa måsten. Imorrn skriver vi papper.

Flyr

Nu flyr jag stan tillsammans med mor min. Förmodligen kommer det bli dåligt med uppdateringar eftersom tillgången till dator kommer vara begränsad.
Ha det bra i helgen allihop.

Färdigväntat!

Jag fick det!
Och jag ökar 2000 i lön från senaste jobbet...
Och har en stor chans att få jobba med sånt jag verkligen vill jobba med, kanske mer och mer...

Det var en bra julklapp.

i väntans tider

Hatar att vänta.
Försöker aktivera mig.
Har tvättat. Färgat håret. Diskat.
Dricker kaffe nu och slösurfar.

Det känns lite som om ju senare hon ringer, desto sämre besked är det. Om de ville ge mig jobbet skulle de ju ringa på en gång, tänker jag.

Åh, denna väntan!!! Ring nu då!

fördelar med fysiska ansträngningar

Träning.
Bra skit. Bara för att jag är en listmänniska ska jag nu lista bra anledningar till att träna. Så kan jag gå tillbaka och läsa dem om jag råkar glömma igen..

• Jag får ut en massa adrenalin som annars lätt förvandlas till ångest - jag mår bättre
• Jag blir stolt över mig själv för att jag släpat mig iväg till gymmet - jag mår bättre
• Jag behöver inte få dåligt samvete om jag vill äta lite skit, eftersom jag faktiskt gjort av med kalorier - jag mår bättre
• Jag blir inte ens särskilt sugen på skit, utan mer sugen på nyttig mat - jag mår bättre
• Jag får muskler och känner mig snyggare - jag mår bättre
• Jag blir fysiskt trött och kanske kan somna utan kemiska hjälpmedel - jag mår bättre

Som sagt, bra skit.

(parantes;
Imorrn får jag veta om jag fått det där jobbet. Jag hoppas faktiskt. Ganska mycket. Fast det inte var det jag tänkte egentligen att jag skulle jobba med.
Ojoj. Hoppas hon hör av sig tidigt.)

tänkte bara säga..

att efter lite droger igår (ja, ångestdämpande då), en lång natts sömn, gos med djuret, samt en spontanfika med bästaste så känns livet bättre och rent av uthärdligt. Trots frånvaro av bekräftelse från det otäcka könet. Eller kanske just därför.

Nu skiter jag i allt vad män och ångest och jul heter och går och tränar istället. Fy fan vad skönt!

Det är en jävligt jobbig kväll ikväll.
Jag vet inte om det är anspänning efter jobbintervjun, eftersom det blir lite på riktigt det här med att börja jobba igen, om det lossnade nåt när jag var hos kiropraktorn eller om det är det att jag är hemma hos pappa och vaktar katt och ser bilder på honom. Jag vet inte. Bara att det gör ont idag. Saknaden är så oändligt, oändligt stor.
Det gör ont och jag känner mig så ensam.

jo, intervjun då

Det kändes faktiskt bra.
Intressant, helt klart. Hon hade intervjuat tre andra idag, imorgon skulle hon ringa referenser och sen får jag veta på onsdag. Skönt med snabba bud.
Magkänslan säger att jag är inne, men jag vet ju inte hur hon var mot de andra tre. Men om de erbjuder mig jobbet och ger mig en hyfsad lön så tackar jag ja.
Fortsättning följer..

Känslor, känslor, känslor....

Här tänkte jag skriva ett inlägg om att det är som om jag är lätt att ta för given. Det känns ofta så i alla fall. För att jag är snäll kanske? Inte så jävla besvärlig, fast det är tydligen det man ska vara? Då är det värt att bry sig?
Fast det är ju inte riktigt sant. Det är bara vissa.
Lite var det för intervjun jag var på idag. Jag vet att vissa personer, som jag tycker, eller kanske hoppas, ska bry sig inte verkar göra det. I alla fall ha de inte hört av sig och frågat hur det gått. Det svider att känna sig oviktig.
Å andra sidan så är det faktiskt flera fina människor som har hört av sig och frågat.
Det är de viktiga, de som betyder något.
Så är det.

Annars är det.. blått. Min bror finns med hela tiden nu. Vi hängde ju alltid på jularna. Bara en sån sak som att det skulle vara roligt att göra julgodis. Men jag tar mig inte riktigt för, för det var hans grej. Särskilt de jular vi firade hos pappa. Oftast hade vi då bestämt att dra ner på godiset, både pappa och jag har tendenser till att äta till det är slut och varken han eller jag behöver det, om man säger så.
Men så kom brorsan och upptäckte bristen på knäck, varpå han genast börjar experimentera med det som finns hemma. De senaste åren hade han med sig egna ingredienser, Oftast var det något som saknades eller fick läggas till, som det året då vi gjorde knäck i muffinsformar.
Han var en sweet tooth, min bror.

Jag hoppas de har knäck i himlen. Annars lär de ha det i år.

Glömde..

Jo, jag glömde.
Jag ska på en jobbintervju på måndag.
Visserligen inom min gamla bransch, som jag egentligen vill ifrån, men let's face it. Jag måste komma ur den här ekonomiska krisen jag är i. För att göra det behöver jag ett heltidsjobb med månadslön. Så är det. Och jag kan ju faktiskt fortsätta titta efter andra jobb under tiden, eller utveckla mitt eget.
Om det är bra arbetstider och om jag får en sjysst lön, så ska jag absolut fundera på det. Om de erbjuder mig jobbet, förstås.

Inte riktigt min dag idag

Men ÄSCH!
Dagen efter och allmänt sugen. Chattar med hansombaravillhasex och lyckas till slut komma fram till att han ska komma hit. Eller, han lyckas få mig att erkänna att jag vill att han ska komma hit. Jag vill ju inte fråga rakt ut.
Jaha, så duschar jag och fräschar till mig lite... Och så går han och får ryggskott!
Det är inte riktigt min dag idag, tror jag.
Jaja. Bara att ladda om och börja se fram emot kvällens glöggmys. Jäklars vad jag ska frossa kolhydrater!

Vadå substitut..?

Edit

Äsch.
Det kan kännas sådär ibland vet ni, när man känner sig lite ensam och har druckit lite för mycket för sitt eget bästa.
Egot. Självcentrering.
Ny dag, nytt ljus.
Det är lugnt.

lördagsmorgon i december

Gomorron!
Ute plaskar blötsnön och jag sitter här med en kopp kaffe, redo att lyfta.
Hade en trevlig kväll med H igår. Hamnade på en irländsk pub med trubadurer, som faktiskt var riktigt bra. Men det bästa var att vi hittade ett bord att sitta vid. Hur tant är man då, liksom?  Fast så funkade jag iofs för 10 år sen med.
Det verkar gå bättre för henne och det gör mig glad. Kanske hjälpte det lite att jag sa ifrån den där gången när hon ställde in senast. Inte så att jag tar cred för hennes utveckling, men kanske var det en av alla grejer. För nu har hon nytt jobb, extrajobbar med sitt stora intresse och verkar allmänt.. Gladare.

Nä, nu är det dags..

Funderingar, fokus och form

Funderar och reflekterar.

Tänker på att komma i form, andligt och kroppsligt. Det går ju hand i hand det där och jag har liksom kommit av mig. Träningen är inte längre självklar, den är något jag borde göra. Så vill jag inte ha det. Jag vill komma  igång igen, få en regelbundenhet. Och det är bara jag som kan få det att hända. Samma med maten.

Så nu, ny plan.

• Ta det lugnt med dejtandet ett tag, jag är ändå less på dejtingsajten just nu. Känns verkligen som om det bara finns bottenskrap, förutom ett fåtal. Min lilla 26-åring, till exempel. Men han är ju i Australien. Okej, om nåt trillar i knät på mig så tänker jag inte sopa ner det. Den andra 26-åringen, han från WF. Honom kanske jag vill träffa, men mest för att han verkar vara riktigt rolig och trevlig. 
• Foka på att låta träningen bli en vana igen. Regelbundenhet är viktigare än vad jag egentligen gör. Räcker utmärkt med ett snabbpass med lite styrka och lite kondition.
• Få ordning på maten. SKIPPA KOLHYDRATERNA! Jag vet ju att jag mår jäkligt mycket bättre utan dem. Okej, lite grönsaker kan få slinka ner. Spenat och broccoli och sånt. Och magra mjölkprodukter. Så, lite Dukantänk, fast inte hela vägen kanske. Hålla koll på vad jag äter, för att förhoppningsvis förstå vad som påverkar min hud i ansiktet. Hålla koll på kalorierna också.

Och jag börjar nu.
Inget jävla "på måndag".
Visserligen ska jag ta ett glas vin med en kompis ikväll och ha adventsmys med fina tjejer på söndag, men jag börjar ändå nu. Tänket börjar nu.

Ibland behöver jag stanna upp och reflektera. Det tror jag vi alla behöver, så vi inte glömmer vad som är värt..

När jag stannar upp och reflekterar lite, så minns jag.
Jag minns hur jag satt, för lite mer än ett år sen, och slog mig själv på benen så jag fick blåmärken. Allt för att försöka minska ångesten som slet sönder mig inuti. Känslan av att vara värdelös, tråkig, fet och ful och oälskbar.
Jag minns hur mitt liv stått still de senaste 2,5 åren. Att jag inte orkat och inte vågat.
Jag minns att jag lovade mig själv att börja leva. Först när jag slutade med medicinen. Att våga ta risker och att känna. Sen när min bror dog. Att vara passiv, att inte ta tag i mitt eget liv, att inte våga leva och känna, det vore en skymf. Han som var så otroligt levande. Han kan inte välja längre. Jag lever. Jag kan välja. Jag väljer att leva. För det är ett val och det är mitt val att göra.

Därför är det okej att känna, även när det är jobbiga känslor. Även när jag känner mig ratad, eller när det blir tokfel, som dejten senast. För jag känner.
Jag kan sitta hemma. Låta bli att känna, vara bekväm. Låta bli att utsätta mig för risken att bli sårad men då missar jag även chansen att vinna. Jag har redan vunnit två nya, goda, vänner samt en del bra sex.

Att leva kan vara svårt. Skitjobbigt ibland. Det är inte bara tjoho och high life. Men det är det också, om man vågar låta det hända. Släpp in livet, även om det gör ont ibland. Kom bara ihåg att ladda på med de där sakerna som gör att du orkar dig igenom de tuffa bitarna.

Det kanske inte alls finns nån för alla

"Det finns nån för alla", får man höra.
Men tänk om det inte är så då? Tänk om det bara är en stor fet lögn och några av oss inte hittar den där jäveln. Han kanske är på andra sidan jorden, han som är just för mig? Hur fasen ska jag hitta honom då? Om han nu ens finns.

Sug på den.

Och ja, jag har en dag av misströstan. Kan vara relaterat till att jag blev magsjuk inatt, alternativt matförgiftad, och känner mig allmänt ynklig och ämlig.
Det går över.

Nej, nej och åter nej. Nej.

Nej.
Nej nej nej.
Note to self: ALDRIG hemmadejt förrän tidigast fjärde dejten!

Det var så misslyckat.
Jag textade honom från tunnelbanan; "nu är jag på väg". Klockan var då halvsju. Vi hade kommit överens om att ses sju. Han svarar: "oj då, redan, jag som inte hunnit duscha!" Bara där... Sen när jag kom dit så stod han i duschen. En halvtimme senare.
Och så det här med middag. Okej att han sa att "det är trevligt att laga mat tillsammans", men då tänker jag att middagen är i princip klar och man får typ hjälpa till med att skära sallad. Om det är andra dejten och man vill göra intryck. Men, nej. Inget var klart. Till råga på allt hade han glömt att handla nåt, så han stack ut och jag fick göra i ordning maten (okej, jag hade väl kunnat följa med, men jag var inte så sugen på det..).
Jaha, sen åt vi och det var väl gott. Men han var jävligt trögpratad. Bara satt och tittade. Jag höll låda som aldrig förr och inser att om jag tystnar så kommer han att vilja hångla. Bara för att vi hånglade sist vi sågs. jag kände FÖRVÄNTNINGARNA och det gav mig lite panik. Okej, glöm "lite".
Sen skulle vi äta ost och kex och sitta i soffan. Han försöker sätta sig nära och "råka" nudda mig, jag får tokpanik och säger att jag måste hem, för jag ska jobba imorrn. Big lie.

Alltså, jag vet inte. Det var ju helt ok att hångla med honom sist, nu var det plötsligt uteslutet. Jag tror faktiskt det var just det, att det fanns FÖRVÄNTNINGAR i luften. Vi hånglade ju på första dejten, då måste vi göra det nu med... Nä.
Grejen är att om vi setts på en restaurang hade det inte blivit såhär, det är jag nästan säker på. Det var FÖRVÄNTNINGARNA som gjorde att jag freakade. Vilket ju kan tyckas märkligt, med tanke på hansombaravillhasex, men där var det ju så.. Ja, det var ju bara det. Det var så givet.

Jag tror jag är lite mätt på dejtande för ett tag. Kanske ska pausa till efter jul. Har en kille jag faktiskt vill träffa från dejtingsajten, annars kan det få vara lite. Måste landa, känner jag. Kan räcka med flörten jag har på wordfeud nu, en 26-åring som pluggar till lärare och gillar yoga..

Middagsdejt och tisdagsblues

Middagsdejt idag. Hemma hos, och jag är just nu riktigt osugen. Jag känner mig tjock, svullen, tråkig och lite låg. Har tänkt mycket på brorsan idag, särskilt nu på eftermiddagen. Kanske för att jag var hemma hos pappa och barnvaktade kattskrället och det var nåt vi brukade dela på, han och jag. Eller så behövs det inte ens nån direkt orsak. Jag saknar honom så jag inte vet vart jag ska ta vägen ibland.
Men, jag ska ta min dåliga kroppskänsla och min blues och ta mig iväg på den där middagen. Blir det trist så får jag väl ursäkta mig och gå hem, herregud.
Annars har det varit bra idag, tisdag till trots. Var äntligen och klippte mig hos min "riktiga" frisör, han som jag klippt mig hos sen han råkade färga min lugg turkosgrön för 14 år sen. Han är inte helt billig, det är anledningen till att jag gått till en annan, men nu bestämde jag mig för att detta var en julklapp till mig själv. Han blev jätteglad när han såg mig! Så, vi avhandlade ca 2 år på 1,5 timme och det var supermysigt.

Nä, hopp i badet..

Dagens "you can do it"

I stand on my own two feet. I accept and use my own power.

It is safe for me to speak up for myself.

att man blir blå fast man egentligen har det så bra

En bra dag idag, ändå är jag lite söndagsblå.
Saknar att ha ett sammanhang tillsammans med nån annan, tillsammans med en man. Nån att höra ihop med. Kom på mig själv med att sakna M idag, fast egentligen saknar jag inte alls honom. Inte det vi hade heller, men jag saknar att ha nån här.
Men skit i det nu.

Jag har dammsugit, lagat en linsgryta, badat och skrubbat mig, samt bytt sängkläder. Eventuellt kokar jag en kopp varm choklad sen. Med lite honungsrom. Det blir bra.

dejt med soffan och en skål med glass

En av de närmaste dagarna hade jag namnsdag och ingen grattade mig. Inte ens mamma. Okej, det är inte riktigt min namnsdag, det är en bokstav fel, men ändå..
Fast jag överlever väl det med.
Jag skojar, det hoppas jag ni förstår. Vi är inte så mycket för sånt firande i min familj. Inte fars och mors dag heller. Fast när jag var liten, då fick jag alltid ett nattlinne av farmor på just den här namnsdagen.

Ikväll har jag dejt med soffan. Den har känt sig lite ensam på sistone, så jag ska ägna den all min uppmärksamhet ikväll. Fast först ska jag åka och handla lite. Jag måste ju prova den där glassen som jag har fått gratiskuponger för. Om jag hittar den.
Funderar på en julskinka också. Tänker ju inte fira jul, men julskinka är gott! Och hyfsat magert. Får se vad jag hittar..
Hansombaravillhasex hade pajat knät när han var här senast, berättade han idag på msn. Nej, jag hörde inte av mig, det var han. Han ville nog höra om jag hånglat på dejten igår. Eller, han ville höra om jag hånglat på dejten igår. Det var han ganska tydlig med. Sen sa han att han skulle till en kompis och kolla på "så mycket bättre" och jag tror han ville att jag skulle fråga om det var en tjej. Det frågade jag INTE. Så det så.

Nähä, dags att köra lite bil, kanske..

Pannkaksos och bekräftelsetorsk

Hela jag luktar pannkaksos. Det var en liten lokal, den där créperian, och de lagade galetterna och crépsen i samma rum som vi satt.
Gott var det, mysigt var det och den uslaste service jag varit med om på länge. Inte ett öre gav jag i dricks. Vi satt i två och en halv timme, enda uppmärksamheten vi fick var när vi beställde. Sen fick vi inte en blick. Men de säger ju att fransmän är snorkiga, så de kanske bara ville göra det mer genuint?
Dejten då?
Tja. Trevlig. Lite stel. Såg lite nördig ut, fast tittade man noga var han ganska snygg. Fina drag liksom. Men.. Nä. Jag tror inte han var något för mig. Det kändes lite för tungrott.
Imorgon ska jag upp tidigt igen. Repa... Känns som om jag inte gör annat än att repa, sjunga och dejta. Hur ska jag hinna jobba? Fast lite ska jag faktiskt jobba, på söndag. Det ska bli skitkul!

Just nu ser jag att hansombaravillhasex är online på msn, men han kontaktar mig inte. Det stör mig lite, måste jag erkänna. "Du kan ju kontakta honom, om du nu vill prata" säger ni. Det har ni ju rätt i, men jag vill inte direkt prata med honom. Jag vill att han ska vilja prata med mig. Se mig, prata med mig, åtrå mig, bekräfta mig! Bekräftelse... Vet inte om det är bra eller dåligt att jag i alla fall fattar varför det känns som det gör. Bra, antar jag, om jag gör nåt åt det. Så då gör jag det. Jag väljer att strunta i det, för det ger sig efter ett tag.

Skitväder och dejt

Tänk att det ska vara så dåligt väder varje gång jag ska träffa stackars crépes-mannen. Men, den här gången ställer jag inte in. Idag släpar jag mig iväg till stan.

Annars har jag haft en ganska slapp och skön dag. Tänkte imorse att det går ganska bra att vara själv igen. Fast jag saknar M's och mina lediga morgnar. När vi låg kvar i sängen och pratade skitlänge, för att tillslut gå upp och sätta på en stor kanna te och våra obligatoriska, perfekt kokta ägg. Småprat vid frukostbordet, DN's Stockholmstest... Det var mysigt!
Kanske dags att hitta nån annan att helgmysa med? Kanske redan ikväll..?

Vi får väl se!

Några timmar senare...

Jamen hörni.
Fan vilken bra grej egentligen.
Man blir sugen, chattar med hansombaravillhasex, han erbjuder sig att komma över, man säger ja och sen har man tokmycket riktigt bra sex, ligger och pratar en stund och sen åker han hem.

Jag kan leva med den dealen ett tag. I alla fall tills jag hittar nån att bli kär i. Vi får väl se imorrn, då blir det ett nytt försök med han som vill gå och äta crépes, han jag dissade i lördags. Ny chans imorrn, alltså!

Kanske skulle borsta håret. Jag har knullrufs..
Och jo, ryggen känns riktigt bra. Kanske var det här jag behövde?

Ooops..

Jag gjorde det igen.
Bjöd in hansombaravillhasex.

Ojoj.

Hoppas ryggen håller...

Att få öppna

Åh, jag måste få skryta lite, här på min egoblogg!

Vi hade showrep idag, inför februarishowen på Södran, och vi jobbade med starten. Hela showen kommer att inledas med en ensam a cappellaröst. Sen fylls det på med röster och stämmor tills hela kören är med.
Gissa vem som sjunger solot?

Jag får inleda en show på Södran och jag kommer att göra det skitbra! Jag gjorde det så bra nu på repet att regissören och vår dirigent till och med förlängde solobiten så den blir längre än vad som var tänkt från början.

Nu är jag mycket glad och stolt. Maila om ni vill komma och titta, så får ni mer info. Det kommer att bli en jävligt bra show!

Sex och sånt

Aj.
Fortfarande ont i ryggen, trots coaching och tips från hansombaravillhasex. Via msn, that is. Hela dagen och hela kvällen. Och så massa sexprat också, men absolut inte bara. Vilket gör mig lite förvirrad, men jag skiter i det. Fast jag hoppas lite på en repris, så snart ryggen funkar igen..

Jag har tänkt lite på det där. Hur saker och ting liksom går i rätt ordning.

Jag var ju deprimerad en längre tid, vi snackar år, och åt antidepressiva som helt tog bort sexlusten. Det var ju i och för sig ganska praktiskt när man var singel, men det medförde ju också att jag, innan jag träffade M (fd sambon) inte haft sex på 1,5 år. Innan den gången var det väl ett år emellan. Snacka om att ligga av sig. Jag som alltid älskat sex och tyckt att det varit jätteviktigt. De antidepressiva fick mig också att gå upp i vikt och de i kombo med själva depressionen har gett mig en sån sjuk kroppsångest. Under rätt lång tid vill jag knappt visa mig bland folk, för jag tyckte jag såg så tjock och ful ut. Ni som hängt med ett tag kanske känner igen detta. Minns inte hur tydlig jag var med det. Det har blivit bättre, men jag vill fortfarande bli av med ca 10 kilo och jag gömmer mig gärna om en kamera dyker fram. Fast nu kan jag faktiskt titta på mig själv i spegeln och tycka att jag är fin.

I alla fall, det här med sex och att tappa farten. Visst minns jag hur man gör, men seriöst, det blir lite märkligt. men jag har haft tur. Eller så var det meningen.. Det går liksom i rätt ordning allting nu. Först M, där det var väldigt... Inte försiktigt, men ganska lugnt. Vi skulle ju inte alls ha sex egentligen, så det var som att vi gjorde det i smyg. Vilket var lagom, då. Sen att sova tätt ihop, bli omhållen varje natt, har också fått mig att bli mer vän med kroppen.
Sen kommer hansombaravillhasex. Helt galen. Ful i mun, grov, fast jäkligt rolig och upphetsande. Han tar fram den där lite mer dirty Antoinette, hon som fanns där innan, men som tappades bort under de torra åren. Han tar fram det roliga och lättsamma i sex, som jag också behöver bli påmind om. Fast jag vet inte om jag pallat det om jag inte haft M innan.
Så.
Lite snurrigt inläggg, men summan av kardemumman är att ibland kommer saker i rätt ordning... När jag väl träffar mr Right är jag tillbaka i form igen!

Ryggskott!

Jag satt på golvet och sorterade räkningar, då det plötsligt gjorde skitont i ryggen. Inte att det knakade till eller nåt, det gjorde bara ont i hela korsryggen. Det vill inte gå över. Jag har badat varmt, jag har smort med Voltaren Gel, jag har försökt hålla mig i rörelse... Det gör bara ont!
Jag som nästan hade tänkt försöka få lite sällskap ikväll. Tror inte jag vågar mig på såna aktiviteter med den här ryggen.
It's a shame..

Sliten, på flera sätt

Tror inte att det blir nån direkt svårighet att få till en repris av lördagen om jag skulle vilja. Det är en jäkla fart på både msn och sms.
Och.. Det vill jag nog. Det var bra sex och jag har nog aldrig skrattat så mycket under tiden. Dessutom, som sagt.. Ingen risk för känslor, det är alldeles för absurt.

M (fd sambon) var här ikväll. Vi har druckit två kannor te och snackat massor av skit. Det är verkligen vår grej, vi dricker te. Och pratar skit. Oerhört spännande.. Fast väldigt trevligt. Han frågade så klart om jag fått ligga. Jag är inte riktigt klar över hans reaktion på svaret, dock. Hur han nu ska reagera, men skit samma. Han ligger ju med tjejen han har träffat, så.. Äsch, jag tror han är glad för min skull. Sen pratade vi sex, fast gammalt sex, typ. Och om vänstertrafik vs högertrafik och gamla kungar. Så gör vi. Jag gillar honom som fan. Det känns dessutom väldigt skönt att han inte längre är den senaste jag hade sex med.

Jag har känt mig jäkligt sliten idag, för övrigt. Hängig och trött och svullen. Det har varit rätt mycket de senaste veckorna sen jag kom hem. Rep, dejter och lite för mycket alkohol. Plus att jag har träningsvärk, både efter yogan och efter aktiviteterna i lördags.
Showerna i söndags gick bra, dock, fast vi missade nästan en entre. Så pinsamt. Det har aldrig hänt, i hela mitt liv, att jag kommit försent ut på scen. Nu funkade det, men det var på gränsen. Vi gjorde hur som helst numret väldigt bra, trots den stressiga starten. Känns i alla fall bra att vara så proffsiga som vi är nu, att vi funkar även i såna lägen. Jag pratade lite med bandet efteråt, tyckte nämligen att de var väldigt bra och de berömde också sången. Skitkul! Jag blir jätteglad för alla positiva omdömen, men det känns lite extra när det är andra musiker, som man dessutom tycker spelar bra själva. Hade velat prata mer med dem, men vi var precis på väg att gå. Synd. Några av dem var rätt söta och de var som sagt jäkligt bra. Det skulle vara rätt nice att träffa en musiker.

när man får oväntat besök

Så bjuder jag inte på kaffe...
Så här.
Jag avbokade crepesdejten.
Kände att jag var hängig och osugen på att gå ut i ruskvädret. Ville stanna hemma och ladda för konserten.

Så loggade jag in på msn och började prata med hansombaravillhasex.
Grejen med honom är att han är så sjukt ful i mun, fast ändå på nåt sätt med glimten i ögat. Jag skrattar högt när vi msn:ar, samtidigt som jag blir alldeles generad. Sen kan han plötsligt ha totalkoll på vad jag gjort, om jag repat, eller skicka bra låtar och säga att de här borde ni göra.. Fjäsk, jag vet.. Men med tanke på att M, som  bott hos mig i två månader, och som jag vet att jag betyder mycket för som vän, inte ens vet vilka dagar jag repar... Jaja.
I vilket fall.
Han har tjatat ett tag om att han ska komma hit och hångla, så även igår. Jag menade på att det skulle kännas märkligt, med tanke på att vi aldrig setts på riktigt och att man inte vet om man blir sugen bara sådär.
Vi msn:ade lite fram och tillbaka om det där och det slutade med att han tyckte att han skulle komma över och se på "så mycket bättre" och prata lite skit och så fick vi se.
Och jag sa ja.
Så han kom hit. Och det blev hångel. Och mer. Och han var lika ful i mun irl och jag skrattade lika mycket.. Och det var bra. Så bra det kan bli utan känslor, liksom.
Han är dominant och jag går igång på det. Att slippa vara den som tar initiativ, den som styr.. Kanske för att jag gör så mycket sånt i vardagen? Tar ansvar, bestämmer saker.. Har svårt att låta bli. Men i sängen... Jo, det kan vara kul, men skönt att slippa också.
Och ja. Jag vet att det är galet att låta nån komma hem till en, som man inte känner. Men egentligen, det är ju inte värre än att släpa hem nån från krogen. Då vet man ju inte heller. Här har jag i alla fall avslöjat vad jag gillar, så det vet han.
Som sagt. Jag skrattade mycket och jag fick det jag ville ha och lite till. Mitt i alltihopa blev det känslosamt när brorsan kom upp. Det visade sig att han visste om det trots att vi inte pratat om det och jo. Om man googlar på mig så kommer det ju upp. Och han åkte tydligen förbi där på väg till jobbet, så han hade sett blommorna, då. Så märkligt att stå och bli tröstad av en naken man man just haft sex med.
Samtidigt som jag känner att här, här är nån jag kan knulla med utan att få känslor.

Kom hem nu efter showerna, som för övrigt gick bra, och har chattat lite idag med. Så, kanske blir det en repris nån gång, vem vet.. Time will tell...

helt galet

Jag är inte riktigt klok. Alls.
Berättar mer imorrn, om jag lever då... ;)

så mycket kul, så lite tid..

Var nog lika bra att jag inte gjorde mer än att hångla igår, för usch vad seg jag var när jag vaknade..
Kände mig riktigt hängig och låg kvar i sängen till 12.
Så småningom masade jag mig upp och åt frukost. Sen gick klockan sådär toksnabbt och jag blev sen till yogaworkshopen. Som tur var kunde de ställa upp dörren, så jag fick komma in ändå. Som jag behövde det! Yoga, det slår fan allt. Okej, kanske inte hångla. Men nu har jag öppnat upp höfterna som bara den, så bring it!

Efter yogan stressade jag vidare, nu till TGIF för att möta upp bloggtjejerna för middag och vin. Jättetrevligt att träffa alla. Oturligt nog råkar vi ju ha genrep imorrn, så jag gav upp rätt tidigt. Trist, javisst.. Jag har inget emot att vara bakis, men när det påverkar andra så känns det mindre ok.
Men det är upp i ottan imorrn och genrepa inför söndagens konsert. Sen hem och vila upp mig och sen.. Ja, då ska vi dejta lite igen. En ny. Vi ska äta crépes. Jag hade egentligen tänkt avblåsa, för jag behöver en hemmakväll, men.. Crépes! Jag måste ju träffa en kille som föreslår ett créperie som första dejt!

Sen får vi se hur det blir med snubben från igår. Jag skulle ju gärna fortsätta där vi avslutade, vi pratade om måndag eller torsdag.. Och så skulle jag ju egentligen höra av mig till konstnären. Och han läkarstuderanden från förrförra veckan eller när det var..

Mycket nu. men det är bra. Det är så jag vill ha det, just nu. Jag behöver det, både det rent fysiska hånglet och bekräftelsen. Och mycket att göra. Så tänker jag inte så mycket.

Om man inte rakar benen får man hångla!

Just nu hade jag kunnat ligga. Som fan.

Istället sitter jag här och bloggar.
Varför? För att jag är en ordentlig flicka, som inte ligger på första dejten?
Nja. Lite kanske.

Fast mest för att jag fortfarande har mens. Och sjukt håriga ben + lite till. Som jag inte rakade idag, dels för att jag inte hann, eftersom jag stötte på M (msn-killen, fd sambon) på vägen hem och pratade bort en halvtimme som kunde ägnats åt diverse hårborttagning, dels för att... Ja, ni vet ju den universala regeln. Om man inte rakar benen får man hångla.
Funkade idag med.

Eller så utstrålar jag massor av sexuell frustration.
"Jag har inte legat på två månader, hångla upp mig!"
Eller nåt sånt.

Hur som. Den här är intressant, tror jag. På riktigt.

Fortsättning följer...

jag passar på att vara i stunden och njuta av att det känns bra just nu

Egentligen har jag inte gjort så mycket mer eller annorlunda idag, ändå känns det så mycket bättre.
Sökt ett jobb, har jag gjort. Varit hos tandläkaren, hejdå 3000 spänn som jag inte har! Tur att min tandläkare är snäll och låter mig dela upp betalningen.
Jag sov bra inatt, det kan nog ha med saken att göra. Sov gott och vaknade i hyfsad tid.
Och så har jag ju fått sjunga. Dels igår, dels idag. Och så på lördag; genrep, och sen konsert på söndag.
Vi sjöng en av låtarna, som vi ska sjunga på konserten, på kören. Hångellåten, den där vi kastar oss över den manlige gästartisten. Den är jäkligt rolig och den passar oss väldigt bra. Särskilt mig. Jag har fått så mycket positiv feedback nu på sista tiden, så jag blir rent generad. Fast jag hör ju att jag utvecklas. Det är som om något har släppt och rösten bara växer. En jäkligt skön känsla, för shit vad jag har slitit mellan varven.
Det är nog en stor bidragande orsak till att jag mår bättre idag. Tänk om jag inte hade sången. Kören och kvartetten. Hur skulle jag överleva?

Annars ska jag på dejt imorrn. Fast först hänga med M, det ser jag fram emot. Alltså, inte msn-M som bodde hos mig, utan fina nya vännen M. Och jag funderar på att färga håret rött igen, typ såhär.

 

Fast det är ju längre nu, förstås. Men färgen. Vad tror ni?

återigen

Så blir det som det brukar.
Jag kommer iväg hemifrån, får gå utanför mig själv och min självömkan ett tag och livet känns lättare att leva.
Det är ju så.
Det är skönt att det är så.

..och jag vet ju varför.

Jag tror grejen är så här. Eller jag vet.

Det är snart december. Julmånad.
Jag brukar tycka om julen. Julen har aldrig varit full av måsten i vår familj, kanske för att jag haft flera familjer att fira med, skilsmässobarn som jag är. Traditioner har aldrig hunnit cementeras, vi har mest sett julen som en anledning att samlas. Det enda beständiga är att jag och min bror alltid firat tillsammans. Oavsett om vi firat hos pappa eller mamma. De enda gånger vi inte gjort det var nåt år när han var utbytesstudent och ett år då han var i Mexico och surfade.
I år firar vi inte tillsammans.
Vi hade lite andra traditioner också, han och jag. Han gav mig alltid te i julklapp och jag gav alltid honom rökelse. Det råkade bli så några år i rad upptäckte vi och så skrattade vi åt det och gjorde det till en grej.

Just i år skulle jag inte ha nåt emot om julen bara kunde ställas in. Hade jag råd skulle jag åka till nåt land där man inte firar jul, men jag är arbetslös och pank. Den som tror att man klarar sig bra på a-kassa kan ju tänka om, snabbt.
Mamma och jag har i alla fall bokat rum på ett fyrstjärnigt hotell i Göteborg under juldagarna, nån deal på nåt kort hon hade. Det känns bättre att vara i en stad utan koppling till brorsan. Mer än att vi är födda där då, men vi firade i alla fall inte nån jul jag kommer ihåg. Så, vi åker dit, äter på restaurang och simmar i poolen. Typ. Jag tror det kan bli mysigt, det gick bra när hon var här nu.

Sen är det svårt att hålla isär grejer när måendet inte är på topp, jag märker det. Och när man har tid att fundera. Imorrn ska jag lämna papper på Vikariepoolen. Jag hoppas verkligen att de har jobb till mig snart, för jag behöver det. Rutiner. Och pengar vore inte fel det heller.

Jag vet att det blir bättre. Just idag (tisdagar, vad fan är deras problem?) är det piss, men det blir bättre.

A not so good day in my life

Det är som att jag har pms hela tiden nu.
Jag är trött, sjukt trött. Inte sjuk i övrigt, bara trött. Jag pendlar mellan att känna mig okej till mods och att deppa ihop totalt över småsaker. Och stora saker. Förstås.
Jag fick precis reda på att min faster gör en ballongsprängning idag. Hon åkte in akut för kärlkramp förra veckan. Msn:ar med min kusin, som känner sig jäkligt hjälplös och långt borta i London. Jag förstår hur det känns, kommer ihåg känslan när mamma fick hjärtinfarkt. Hon i Norrbotten, jag i Stockholm. Fan, hundra mil har aldrig känts så långt.
Mamma är i alla fall ok nu. Så okej hon kan vara, i dagsläget. Det var skönt att ha henne här igår, faktiskt. Det gick bra.

Bra saker framöver:
Coachning ikväll.
Rep på onsdag.
Yoga workshop på fredag och sen drinkkväll med massa roliga människor.

Det finns ljuspunkter. Det finns det. Jag håller fast vid dem.
Och för varje "not so good day" borde det ju komma "a very good day"? Eller hur?

Lite bakis, lite ångest, lite snurr...

Tillbaka efter intensiv sånghelg.
Och har lite småångest, så här i eftertankens kranka blekhet.
Vill jag verkligen träffa konstnären igen? Hångla med honom? Eller var det alla glas vin som gjorde att det kändes som en bra idé? Han vill adda mig på Facebook, men jag vet inte..
Det kan vara lite bakisångest också. Det blev en del vin igår med och alkohol har ju den effekten. Dessutom känner jag mig väldigt känslig idag. Har redan gråtit massor när vi jobbade med karaktär i balladen. Tänker mycket på min bror. Det är väl julhelvetet också. Det påminner om att det inte är som det ska, att det aldrig blir det. Och så fick jag mens igår.
Allt är liksom lite ihopsnurrat just nu. Jag ska nog bara strunta i allt, ta ett bad och umgås med mamma när hon kommer om nån timme. Hon ska åka till Bryssel och mellanlandar här idag och imorgon. Det blir bra.
Skulle behöva träna också, men det får vänta till tisdag.
Önskar att livet kunde vara lite lätt, men det är väl inte så. Helt enkelt.

Hångel!

Dejt med konstnären ikväll.
Och...
Japp. Om jag hade velat hade jag legat ikväll.
Vet inte om det är bra eller dåligt att jag måste upp så tidigt imorrn...
Så jag sa nej. Trots att han hävdade att han kunde försvinna tidigt imorrn.
Han var bra på att kyssas, så det bådar gott. Och nu har han bjudit hem mig på middag... När jag har tid. För jag är så sjukt busy... ;-)

Dagens uppräkning

Så, vad har jag gjort idag?
Tvättat och pratat med en liten tvättstugetant. En sån där som verkar hålla ordning och reda.
Mailat med 26-åringen i Australien. Han som har ett roligt nick och som vill bli självförsörjande ute på landet när han kommer hem. Om han inte kommer på nåt annat kul, som han skriver.
Msn:at med söta killen, han jag önskar att jag kunde bli lite kär i när vi väl ses. Och han i mig, såklart.
Msn:at med han-som-bara-vill-ha-sex. Var ett tag sen vi hördes, för jag blev så trött på honom sist vi chattade, men idag dök han upp med en bra låt som fredsgåva.. Sen tog det väl inte så lång tid innan han kom in på det igen... Nåja, han hymlar ju inte i alla fall och han är ganska rolig. Men det stannar nog där, brukar vara så att de som snackar mest inte har så mycket att komma med när det väl gäller, eller?
Annars är jag grymt hångelsugen. Det var ju ett bra tag sen nu.
Hittat ett jobb jag vill söka, som hör och häpna är något jag faktiskt är utbildad för. Jag vill inte bara söka det, jag vill HA det!
Promenerat en timme och snusat in härlig höstdoft, multnande löv och skorstensrök.
Lyssnat på coachningen från i måndags.
Slängt in en kyckling i ugnen.

Men jag skulle verkligen vilja hångla. Inte för sakens skull, men för att få känna mig.. kåt. Sexig. Levande...

Tillåtande tankar

Sådärja.
Nu har jag sett till att komma på nytt möte på Vikariepoolen på tisdag, så förhoppningsvis börjar jag jobba igen på onsdag. Och, därmed sluta tänka för mycket.
Fast jag ska inte vara så hård mot mig själv.
Jag är ju mest irriterad över att jag tänker mycket på M. Men det är ju inte så konstigt att han spökar i huvudet. Vi har trots allt bott ihop och sovit ihop i två månader, det är klart att jag inte bara kan stänga av honom. Jag ska vara snäll mot mina tankar. Säga "jaha, är du där igen? Jaja, var det du, tills du känner dig klar" och inte obsessa så mycket omkring det.

Dags att skaffa jobb så jag inte hinner tänka så mycket..

Det är tungt nu. Jättetungt.
Jag förstår ju varför. Har inte varit ensam sen den 19 augusti och nu är jag plötsligt själv. I lägenheten alltså. Jag vet ju att det finns folk runt mig som bryr sig. Men jag lever ensam igen och då kommer det. Jag inser att jag fortfarande har svårt att vara riktigt sådär ledsen som jag är, inför andra. Vill inte besvära dem med min sorg. Orkar inte blotta mig, orkar inte vara svag, för jag är inte säker på att de stannar. Och den insikten gör också ont, så jag är ledsen för det med. Allt snurrar liksom ihop sig.
Fast det kanske inte är så konstigt. Att inte vilja fulgråta inför andra. Ibland behöver man inte ens nån som tröstar, för det finns inget att trösta med. Det behöver bara komma ut.
Jag tänker för mycket igen.
Nu skiter vi i det här för tillfället. Jag går och fikar med en fin människa istället och sen dyker jag in i musikvärlden och kommer inte ut förrän på söndag kväll (med ett litet avbrott för en dejt på fredag..).

Trist dejt och evig saknad

Äsch.
Dejten var sådär. Trevlig, men inte helt lättpratad. Lägg sen till att han är nyseparerad och verkligen ute för att dejta loss. Plus att han har tre tonårsbarn. Inget för mig, med andra ord.
Fast det känns ändå trist. Man hoppas ju alltid lite, ändå.

När jag satt på tågen hem fick jag sms av M. Det visade sig att vi satt på samma tåg, så han följde med hem och drack te och lite vin. Det var trevligt, men det blev mycket dejtingprat och tillslut blev jag bara så less. Det är jättekul ett tag att prata dejting och nyttigt att få höra "andra sidan", och jag förstår att han vill prata om den här tjejen han är förtjust i, men jag vet inte. Jag tappade bara sugen. Han gick nu vid nio. Jag öppnade datorn, gick in på facebook och det första jag får se är en stor bild på min bror, som en kompis till honom lagt upp. Då bara brast det. Jag saknar honom så sjukt mycket. Så sjukt mycket! Jag vill prata med honom nu. Berätta om hela den här knäppa situationen med M, om mitt dejtande, om semesterresan.. Min första tanke när vi landade på Lanzarote var att jag skulle texta honom och berätta att jag var där, men så kom jag på att det inte går.
Och nu fulgråter jag med eyeliner som rinner och en näsa som korkas igen av snor.

nattsömn, dejttankar och kondominköp..

Okej, det gick rätt bra att somna själv igår. Okej, jag gick och lade mig efter 12. Och jag pratade i telefon med M i en timme först. Jag tror vi kände oss ungefär lika malplacerade i ensamheten. Men det var skönt att prata med honom. Ibland går jag bara och tänker för mycket och det var skönt att bara få prata som de vänner vi faktiskt är. Och, jag sov ända till morgonen! Inget vakna klockan fem och börja tänka. Det var så skönt att jag faktiskt struntade i tvättiden klockan sju och sov ända till nio.

Nu är adrenalinet igång lite igen, för jag ska ju på dejt, gubevars! Fast det är lite av en minidejt. Föremålet ifråga måste jobba över, men smiter ifrån nån timme för att träffa mig. Vet inte riktigt, kanske är jag som är cynisk och bitter, men jag tänker direkt att det är ett sätt att säkra.. Lite som att be en kompis ringa mitt i dejten för att kunna ursäkta sig och gå om det är trist. Men jag vet inte, det är ju egentligen skitsamma. Är det trevligt får vi väl ses igen, och är det inte det så.. Då kan det ju lika gärna vara.

Idag har jag köpt kondomer. Jaha, tänker ni, vad är det med det då? Jo, för det första var det jäkligt längesen jag köpte kondomer och för det andra.. Jag hatar att köpa kondomer, av nån anledning tycker jag det är lite pinsamt! Lite som att ställa sig på torget och ropa "JAG SKA HA SEX!!!".
Jag vet. Jag är fånig. Jag är 37 och borde kunna köpa kondomer utan att rodna. Men nu är det gjort i alla fall. Jag fixade det på apoteket, det känns lite lättare där. Insomningstabletter, treo citron och kondomer, undrar vad apotekaren tyckte om den inköpslistan...

Jaha, nähä. Dags att sminka sig lite då.

Ältande, självömkan, men klarare ögon och en känsla av att livet faktiskt kan fortsätta nu..

Såhär är det, hörni.

Jag vill inte alls skriva om det här, för jag vill inte att det ska påverka mig. Men det gör det, så jag måste nog skriva om det för att få det ur mig. Jag måste få älta lite för att se på det med friska ögon.

M har flyttat. Han hämtade sina möbler förra helgen och flyttade det sista innan han hämtade mig på Skavsta. Sen sov han iofs över och vi åt frukost ihop igår, vilket var trevligt eftersom vi inte setts på ett tag. Det är bra att han har flyttat. Nödvändigt, till och med. Inte för att det har varit jobbigt att ha honom här, utan för att det har varit för trevligt. Mysigt. Ha en varm kropp i sängen, nån att dricka te med på kvällarna, nån som kommer hem. Jag blir bekväm, fastnar och kommer inte vidare. Och visst, jag fick lite känslor för honom. Inte förälskelsekänslor, men nån slags.. känsla av att han ska vara min. Och det är han ju inte. Precis som jag inte är hans. Jag vill faktiskt inte ha nån som

1. Inte är kär i mig

2. Inte har sex med mig

3. Inte ens efter att ha bott med mig i två månader vet vilka dagar jag repar

4. Dejtar andra tjejer

Och det var ju just det. Han dejtar andra och nu har han träffat nån som känns intressant. Mycket intressant. Och jag är så svartsjuk. Inte för att jag vill ha honom, det vill jag som sagt inte, men för att han hann först. Kunde inte jag ha fått vara den som lämnar nån enstaka gång? Den som hittade nån först?

Jag vet att detta egentligen är ologiska känslor och det är det som stör mig. För det första har han dejtat mycket mer än jag, så chansen att han skulle hitta nån intressant var klart större. För det andra har det varit svårt för mig att dejta när han har bott här, det har känts konstigt, även fast jag vet att han varit ok med det. Nu när han har flyttat kommer jag att kunna dejta med mer öppna ögon, så att säga. Och jag har en del på gång, absolut.

Men ändå. Jag blir liksom otålig. Det känns som om jag står stilla och alla andra bara går förbi.

Det här är självömkan. Det är ju inte så att livet bara händer, den enda som kan få saker att hända är jag. Och ja, jag har pausat lite. Lite medvetet, tanken har funnits att jag skulle ta tag i saker och ting nu efter semestern. Så egentligen går det enligt plan. Utom just att han skulle träffa nån på riktigt.

Han är väldigt noga med att det inte är så att vi kommer sluta umgås. Vare sig för att han dejtar nån eller för att han flyttat. Han pratar mycket om att vi ska göra saker, åka dit och dit, äta på den och den restaurangen. Han vill på nåt sätt få mitt godkännande angående den här tjejen, att jag också ska tycka att hon verkar bra. "Jag tror du kommer gilla henne" säger han. Och vet ni vad det skumma är? Jag är glad för hans skull. Jag är det, för han är ju min vän och jag gillar honom. Samtidigt så tycker jag att det är så orättvist! Jag vill ju också! Jag tycker fan det är min tur nu!

Grejen är att det här egentligen är en piss i rymden. Jag har varit med om det värsta och detta är inte ens i närheten. Det här är bara ett något större väghinder, som dessutom hjälper mig att öppna ögonen. Så egentligen är det bra, allt det här. Jag ska bara komma ur min självömkan och komma ihåg att jag styr mitt eget liv och vet ni, bara att skriva hela den här skiten har hjälpt jävligt mycket!

Så nu torkar vi tårarna, lyfter huvudet och går vidare. Och skulle vi bryta ihop lite igen, för att svagheten och självömkan kommer över oss, då är vi snälla mot oss själva, klappar oss på kinden och berättar igen att detta inte är det värsta utan egentligen bara något bra.

Ja fy fan, livet....

back

Semestern är slut, för denna gång.
Vet ni, semester i november är inge dum idé alls. Det är snarare en väldigt bra idé.
Jag har haft det fantastiskt. Solat, badat, ätit gott, rört på mig, sovit.. Det har funkat jättebra med kusin och faster. Enda smolket i bägaren var två gigantiska kackerlackor på fredag morgon, men de kom troligen utifrån.

Nu är jag hemma. Själv. Är inte sambo längre, vilket känns konstigt och tomt, men jag vet att det är bra. Fast jag skriver mer om det imorgon. Måste älta lite. Nu ska jag sova, tänkte jag, ska upp och tvätta imorrn.

Semester

London är avklarat. Tre underbara dagar. Jag har blivit så omhändertagen och bortskämd hos min kusin. Gått en massa, sett en massa, upplevt en massa.
Idag kom vi till Lanzarote. Molnigt, men varmt. Jag har knappt några pengar, men det skiter jag i. Här ska bara solas och slappas.

I väntans tider

Sitter på cityterminalen. 20 minuter tills bussen går. Det är väldigt lugnt här idag.
Jag har haft stora packnojan hemma. Sprungit runt som en yr höna, börjat med en sak, fortsatt med en annan. Men nu är jag lugn. Det som inte är med nu får stanna hemma. Passet är med, boardingpassen och plånboken. Tandborsten också.
Det blir bra det här.

Resfeber

Imorgon åker jag.
London först och sen Lanzarote.
Det liksom smög upp på mig. Hela tiden har det legat så långt fram i tiden och nu är det dags. Jag pratade med min kusin, som jag ska bo hos, och när vi la på sa han; vi ses i övermorgon. Herregud!
Jag älskar att resa, men jag blir alltid lite förstörd dagarna innan. Kan inte äta ordentligt, blir rastlös. Sen, när jag väl sitter på planet, då är det lugnt.
Så idag ägnar jag mig åt att tvätta och att lite planlöst irra fram och tillbaka i lägenheten och inte få nåt gjort. Sov länge gjorde jag också. Det har varit så upp och ner i helgen. Dels att det har varit allhelgona, mycket tankar på brorsan, mycket tårar. Och så den här ärlighetsgrejen jag körde med M, som jag är jävligt nöjd över att jag gjorde, men som tog mycket energi. Det är jobbigt att förändras.
På lördagen fick jag komma hem till färdiglagad middag och veta att jag är bäst.. Sen satt vi och drack vin och lyssnade på musik hela kvällen. Så nån konstig stämning blev det inte. Skönt det i alla fall.
Men det är också en anledning att det är bra och skönt att åka iväg. Jag behöver en liten paus, allt är så nära hela tiden och jag kan inte riktigt värja mig. Jag behöver lite avstånd.
Och när jag kommer hem har han förmodligen flyttat, vilket känns tråkigt, fast skönt. Tror inte vi lär sluta umgås, men det blir bra att det inte är så tight. Plus att jag behöver hångla och det känns ju märkligt så länge han är kvar, eftersom vi sover så tätt, men inte hånglar. Fast han får hämta mig på flygplatsen i alla fall, det tycker jag inte är mer än rätt. Orka åka buss från Nyköping mitt i natten!

Allt snurrar bara runt just nu. Packning, sambo, dejter, sången... Resfeber.
Blir bra med en paus. Från allt.

Sånt händer

Jag körde visst på en liten vägbubbla. En sån där som gör att man tappar fart. Men vet ni. Jag är snart över den och då väntar en raka! Det är jag säker på.
Ja jäklars. Man lär så länge man lever...

nåt roligare

Nej, jag ska berätta om dejten istället.
Jag var alltså på dejt igår. En fika.
Min första tanke när jag såg honom var att han såg trött ut. Nu är han ju studerande, så då sitter man väl uppe på nätterna. Han var ingen direkt snygging, hade mer ett trevligt utseende. Ett sånt där som kan växa i längden, tror jag.
Vi pratade bort två timmar. Han var ingen sprudlande person, mer lugn, men det blev ändå inga pinsamma tystnader. Det blev lite jobbigt ett tag, då han frågade om jag har några syskon. Vad skulle jag säga, liksom. Och eftersom det är som det är, blev jag ledsen. Jag tycker det är jobbigt, att bli ledsen inför främmande, för man vet aldrig hur de reagerar. Han tog det bra. Varken tystnade eller försökte byta ämne. Det var fint.
När vi skiljdes åt sa han att det var trevligt och att det här gör vi om. Jag sa att det gör jag gärna. Det känns som om det skulle kunna bli en andra dejt, att den känslan var delad,  men hell, jag har haft fel förr! Vi får se.
I vilket fall, det var en trevlig stund och när jag gick från dejten var jag genuint glad.

Minns den känslan!

Att säga vad man känner, oavsett konsekvens

Idag gjorde jag en sak jag inte ångrar.
Det kanske inte var så smidigt, och kanske inte ens någonting jag egentligen kan kräva, men jag sa en sak till M. Jag bad honom att inte ligga med nån så länge han bor här. Eller i alla fall så länge jag är hemma. Jag sa att det skulle kännas jävligt märkligt att veta att han varit hos nån annan och sen kröp ner i sängen hos mig. Även om vi inte ligger med varandra.
Det kom inte helt ur tomma luften. Jag var ju på en dejt igår. En väldigt trevlig dejt. Inte kärlek vid första ögonkastet, men en jag gärna träffar igen. M frågade och jag berättade och han blev lite avundsjuk. Så när jag skulle ut med en kompis ikväll, skulle han få till en dejt. Grejen var att den tjejen ville ha en hemma-hos-henne-dejt och då började vi diskutera varför man skulle vilja ha det och ja.. På den vägen var det. Det slutade väl med att han sa att han skulle hem till henne och ligga.
På väg till tuben funderade jag på det där. Det kändes bara så fel, skoj eller ej. Inte för att jag vill ha honom eller så, det varken vill eller ska jag, men just det där med att liksom gå från en säng till en annan. Jag vet ju inte ens om han skulle göra det. I alla fall så kände jag att jag var tvungen att få det ur mig, så jag ringde.
Och jag ångrar det inte. Det är så jag känner och jag är glad och stolt över att jag står upp för mig själv. Sen kan man ju diskutera om jag har rätt att be honom om nånting i den stilen, men det är inte det som är grejen för mig.
Jag har alltid haft väldigt svårt att få ur mig just såna här saker, av nån märklig anledning. För att jag känner mig jobbig och krävande, typ. Men vet ni, jag skiter i det nu. Och om han tycker att jag har fel, eller om han tror att det betyder att jag är kär i honom eller nåt, så får han tro det.
Men jag sa vad jag kände. Det är jag jävligt glad över. Hur det än landade.

Nu när jag kom hem är han inte hemma. Det trodde jag inte han skulle vara heller. Det är nästan lite skönt. Lite jobbigt är det att ha sagt det jag sa och det är både skönt att få en liten respit från att träffa honom, samtidigt som jag såklart vill veta att allt är ok och inte konstigt. Fast blir det konstigt, så blir det.
Faktiskt så tycker jag inte att det är så mycket begärt heller. Vi snackar ju inte månader, här.
Det vore tråkigt om det blev konstigt mellan oss på grund av detta, men jag ångrar ändå inte att jag sa vad jag kände.
Så är det.

Värde

Jag behöver komma ihåg att det finns människor som tycker om mig. Som behandlar mig med respekt, för att jag är värd det. Och för att de tycker om mig. Som inte trampar på mig för att jag är snäll. Det är de människorna jag ska fokusera på. Det är de som betyder nåt.

Allt annat, alla andra - är inte värt ett smack.

Ont

Jag vet inte om det är mensen, vädret, allt prat om allhelgona eller vad det är. Kanske att hans namn dyker upp på facebookchatten hela tiden.
Men jag saknar så väldigt. Tårarna ligger och bränner bakom ögonlocken hela tiden. Jag blir lättirriterad och känslig och framförallt så påminner allt om honom.
Och det är så sjukt, för nu börjar det kännas som vanligt. Det är fel! Det ska inte vara som vanligt att han inte finns. Det gör för ont!
En del av mig vill bara krypa under täcket och sova. Gömma mig för världen. Den dåliga självkänslan gör sig påmind, varför ska jag ens försöka, jag betyder väl inget för nån. Men den andra delen vet att det inte är så. Det blir inte bättre av att sluta leva. Det där har jag ju redan testat, i flera år, och det funkade inte. Så jag ska inte isolera mig. Jag ska fortsätta utsätta mig. Sjunga, träffa vänner, filma, dejta. Så får det väl göra ont då.
För det är väl så, livet gör ont.

igår vs idag

Dagen igår var inget att minnas.
Gick runt och var allmänt trött och seg, sådär som jag blir när mensen inte riktigt vill sätta igång utan bara hotar och småskvätter. Nära till självömkan och låghet.
Två jobb sökte jag i alla fall. Och diskade.
Sen åkte jag och sjöng och blev mycket gladare. Så är det ju nästan alltid.

Idag då.
Jo, jag har sovit bättre. Eller, jag har sovit rätt kasst, men jag tog ingen tablett och jag kan inte skylla på M. Fick myrkryp i bena och snurrade runt som bara den, så var det nån som var arg på nån inatt, så var det förmodligen han. Sen sov jag alldeles för länge på morgonen, men det kan jag ju unna mig än så länge.
Hittills är det en äta frukost-kolla datorn-dag. Snart tänkte jag att det ska bli en gå-ut-och-promenera-i-höstrusket-dag. Kanske en måla-bordet-i-köket-dag. Senare blir det åka-och-repa-dag.
Pretentiösare än så blir det inte.

Jag gillar idag bättre.

pmsnatt

I natt var jag arg.
Riktigt jävla förbannad.
I morse fick jag mens.

Inte för att jag inte hade anledning att vara arg.
M hade tagit en sömntablett och lagt sig före mig, vilket innebar att han sov sjukt tungt när jag skulle lägga mig och var liksom inte alls lika... anpassningsbar, som han kanske kan vara. Det var trångt, varmt och.. trångt! Plus att han låg på rygg och, inte snarkade, men andades högt.
Jag hade planerat att somna utan hjälpmedel, men när jag i ren ilska gått upp och lagt mig i soffan och läst en halvtimme och klockan började närma sig 3, insåg jag att jag fick vara ståndaktig nån annan natt. Bara att ge upp och ta en halv insomningstablett. Det tog väl en halvtimme, men sen fick jag sova.

Och sen kom mensen. Man måste älska dessa sammanträffanden...

Vad är väl ett fylleinlägg mer eller mindre..?

Jag valde att låta fylleinlägget ligga kvar. Inget jag är stolt över, men det är ju sån jag blir ibland. Det är jag. Det med.

I vilket fall funderade jag länge på om jag skulle säga något till M, att jag kände mig besviken och dissad. Det känns lite sådär att komma och säga det i efterhand, när jag hade chansen att säga det på en gång. För det hade jag ju. Jag fattade bara inte att det skulle kännas så förrän senare. Jag har aldrig påstått att jag är snabb.
Så, jag har bestämt mig för att inte säga nåt nu, men skulle samma sak hända igen, så säger jag till. Mera beredd, liksom.

Idag har jag startat dagen med att äta choklad och jellybeans. Mest bara för att få ut dem ur huset, för nu är det nog, igen. Förra veckan var skräp. Denna vecka ska bli nyttig. Idag ska jag ut och powerwalka/springa för första gången på 3 veckor. Det lär bli tufft, men fan, jag vill igång igen! Och nu är förkylningen borta, det känner jag.

fylleinlägg

Såhär.
Jag är lite dragen.
Vi har delat på tre småflaskor vin, sambon och jag. Jag köpte småflaskor, för det är mest jag som brukar vilja ha vin. Naturligtvis ville han också ikväll. Så, jag som inte tål så mycket längre är ganska behagligt berusad.
Fast.
Jag menar, vi är inte ihop eller nåt. Jag vet att han är ute på dejtingsajter, likväl som jag är det. Men att dra iväg en fredag kväll, typ nu, för att ta en öl med nån från dejtingsajten? Så jävla boring och trist. Tycker han kunde stannat hemma och druckit mera vin med mig och lyssnat på musik. Men, återigen, that's why we're not ment to be. Han har limmat en stol åt mig idag i alla fall.
Fast det stör mig ändå.
Så jag var inte intressant nog ikväll, liksom. För jag är inne i en sån period just nu, när jag inte känner mig good enough. Det kan ju inte han veta, för det säger jag inte.
Men så är det.
Jag öppnar nog en flaska till.

man kan visst välja, har jag hört..

Man kan välja, har jag hört.
Fast ibland glömmer jag bort det. Eller glömmer bort och glömmer bort. Väljer fel, kanske.
Igår, till exempel.
Jag hade varit på bra humör i stort sett hela dagen, trots att jag fortfarande är hängig.
Varit och mysfikat. Repat.
Så kom jag hem och humöret tvärvände. Jag segade ihop totalt. Vet inte om det var backlashen av en trevlig dag, jag funkar så ibland, om det var att jag glömt äta mat under dagen, att M var tråkig och satt vid datorn.. Men jag blev jättegrinig och tyckte plötsligt livet var pest.
Insåg efter ett tag att det inte skulle bli roligare än så, så jag gick och lade mig. Vaknade idag, hostig och harklig. Eller vaknade. Drog mig upp i tid till yogan klockan 12 och det var när jag var på väg därifrån som jag kom på det. Jag kan välja att vara sur och grinig för att den här jävla luftrörskatarren aldrig går över, att jag inte kan träna ordentligt, att jag inte får några roliga mail på dejtingsidan. Eller, så kan jag välja att vara glad över att jag lever, att jag i alla fall kan träna yoga, att jag ska på fest imorrn och att jag är smart och inte desperat nog att svara på vilka töntmail som helst...

Så jag väljer det.
Idag, i alla fall.

som sagt, en av de där skitdagarna

Jaha.
Den här dagen blir ju bara bättre och bättre.
Jag fick ett sms från dagens dejt. Han har blivit sjuk med feber och kan inte träffas.
Det läser jag precis när jag fixat håret och sminkat mig klart. Ok, han skickade det redan vid 12, men jag hade missat att kolla mobilen.

Jag säger ju det, det är en sån där dag idag.

Jaja. Jag hinner ju dricka en kopp kaffe till (till magens stora fasa), förrepa lite och åka och köpa en almanacka innan repet.
Fast det är ändå åt helvete. Hela den här skitdagen. Hela skitlivet. Just precis nu, i alla fall.

En av de andra dagarna

Det låga hänger i lite även idag.
Känner mig tjock, både inuti och utanpå. Hostar fortfarande upp små gröna läskiga saker och jag känner mig svullen i ansikte och om magen.
Typiskt, när jag har en dejt.
Samtidigt känner jag att va fan. Han får väl ta mig som jag är, svullen och dan. That's me, liksom. Jag är svullen och låg ibland.
Nu kommer jag väl inte att vara låg på dejten, lite social kompetens har jag ju. Men ändå, det är skillnad mot att vara på topp.

Har ni tänkt på att vissa dagar känns allt så lätt, det bara funkar. Man bara flyter med i livet och det känns bra. Andra dagar är allt tungt och trist, minsta lilla grej blir ett projekt och allt är jobbigt. Idag är en av de andra dagarna.

Och så är jag less på att vara snäll jämt. Det där jävla karma verkar ju ändå inte funka, så jag kanske ska bli en bitch istället. Funderar på det.

den sociala bitens baksida...

Det här är så typiskt.
Jag har varit social idag, först med min mammas ex och sen med dejten och det är som att det tar musten ur mig.
Nu är jag alldeles trött och lite låg.
Skulle behöva äta, men orkar inte riktigt laga nåt. Allt som känns enkelt är fullt med kolhydrater.

Edit: Jag tänker tröstäta pasta nu. Skiter i kolhydraterna, får ta en lång promenad imorgon... Den här veckan har verkligen inte börjat bra matmässigt... :S

Dejt no 1 - men...

 Att det alltid ska vara ett "men" med i bilden.

Första intrycket: trevlig, men lite.. slarvig?

Det höll i sig. Han var jättetrevlig. Lätt att prata med, vi har mycket gemensamt i sången. Men det räcker ju inte bara med ett gemensamt intresse. Han har inget fast jobb och, som det verkar, inga planer att skaffa sig ett. Hans klädstil var.. Ungefär som om han inte brydde sig.
Inget av detta är något egentligt fel, det är bara det att jag söker något annat. Jag vill träffa nån med stabil ekonomi, nån som bryr sig om sitt yttre lite lagom i alla fall, nån som liksom inte är lite av en förvuxen tonåring.
Vi satt och pratade i tre timmar och ja, jag kommer nog träffa honom igen. Mest för att kolla om första intrycket följer med även till andra dejten.

Imorrn ska jag träffa en konstnär. Apropå det där med stabil ekonomi. Hmm, hur tänkte jag där?
Men jag blir ju så nyfiken på de där estetiska killarna.

märkliga killar på dejtingsajten, del ???

Det finns en kille på dejtingsajten som mailade mig en av de första dagarna.
Han var inte alls min typ, samt bodde i norrland, så jag kunde dissa honom rätt enkelt pga avstånd.
Grejen är att han är inne på min sida flera gånger om dagen. 18 besök, liksom. Varför? Han skriver inget, så jag ser inte direkt nån anledning att blocka honom, men vad ska han där att göra när jag redan sagt nej tack?
Om en kille dissat mig så ser jag ju till att undvika honom, liksom...

Inte på riktigt

Hade ett intressant prat med M igår, om relationer och sånt.
Han bekräftade återigen min bild av att han inte är nån som jag ska ha en kärleksrelation med. Eller han sa såhär, att han inte trodde att han nånsin skulle "slå sig till ro" för att han mentalt har fastnat nånstans i 20-årsåldern. Och att han vet att det är han som förlorar på det i längden.
Det är ju det jag känt, fast inte kunnat sätta ord på. Precis så var det med mitt ex också, han ville inte släppa taget och gå in i nästa fas. Det vill jag göra. Det ville jag redan då.
Vi pratade även om vad man vill ha och hur det ska behöva vara för att det ska funka i en relation.

Det var ett bra och intressant prat. Kul att få veta hur andra sidan tänker.
Sen sa jag att det är bra att han bor här, så jag får öva på sambobiten när det inte är "på riktigt".
"Vadå på riktigt" sa han, "det är väl på riktigt?"
"Ja, fast vi är ju inte kära?"
"Det är väl på riktigt ändå, nu tycker jag att du är lite dum"

Jag tror han blev lite sårad där, för att jag inte tyckte att det var på riktigt. Men det är ju inte på riktigt! Inte på riktigt så som jag vill ha det.
Jag kan längta ihjäl mig efter kyssar, till exempel. Det och när nån tittar på en som om man är den enda människan i världen.

Men det kommer väl, nån gång.
Idag ska jag på dejt, i alla fall.

saker som gör mig skeptisk

När en kille skriver "hihi" i ett meddelande.

Skeptisk och... avtänd...

lätt till sinnes

Tänk vad skönt det är att prata om saker som känns lite obra. Och vad bra det kan bli när man pratar om det och reder ut sånt som bara känts.
Att få sitta och planera och sätta mål ihop. Äta indiskt och strunta lite till i Dukan.

Det är sånt som motar söndagsångest.

Random

Fortfarande inte ett ljud från väninnan. Ja, förutom att hon skriver på Fejan om hur synd det är om henne för att hon är sjuk, samtidigt som hon checkar in på lokala puben om kvällarna. Jaja.

Jag har visst råkat boka in två dejter nästa vecka. Och jag har inte sagt nåt till M. Inte för att jag behöver det. Visst inser jag att jag gör detta lite av självbevarelsedrift, för att komma ihåg att det finns andra killar och för att få bekräftelse. För jag är ju där och balanserar på kanten, ni ska inte tro att jag inte vet om det. Bara för att jag vet att M inte är rätt kille, så betyder det inte att mina känslor fattar det. För han är liksom här hela tiden och har är ju verkligen inte bara dryg och ytlig, herregud. Han är ju rolig och trevlig och go också. Jag gillar ju honom. Annars skulle han inte få bo här.
Men det blir bra med dejterna. Jag har bestämt med mig själv att jag inte behöver säga nåt så länge det inte blir en andra dejt.

Nu ska jag snart åka och repa, vilket känns kul, men lite.. obekvämt. Vi behöver ha ett snack nämligen, om prioriteringar och att göra det man ska mellan repen. Det är väl framförallt en av oss som inte gör det och det sinkar oss. Inte så kul. Men, lika bra att ta det nu.

Jag har ätit choklad i helgen och det var gott. Nu är det tillbaka till den smala vägen.

Och om drygt två veckor åker jag...

MILF

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Jag och min choklad

Om man vill undvika att hamna i ett skönt och soft mood efter ett yogapass en lördag förmiddag, då ska man dra och handla direkt efter.
ALLA handlar på lördagar, tydligen. och ALLA har med sig sina skrikiga ungar. Varför??? Det kan ju inte vara kul varken för föräldrar eller barn.

Nu är jag i alla fall hemma. Här är lugnt och skönt, M är i sin lägenhet och slipar eller nåt, så jag är själv. Jag och min choklad.
Idag gör vi ett medvetet avsteg från Dukan och njuter av chokladpraliner från den lokala chokladfabriken. Senare blir det fisksoppa.
Jag behöver det, för min jävla förkylning har kommit tillbaka. Då får man vara lite snäll mot sig själv.

Att vara sann mot sig själv

Jag skrev ett mail till min väninna.

Hej XXX
Tänkte bara förklara lite hur det känns just nu.
Du säger och skriver att du saknar mig och att du vill ses, men du tar inga initiativ till att göra det. De gånger vi bokar in att ses så bokar du av samma dag, utom de gånger jag ska komma ut till dig.
Samtidigt ser jag att du gör saker med andra.
Det gör att det känns som om jag inte betyder så mycket. Jag har börjat ta för givet att du ska boka av när vi ses och det är så trist när jag får rätt.
Jag vet hur det kan vara, XXX och jag tror inte att du gör det för att vara taskig. Samtidigt tycker jag att jag är värd lite effort. Lite ansträngning. Och när det inte verkar så blir jag ledsen och besviken. Så är det. Därför orkade jag inte svara på ditt sms igår.
Hoppas att din mensvärk är bättre idag.
Jag är inte sur eller arg, bara just ledsen och lite besviken.
Ta hand om dig,
kram A

Jag känner att det inte är min grej att bara svälja längre. För varje gång jag gör det så liksom lossnar en liten bit av mig och jag försvinner. Jag vet inte hur hon kommer att ta det. Det är ju faktiskt inte så att jag vill avsluta vänskapen, jag vill bara förklara hur jag känner. Man kan tycka att det är fegt att ta det på mail, men jag är tydligast i skrift, helt klart. Jag blev ledsen och besviken, då ska jag tala om det.
Sen blev jag ju lite arg och sur också, men det gick ändå över rätt snabbt...

