Här tänkte jag skriva ett inlägg om att det är som om jag är lätt att ta för given. Det känns ofta så i alla fall. För att jag är snäll kanske? Inte så jävla besvärlig, fast det är tydligen det man ska vara? Då är det värt att bry sig?
Fast det är ju inte riktigt sant. Det är bara vissa.
Lite var det för intervjun jag var på idag. Jag vet att vissa personer, som jag tycker, eller kanske hoppas, ska bry sig inte verkar göra det. I alla fall ha de inte hört av sig och frågat hur det gått. Det svider att känna sig oviktig.
Å andra sidan så är det faktiskt flera fina människor som har hört av sig och frågat.
Det är de viktiga, de som betyder något.
Så är det.
Annars är det.. blått. Min bror finns med hela tiden nu. Vi hängde ju alltid på jularna. Bara en sån sak som att det skulle vara roligt att göra julgodis. Men jag tar mig inte riktigt för, för det var hans grej. Särskilt de jular vi firade hos pappa. Oftast hade vi då bestämt att dra ner på godiset, både pappa och jag har tendenser till att äta till det är slut och varken han eller jag behöver det, om man säger så.
Men så kom brorsan och upptäckte bristen på knäck, varpå han genast börjar experimentera med det som finns hemma. De senaste åren hade han med sig egna ingredienser, Oftast var det något som saknades eller fick läggas till, som det året då vi gjorde knäck i muffinsformar.
Han var en sweet tooth, min bror.
Jag hoppas de har knäck i himlen. Annars lär de ha det i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar