Ett smärre sammanbrott igår igen.
Eller sammanbrott. Anfall av sorg stämmer kanske bättre.
Det bara kommer över mig, en känsla av tyngd. Tankar på brorsan. Tankar om att trivas bra i situationen här hemma, fast egentligen inte alls, eftersom det inte är på riktigt. Förvirring. Men mest tankar på min bror. Att han inte finns längre. Att han är död.
Och vet ni. Ibland är det lättare att tänka att han är död, än att han har levt. För när jag tänker på att han har levt, men inte gör det längre, då blir det så övermäktigt.
Först gick jag in på toa. Jag vet att jag kan gråta inför M, men jag orkar inte. Orkar inte vara så svag och liten. Sen gick jag ut i köket och sorterade plastbyttor, för att göra nåt konkret, nåt som fick mig att tänka på annat.
Sen gick jag och lade mig. Skedställning, en arm runt magen och jag inser att det inte är nån idé att försöka vara stark och behärskad. Varför ska jag vara det? Han är inte ens nån jag vill imponera på.
Så jag sa att jag var ledsen. Grät en stund. Fick större kram, mer närhet.
Och vet ni. Bara genom att ge upp. Att erkänna att jag var ledsen. Att våga vara lite besvärlig.
En slags lättnad.
Kanske ska ge upp lite oftare...
6 kommentarer:
Det är det klokaste, varför kämpa mot. Ingen idé att vara stark eller tapper tror det bygger upp mer frustration..
Kram
Det gör det definitivt. Bara att se hur jag kämpade mot det igår och sen när jag lät det komma så kom jag igenom det..
Jag tycker inte att man är stark när man döljer sina känslor heller, man är starkare och modigare när man vågar visa hur man mår och vad man känner anser jag. Jättebra att du lät det komma fram, det behövs ju.
Kram!
Jag tycker inte det är att ge upp, när man visar sig sårbar, jag tycker det är att välkomna livet tillbaka, att inte se det som negativt. Det är modigt! Du är modig!
Tack hörni.
Jag är så bra på att tala om för andra att de ska släppa, att det är bra och modigt.. Men när det gäller mig själv... Not so much. Kanske jag kan lära mig nån gång att jag mår bättre av att göra det?
Kramar!
Oj,så jag kände igen mig själv när jag läst. Är nog en kombination mellan duktig flicka förbannelsen och rädslan för att någon i den sårbara stunden ska göra mig illa eller vända min svaghet mot mig. Det värsta är ju att man går på tomgång så länge man försöker bita ihop och allt det fina-det varma,glädjerika,kärleksfulla osv har svårare att ta plats och växa då. När man släpper efter så blir det lite av en explosion av kraft och kärlek inuti. Och ändå kommer jag nog ha lika svårt för att ge upp nästa gång. Men jag kämpar med att bli bättre på det och jag hoppas att du lyckas ge upp oftare också.
Varma kramar till dig!
Skicka en kommentar