Realitycheck

Jag vill egentligen inte skriva så mycket om M. Tänker att han inte ska få ta för stor plats, men samtidigt.. Tankarna snurrar ju, de gör ju det på mig. Inte lika mycket nu, som förr, men ändå. Och då behöver de skrivas ner, så är det.
Idag var han så där jobbig, som han kan vara. Och det var bra. En liten påminnelse, just ja, det var så han kunde vara.
För den här senaste tiden har varit så himla... Trevlig, ser ni. Trevlig och mysig. Mysigt att ha nån som kommer hem. Mysigt att dricka te ihop. Mysigt att äta ihop. Jävligt mysigt att sova ihop, särskilt som han är precis lika kramig som jag. Vi trivs ihop, helt enkelt. Han skulle ju egentligen flyttat för flera veckor sen, men det är strul med badrum, möbler som ska hämtas i andra delar av Sverige och får jag stanna? Och jag är inte nödbedd nu när jag vant mig vid att ha nån här och när det funkar så bra, som jag nog aldrig trodde. Jag kommer sakna att ha honom här och han kommer sakna att vara här, det vet jag. Det har vi pratat om. Han kastade till och med fram ett förslag om att skaffa en stor lägenhet och bo i varsin ände. På skämt, men ändå inte.
Jag har inte gått och blivit kär i honom, det har jag inte. Jag passar mig, för det vore katastrof. We're not ment to be, inte som par. Han är en sån som jag har fallit för in the past, en sån jag inte ska ha nu. Jag skulle försvinna igen, är jag rädd. Börja ge avkall på mig själv. Som det funkar nu är det alldeles lagom, även om jag stör mig lite på att han uppenbarligen inte tänder på mig. Jag menar, vi sover tillsammans varje natt och han försöker inte ens! Det är bekräftelsedemonerna. Men jag vänjer mig liksom vid honom, att han är här i min lägenhet, i mitt liv. Ibland är det svårt att se skillnad om man bara flyter med.
I alla fall, garden är uppe, men det är svårt när det är så mysigt! 
Men idag, i morse, då kom den där mindre trevliga sidan fram igen. Den där lite gapiga, ytliga sidan. För han är ytlig och gapig och generaliserande, jag kan störa ihjäl mig på det.
Det var bra att den gjorde det. Mysigheten har en tendens att nöta ner min gard lite, men nu är den uppe igen.
Fine with me.

Sömnlös och besviken...

Jag har en vän. En väninna.
Jag gillar henne, såklart. Annars skulle vi inte vara vänner.
Men jag funderar lite på vad jag egentligen är värd där. Jag tycker nämligen inte att jag märker nån direkt ansträngning från hennes sida.
Hon skriver på Facebook att hon saknar mig. Men ska vi träffas, då är det jag som får åka. Planerar vi att ses nån annanstans än i hennes trakter ställer hon alltid in. Är det inte huvudvärk, så är det mensont, så är det inga pengar. Fast då kan jag läsa att hon är ute och dricker öl några dagar senare.
Det tråkiga är att jag börjat ta för givet att hon ställer in. Senast idag hände det. Jag försökte få till en träff. Hon sa att hon ville, men gjorde inget för att hjälpa till att hitta en tid. Då lackade jag ur och menade att om hon inte vill så behöver vi inte träffas alls. Hon skrev tillbaka att hon ville, men att hon är pank.
"Kom hit och fika då" sa jag. Ja, det ville hon. Tills imorse. Först var det tjo och tjim, men sen.. Mensvärk. Och det är säkert så. Det är bara det att jag hade rätt, igen.

Jag kanske är lite extra grinig idag. Inatt har jag knappt sovit alls. Kom i säng vid 2, efter webcasttittande, och kunde inte somna. Vid fem gick jag upp och kissade och då vaknade M till och frågade om jag inte kunde sova. Så kramade han lite extra på mig (vi sover så sjukt ihopslingrade. Hur nära kan man komma utan att ha sex, liksom?), mysigt, men då blev det ju så varmt att jag absolut inte kunde sova.
Sen har vi i och för sig haft en mysig morgon, han tog sovmorgon, så vi åt frukost ihop, men det här med väninnan drar ju ner dagsbetyget lite. Jag vet fortfarande inte om hon dyker upp, men jag tvivlar starkt.
Det sista jag skrev till henne var. "det blir ju ofta bättre om man gör nåt" och det har jag inte fått svar på.

Kommer hon inte idag så ger jag upp, då är det hennes call.

lättnaden i att ge upp

Ett smärre sammanbrott igår igen.
Eller sammanbrott. Anfall av sorg stämmer kanske bättre.
Det bara kommer över mig, en känsla av tyngd. Tankar på brorsan. Tankar om att trivas bra i situationen här hemma, fast egentligen inte alls, eftersom det inte är på riktigt. Förvirring. Men mest tankar på min bror. Att han inte finns längre. Att han är död.
Och vet ni. Ibland är det lättare att tänka att han är död, än att han har levt. För när jag tänker på att han har levt, men inte gör det längre, då blir det så övermäktigt.

Först gick jag in på toa. Jag vet att jag kan gråta inför M, men jag orkar inte. Orkar inte vara så svag och liten. Sen gick jag ut i köket och sorterade plastbyttor, för att göra nåt konkret, nåt som fick mig att tänka på annat.
Sen gick jag och lade mig. Skedställning, en arm runt magen och jag inser att det inte är nån idé att försöka vara stark och behärskad. Varför ska jag vara det? Han är inte ens nån jag vill imponera på.
Så jag sa att jag var ledsen. Grät en stund. Fick större kram, mer närhet.
Och vet ni. Bara genom att ge upp. Att erkänna att jag var ledsen. Att våga vara lite besvärlig.
En slags lättnad.
Kanske ska ge upp lite oftare...

tiden läker inte, men den mildrar

För ett tag sen, några veckor sen, trodde jag aldrig att jag skulle kunna skriva ett sånt inlägg som jag gjorde tidigare idag. Kunna skriva ett sånt banalt vardagsinlägg igen. Det fanns liksom inte på kartan.

Jag är på nåt sätt glad att jag kan göra det igen. Ändå.
Även fast det fortfarande är tungt. Även fast jag fortfarande tänker på honom varje dag och gråter nästan varje dag, så är det inte lika akut överjävligt. Sorgligt och orättvist, men inte det där enorma svarta hålet, som grävde sig in i bröstkorgen första tiden. Nu är det mer molande. Inte riktigt lika svårt att leva med.

Och jag kan skriva vardagsinlägg igen.

kommer inte loss..

Skitväder ute och jag har ännu inte disciplin att ge mig ut och springa i sånt väder. Annars var det liksom temat för dagen, att komma ut i löparspåret igen.
Istället fastnar jag framför datorn och datingsiten. Ja, jag är där igen.. Skyller allt på M. Han tjatade på mig om att återaktivera min profil så han fick se hur andra killar skriver. Och så håller ju han på, inte dejtar, men kollar. Och då vill jag ju inte vara sämre. Sen är det ju det där med bekräftelse också, och det får jag, skoja inte. Vet inte vart alla de här killarna höll hus när jag nätdejtade senast, men ganska många verkar riktigt vettiga. Mailar gör de dessutom, hela tiden.
Så nu sitter jag här och mailar hej vilt..
Jo, vi har ju stolpskotten också, så klart. och 23:åringarna...

Lite kryp i kroppen börjar det bli, ändå. Kanske ska ta mig ner till gymmet en sväng. Skulle egentligen på middag hos en gammal kollega, men hennes barn är sjuka, så jag vet inte..
Åh, jag borde bara resa på mig nu!

5 grejer med att ha en sambo

1. Sängkläderna blir smutsiga fortare när man är två om dem.
2. Man får se sitt namn skrivet med annan handstil på tvättlistan. Weird.
3. Ibland är teet färdigt lagom tills man kommer hem sent på kvällen.
4. Duschen är (så gott som) alltid högst upp på duschstången när man ska duscha.
5. Det ligger ett par andra glasögon än mina på nattduksbordet.

sex appeal?

Jag har nåt slags oro i kroppen.
Adrenalin, som liksom surrar runt. Jag alternerar mellan att vilja göra saker, skura fönster, städa och att sunka ner mig totalt framför datorn.
Inatt kunde jag inte sova. Jag var helt slut efter heldagsrepet. Väl hemma lagade vi mat och slappade i var sitt soffhörn/vid datorn hela kvällen, men sen... Klarvaken.
Och det liksom stramar åt över bröstet och tårarna tränger fram, men jag orkar inte gråta när han är här. Jag orkar inte riktigt vara så liten. Orkar inte blotta mig. Jag vet att jag kan, men jag orkar inte. Orkar bara hålla det på en lättsam nivå just nu.

Nu fick jag plats på yogan i eftermiddag, så jag hoppas att lite av frustrationen försvinner där. Sen åker jag direkt ut till pappa för söndagsmiddag.

Jag vet att jag skrivit det förut, men det skiter jag i. Min blogg, mina ord, mina tankar. Det är fan trevligt att ha nån här. Inte alls speciellt jobbigt, vilket jag hade trott. Och det kanske är det som är frustrerande. Att det finns nån här och att det känns bra, fast det inte är på riktigt. Nån att laga mat med. Nån att vakna med. Att äta frukost med. Att smågnabbas med.
Och jag vet att det är bra att vi inte har sex numer, jag vet att jag har lätt att blanda ihop känslor när jag har det regelbundet med nån och det vore verkligen bara skitjobbigt. Det är tillräckligt med att det kommer att kännas tomt när han flyttar, för det kommer det. Det är mysigt att ha nån att kramas med också, om än lite frustrerande ibland. Samtidigt går det inte att komma ifrån, jag känner mig lite ratad. Varför försöker han inte ens, liksom? Är jag så osexig?
Inte för att jag tar några initiativ heller. Skulle aldrig falla mig in. Tänk om jag skulle göra det och han skulle nobba? Det skulle mitt självförtroende aldrig överleva. Plus att hjärnan vet allt det där med confused feelings och allt det där.
Jag måste dejta lite snart, tror jag. För att hålla isär, om inte annat. Eller för att få bekräftelse, ja, det är nog det som är grejen. Jag behöver bekräftelse.
Patetiskt?
Ja.
Men det bjuder jag på.

lite känslor

Känner mig lite låg, lite ensam, lite hurven och... Jag vet inte.

Jag vill ha bekräftelse. Av män. Eller nån man, i alla fall. Nån som jag själv skulle finna attraktiv.
Att nån tycker att jag är bra. Smart, snygg, sexig. Beundran.

Kanske är det att jag ätit knasigt idag. Kanske är det att jag är trött. Att jag känner mig lite hängig igen.
Jag vet inte.
Kanske är det en reaktion på att typ leva med nån, fast på låtsas. Det går bra, verkligen, men risken är ju att jag vänjer mig vid nåt som inte kommer att vara. För snart flyttar han ju. Och nej, vi har inte sex. Eller, några gånger i början där. Men nu är det bara kramar. Själv känner jag att det är bra, eftersom jag har lätt att blanda ihop känslor annars. Det gör jag inte nu, faktiskt. Men det är ändå det där, att få en smak av nåt. Hur det skulle kunna vara, fast det inte är. För jag vill ju ha det, fast på riktigt. Med nån som är för mig.

Som sagt. Jag vet inte. Jag är lite låg, bara, just nu.

mindre och mindre

- 0,5 till idag.
Det gör ju inget. Och då vägde jag mig ändå med nattlinne på.

