årets mest effektiva dag

Idag har jag yogat, handlat (trodde alla vanliga människor handlade dagen innan nyårsafton, men tji fick jag), diskat, tvättat, lagat en Jansson, bloggat, badat med tillhörande skrubb och rakning och nu sitter jag framför datorn med en kopp kaffe och håret i turban. Årets sista dag blev alltså en av de mest effektiva. Jag har till och med kommit ihåg att äta lunch.
Jag var på apoteket också, för att köpa resorb och treo. Planen är att inte bli så bakfull, men det var planen förra året också, så jag vill vara på den säkra sidan. Hyllan för huvudvärkstabletter var i princip helt rensad. Kanske är fler än jag som anar att det kanske kan behövas imorgon.

Strax ska jag blåsa håret och göra mig iordning. Det blir byxor i år, men jag kompenserar med ett paljettlinne. Vid halvsju-sju ska jag vara där. Jag tar med mig alldeles för mycket mat förstås, skulle stå för "nåt till" osten och detta "nåt till" blev allt från marmelader till kex till vindruvor till Rigachoklad till en äppelpaj. Nåväl. Hellre mycket än lite en sån här dag.
Dricka? Champagne. Förstås. Hela kvällen.

nån slags årssammanfattning

2014 alltså.
Nu när jag tänker tillbaka inser jag att det varit ett ganska jobbigt år. Eller jobbigt, men ja. Det är helt ok att det är slut. Det började med en rejäl bakfylla och fortsatte rätt svajigt.

Det var ett år av uppbrott. Kvartetten, ett avslut på ett 6 år långt projekt där vi svetsats samman av middagar, förhållanden, dödsfall, resor, skratt, bråk framgångar och motgångar och såklart all sång. Vänskapen med M. Den är ju inte slut, men väldigt förändrad efter att han till slut fick den han trånade efter.

Det var ett år då jag insåg att jag inte är "frisk" och att jag inte kommer bli det. Att jag får leva med mina mörka perioder, lära mig hantera dem och framförallt inse att jag kommer att behöva hjälp utifrån med jämna mellanrum.

Ett år då många runt mig blev sjuka. Vänner, vänners vänner, gamla bekantas närstående. Med risk för att låta högtravande så påminns jag om min egen dödlighet. Några har klarat det, några inte. M mår förresten bättre nu, så det är en ljuspunkt i alla fall, så här i slutet på året.

Men det är också ett år då jag kommit igång hyfsat med träningen och nästan fått den att bli självklar. Det är året då jag sprang en mil för första gången. Det är året då jag träffade nya vänner, som jag hoppas blir kvar på ett eller annat sätt.
Känslomässigt har det varit ett lugnt år, kanske just för att allt annat varit lite rörigt. Jag hoppas ändra på det nästa år.

Men i vilket fall.

Gott nytt år!!!

det får faktiskt vara bra nu

Och nu pratar jag med M och han är sjuk. Jättesjuk, fast ingen vet vad det är. Och självklart får jag dåligt samvete, för jag har tänkt arga tankar om att han inte hört av sig sen den där gången vi sågs ute, tänkt att de här två åren då vi varit så nära inte betytt nåt egentligen nu när han fått det han ville ha, ifrågasatt vår vänskap. Och så är det såhär. Att han är dålig. Sjuk och frustrerad för att han inte får hjälp av sjukvården, att det tar sån tid att besluta om prover. Rädsla för att få bestående skador.

Min andra M, min storebror by choice, pratade jag med före jul. Han hade precis tagit bort födelsemärken som såg elaka ut, men ville inte tänka på konsekvenser nu. "Är det så, så tar jag det då" sa han. En bekants man dog precis innan jul i en nyligt upptäckt cancer. Det gick fort, bara några månader.

Det får vara bra nu. Folk får vara friska. Faktiskt.

efter jul, innan nyår

Ännu en jul över.
Det har inte riktigt känts som jul. Dels för att jag åkte bort, dels för att det inte direkt har varit julväder. På juldagen, däremot, kom snön till Riga. Granar fanns det också, minst en på varje torg. Tre julmarknader såg vi också. Och julmusik, förstås. Det roliga var att de spelade lite andra jullåtar i Riga. Inte enbart de självklara, som spelas här hemma (även om de såklart spelades de med), utan även såna man sällan hör, men som jag har med på min "typ jul"-lista. Julmaten struntade vi i, men vi åt gott alla dagarna. Jag kan överhuvudtaget rekommendera Riga. Trevligt, gott, ganska billigt och nära.
Nu är jag hemma. Imorgon jobbar jag. Två dagar, sen är jag ledig i ljuvliga sju dagar.

