fredag 7 oktober 2011

Ännu ett steg

Jo.
Vi var i lägenheten idag.
Min brors lägenhet, alltså.
Jag, pappa och en kompis till brorsan.
Vi packade ner det mesta av hans böcker, skivor, såna personliga grejer.

Och det var så jävla sorgligt. Jag kunde inte låta bli att gråta. Så fort jag såg hans ytterdörr kom tårarna.
Alla hans saker.
Ännu ett steg på vägen i den smärtsamma processen att förstå att han faktiskt aldrig kommer tillbaka. Aldrig nånsin. Han kommer aldrig att sms:a och fråga om vi ska gå och träna eller ta en öl. Eller berätta om nån spelning för nåt av banden och undra om jag vill komma. Eller ge mig te i julklapp. Och vem ska jag ge rökelse till nu?
Helvete.

Jag tog med en av hans skivor som jag inte hade och lyssnade på den när jag kom hem, i badet. Kände igen hans stil, hans musik. Och grät igen. Sen åt jag upp en påse med nya Polly och blev helt illamående.  Och så kom låtsas-sambon hem och vände igen, ut på AW. Jag skulle egentligen åkt på spa-kväll, men orkade inte. Är så trött, efter en natt med fuckin' mensont, och så förkylning och röjandet på det. Fysiskt och psykiskt slut. Ska bara ligga i soffan och slötitta på tv och spela Wordfeud, om nu nån lägger nån gång. Kanske ta ett glas vin. Fixa lite gröt, så jag inte blir skithungrig senare. Är så pepp att starta med Dukan igen på måndag. Är trött på att inte vilja se mig själv på bild för att jag inte känner igen den tjocka tanten som är jag.

Ja. En sån kväll är det. Eller dag. Splittrad och slut.

7 kommentarer:

Tears and Pearls sa...

Nu gråter jag när jag läser det här..... all kärlek och tröst till dej!

Antoinette sa...

Ja fy fan.
Tack, snälla du!

Åsa sa...

Du är verkligen ingen tjock tant på de senaste bilderna av dig på fejjan?! Du är ju smal o jättesnygg!!

Förstår att du är slut, det finns inga ord som kan ta bort det onda.

Kram på dig!

//hon som oxå tryckt i sig en stor påse godis på kortast möjliga tid & med mensvärk

Antoinette sa...

Tack vännen!Kanske är mer känslan.. :S Hursom, snart ska allt bort. eller, en del av det i alla fall!

Kram!

Maria sa...

Näeh, jag gråter också. Hejdå brorsan, fattar inte att han är borta.

Antoinette sa...

Jag vet. Det är helt åt helvete. :(

Anonym sa...

Fy så jobbigt. Kram