Sen blev det lite knas ändå, eftersom jag drog in till stan. Det var väldigt trevligt, men det hann gå lite för länge mellan måltiderna. På väg hem blev jag lite yr och nästan illamående. Väl hemma vräkte jag i mig två grillade kycklinglår och två kycklingspett. Nu är jag proppmätt. Inte att rekommendera, men nån dag då och då funkar det ju.
Jag tycker det börjar synas nu. Lite, i alla fall. Det som märks är att jag blir lite slappare också, så det är bara att fortsätta träna. På söndag ska jag springa igen, nu är jag frisk, bestämmer jag.

Förresten.
Jag funderar på att byta till Wordpress. Gillar att kunna lösenordsskydda inlägg. Nån som vet om man liksom kan flytta hela bloggen?

rullar på, typ

Idag har jag inte vägt mig, men jag har skött mig bra. Hoppas se resultat på vågen imorrn med. Inte helt säkert eftersom jag redan tappat 2 kilo, men vem vet?
Annars vet jag inte.
Det händer inte så mycket. Helgen blir lugn den med, vi repar och jag dietar. Nästa helg ska jag fuska, för då blir det 30-årsfest.
Jag skulle vilja skriva mer, men känner mig lite.. låst. På flera plan.
Vi får se imorrn.

Dukan och jag

- 2 kilo!
På två dagar. Jag älskar Attackfasen i den här dieten!

Jag tänkte berätta lite om dieten jag precis börjat med. Det är samma som jag gjorde i våras. Dukan, kallas den, efter dietisten Pierre Dukan, som kom på den.
Enkelt förklarat så har dieten fyra faser. Den första, Attackfasen, då man plockar bort alla kolhydrater. Man äter enbart protein och magra mjölkprodukter. Inget fett. Mycket vatten. Denna fas är en kickstart och man får bara stanna här 3-10 dagar. Oftast tappar man många kilo här. Visst är det vätska och grejer, men ändå, så uppmuntrande! Sen kommer Cruisefasen. Då kör man 50/50 rena proteindagar och dagar då man äter protein och grönsaker. Man kan ta varannan dag, eller 5/5, eller lite som man tycker det funkar. Denna fas stannar man i tills man gått ner det man ska. Nästa fas är Konsolideringsfasen, som du ska stanna i 10 dagar för varje tappat kilo. Här lägger man till frukt, bröd, ost, två stärkelserika livsmedel och två festmåltider i veckan. Sist, men inte minst, har vi Stabiliseringsfasen. Här äter du vad du vill (förhoppningsvis har du lärt dig hantera mängder osv), men du har en dag i veckan då du bara äter protein. And that's for life!

Det jag gillar med den här dieten är inte bara att man tappar kilon, det är även att jag slipper räkna och väga! Jag lär mig hur mycket jag behöver äta för att bli mätt. Eftersom jag vet att jag får äta så mycket jag vill (typ!) så behöver jag aldrig vara orolig att min ranson ska ta slut och då kan jag lyssna på kroppen istället. För mig, med gammal ätstörningshistorik, är det skitbra. Jag blir dessutom mättare på protein. En annan fördel, som jag märkte när jag körde detta i våras, är att magen mår så bra. Min laktosintolerans försvann helt och hållet, trots att det blir en hel del magra mjölkprodukter.
Visst finns det nackdelar också. Det är ganska dyrt med protein. Dyrare än pasta och linser och sånt i alla fall. Visst saknar man ett glas vin ibland. Men det gör man ju i alla dieter, typ, och här får man i alla fall se fram emot att äta "som vanligt".
Och så kan man ju fuska lite, nån gång. Bara det inte blir varje helg.

Så nu kör vi. 10 kilo bort till jul, det tycker jag är en lagom målsättning!

Om ni vill läsa mer om Dukan, klicka "här"

just nu

Inte så mycket att rapportera.
Allt är ganska lugnt. Faktiskt.
Jag har börjat med Dukan igen, nu jävlar ska kilona bort! Fast det är fan svårare när man inte är ensam hemma. Men det skiter jag i, nu är det nog. Och så vet jag ju att magen mår bra.

Så det är väl det.
Kramas kanske lite för mycket. Jag gillar att vara fysisk, risken är att man vänjer sig och att det blir jäkligt trist sen. Jaja.

men vilken fin lördag kväll

Jomen det var fint serru.
Ut på stan med kompisen.. Kolla in kompisens kusins konsert. Många k.n där.. Men, så bra det var! Så vi blev kvar ett tag, ute. Och nu är jag hemma. Klockan tre. Känns bra i tantryggmärgen det här. Eventuellt tar jag en kopp te, eventuellt stupar jag i säng... Låtsas-sambon är på äventyr i de norra förorterna. Frågan är när han tänker flytta på riktigt. Funderar på om han, som jag, får lite separationsångest? För man vänjer sig ju ändå. Själv kan jag känna att det vore skönt att veta när han tänkte sig vara klar med flyttandet.
Fast jag tänkte ju iofs inte börja dejta innan Lanzarote. Så egentligen är det skitsamma. Utom att det är trängre i sängen.

lördag

Sovmorgon, men jag vaknade rätt tidigt ändå.
Somnade ok, men vaknade innan M kommit hem och fick flashbacks till den där jobbiga tiden då såna situationer var vanligt förekommande. Alltså, att jag vaknade och den som skulle ligga i sängen bredvid mig gjorde inte det.
Det här är ju inte samma sak. Jag vet det, men känslan överföll mig lite. Som tur är har jag verktyg nu, så efter en liten stund somnade jag om. Sen kom han inte så långt efter det.

I alla fall, frukost och irriterande politiska diskussioner. Hyfsat uppretad tog jag mig ner till yogan och kände mig stel som en pinne. Men, som alltid... Efteråt var jag lugn, harmonisk och mjuk. Plogen har väl aldrig gått så bra.

Sen, bara slappat själv här hemma. Slösurfat, badat... Nu är det snart dags att fixa mat, sen ska jag på lokal minsann! Fashing väntar, tillsammans med en god vän.
Dags att öppna vinflaskan, tror jag. Från och med måndag är ju såna kolhydrater förbjudna. Nu ska tjocka tanten väck!

Ännu ett steg

Jo.
Vi var i lägenheten idag.
Min brors lägenhet, alltså.
Jag, pappa och en kompis till brorsan.
Vi packade ner det mesta av hans böcker, skivor, såna personliga grejer.

Och det var så jävla sorgligt. Jag kunde inte låta bli att gråta. Så fort jag såg hans ytterdörr kom tårarna.
Alla hans saker.
Ännu ett steg på vägen i den smärtsamma processen att förstå att han faktiskt aldrig kommer tillbaka. Aldrig nånsin. Han kommer aldrig att sms:a och fråga om vi ska gå och träna eller ta en öl. Eller berätta om nån spelning för nåt av banden och undra om jag vill komma. Eller ge mig te i julklapp. Och vem ska jag ge rökelse till nu?
Helvete.

Jag tog med en av hans skivor som jag inte hade och lyssnade på den när jag kom hem, i badet. Kände igen hans stil, hans musik. Och grät igen. Sen åt jag upp en påse med nya Polly och blev helt illamående.  Och så kom låtsas-sambon hem och vände igen, ut på AW. Jag skulle egentligen åkt på spa-kväll, men orkade inte. Är så trött, efter en natt med fuckin' mensont, och så förkylning och röjandet på det. Fysiskt och psykiskt slut. Ska bara ligga i soffan och slötitta på tv och spela Wordfeud, om nu nån lägger nån gång. Kanske ta ett glas vin. Fixa lite gröt, så jag inte blir skithungrig senare. Är så pepp att starta med Dukan igen på måndag. Är trött på att inte vilja se mig själv på bild för att jag inte känner igen den tjocka tanten som är jag.

Ja. En sån kväll är det. Eller dag. Splittrad och slut.

och kom ihåg, please

Världen kretsar inte runt mig.
Allt är inte mitt fel.
Om nån är på dåligt humör behöver det inte vara på grund av mig.

Tro det eller ej, men jag är inte en ständig del av alla andras tankar, förhållningssätt eller problem.

Thought I should know...

Nya upplevelser, gamla fördomar och nygamla insikter

En ny upplevelse, det här med casting. Man kommer in i en stor, öppen lokal. Unga mediamänniskor med fyrkantiga, svarta glasögonbågar. Saccosäckar på golvet. En kille har ett pingisbord som skrivbord. Ingen vet riktigt vem jag ska träffa, eller vart den personen är. Nej då, här fick man inte alls sina fördomar om mediaföretag besannad. Efter en liten stund fick jag i alla fall fylla i tusen frågor på ett papper och så småningom bli fotad och filmad. Jag tror nog inte att jag får det, men det var kul att testa. Och kul att det faktiskt var de som ringde upp mig, till att börja med. Bekräftelse...
Jo.
 Jag försöker låta vardagen ta över just nu. Jag orkar inte riktigt vara ledsen, fast en del av mig vet att det finns mycket kvar. Jag väljer att låta saker som sång, jobbsökande, låtsassambos och sånt ta täten.
Fast just låtsassambo kommer jag ju inte vara länge till. Vilket känns kluvet. På ett sätt skönt, förstås. Få sova hela nätterna för att jag har sängen i fred, slippa förhålla mig till att nån är här eller kommer hem. För trots att jag inte egentligen bryr mig, så förhåller jag mig, jag märker det. Det gillar jag inte riktigt. Alls, faktiskt. Ska jag förhålla mig, då ska det vara till någon som tycker om mig, på riktigt. Nån som tycker att jag är vacker och säger det, nån som bryr sig om mig, som stöttar, uppmuntrar och bekräftar. Sen går det inte att komma ifrån att det är mysigt att sova med nån. Särskilt med nån som tycker om att ligga nära, att hålla om och bli omhållen. Men det är fortfarande inte på riktigt.
Ibland blir det så att man fastnar, när man har en sån här pseudogrej. Att man inte orkar söka efter det där riktiga, för att man har nåt som är ganska ok. Så känns det inte nu och det är skönt. Jag blir bara ännu mer angelägen om att faktiskt träffa nån som är på riktigt. För nu har jag fått en liten liten försmak och jag vill ha mer.
Jag är faktiskt väldigt glad över det här. Efter alla dessa år som singel och de senaste som total eremit, på grund av depression och allt som den förde med sig, så behövde jag nåt sånt här för att öppna upp och inte vara så rädd. För grejen är ju att det där, som låter som en klyscha, inte alltid är det. Det är sant. Jag har bara ett liv och det är bara jag som kan leva det. Och det är lika bra att leva det, för jag har ingen jävla aning om när det tar slut.
Jag önskar att jag inte hade behövt lära mig förstå det den hårdaste vägen, men nu vet jag. Nu är det bara att köra. Allt annat vore bara.. Fel.
Vare sig det gäller casting eller dejting.

med eller utan kemi

Hostar vidare här hemma. Jag känner igen symptomen. Nu hoppas jag bara att bomullen i huvudet ger med sig snart, för det är nästan det jobbigaste. Att vara såhär seg och trög. Igår gick jag och lade mig helt utan kemiska substanser i blodet. Nån liten treorest kanske fanns kvar, men inga ångestdämpande och inga insomningstabletter. Det gick ganska bra. Alltså, ungefär samma som utan, faktiskt. Tog lite längre tid att somna. Sen vaknade jag ju efter några timmar, men det har jag gjort i alla fall så länge jag har haft besök i sängen. Det var skönt att se att det funkade okej utan. Jag vet att det inte betyder att det kommer funka varje kväll, men nu har jag i alla fall provat. Nu ska jag iväg på en casting. De ringde igår från ett reklamfilmsbolag angående en grej för Röda Korset. Jag har flera gånger varit på väg att ringa och avboka, eftersom jag känner mig tjock och ful och pms:ig, samt har bomull i huvudet. Men nu är det ju så, vill jag minnas, att jag lovade mig själv att inte avstå från saker på grund av hur jag känner att jag ser ut. Så jag åker på den där jäkla castingen och så får de väl säga nej till mig den här gången. Om det nu är så.