Jag funderar på att göra nåt slags årsavslut. Om inte annat för att inte året ska blurras ut, tappas bort, blandas ihop. Det känns som att åren går så himla fort nuförtiden. Tänk när vi var barn, när en timme kunde vara en evighet, en vecka en livstid och ett sommarlov oöverskådligt. Nu.. Ett år går på en kvart och snart är jag 40+. Men innan dess ska jag komma i form. Må bra, psykiskt och fysiskt.

Jag fick inte jobbet, förresten. Tänker att det var för det bästa, att det väntar något annat, något bättre. Gör strategier för att klara våren. Träna är en strategi. Göra det jag måste på jobbet, göra det bra, men inte mer. Ambitionen är inte längre att stanna kvar och på något sätt avancera, jag märker på min chef att hon är mer skeptisk mot mig sen sjukskrivningen, ambitionen är att hitta något annat. Bättre, som sagt.

Nyår kvar då. Jag gillar ju inte nyår så mycket. Dels för att det är så uppsjåsat, men också för att en känsla av melankoli allt som oftast kommer över mig under kvällen. Därför tycker jag bättre om att fira lugnt och det ska jag göra i år också. God mat och dryck med några vänner, lite fyrverkerier, bra musik och så är det bra med det. Sen börjar vi om. Igen.

Söndag och staden

Det är något särskilt med att färdas genom Stockholm en tidig söndagsmorgon. Gatorna är tomma, täckta av rimfrost. I tunnelbanevagnen kan jag välja säte. Nattens spyor ligger orörda på perrongerna. Pressbyrån är stängd. De få människor man möter är antingen de som är på väg hem, med glansen från gårdagens fest fortfarande anad bakom den rinnande mascaran och de ölfläckiga jeansen, de som är på väg bort, med stora väskor, som förväntansfullt kliver ombord på flygbussen, eller de som helt enkelt är på väg till jobbet. En vanlig dag, fast med sämre kollektivtrafik.
Det ligger som en stillhet över staden.

Lite senare, på väg hem, har staden vaknat lite mer. Barn pinnar runt på skridskoisen i Vasaparken, föräldrarna står, fortfarande lite söndagssega, ännu på sidan av. Gatorna börjar fyllas av bilar. Fler bilar än gående. Var kommer alla bilar ifrån? Affärerna har inte öppnat riktigt än, men i skyltfönstret till Alicante Shoes sätter butiksinnehavaren upp en stor REAlapp, trots att det är långt kvar till mellandagarna. Sakta men säkert vaknar staden upp till ännu en adventssöndag före jul. Stress, kommers, julhets. Stillheten är ett minne blott.
Men den fanns där. Finns fortfarande, på söndagmorgnarna.

biverkningar, jobb och förkylning

Idag läste jag biverkningarna på min medicin. Jag har inte velat göra det tidigare, för att inte känna efter för mycket, men nu när de värsta insättningssymptomen är borta är det lugnare. Det är jättespännande biverkningar. Några känner jag till redan, tillexempel gäspningarna och muntorrheten. Nattliga svettningar hade jag förra omgången, men har hittills sluppit den denna gång. Tack för det.
Men vad sägs om dimsyn, onormala drömmar (vad är normalt???) och den bästa; onormal orgasm hos kvinnor. Hur vet man att den är onormal? Är den extra stark? Hur kan den vara annorlunda, liksom?
Jaja. Strunt samma, den funkar. Jag börjar känna igen mig själv och det känns bra.

Den här veckan borde jag få höra nåt från jobbet jag sökt. Jag har inte hört nåt sen de ville ha referenser i början på förra veckan. Det känns väl lite sådär. Just nu gör vi lite förändringar på jobbet iofs, så jag kanske överlever våren även om jag blir kvar.

Annars sitter jag med en retig hals och nysig näsa. Inte så konstigt, med tanke på att halva kören var förkyld i lördags. Ska hålla ut fyra dagar till bara...

Är huvudet dumt får plånboken lida

Men så jäkla dum. Eller för snabb, kanske. Bokade flyg till London i januari. Blev lite stressad för att returpriset gått upp lite och lyckades boka morgonflyget dit istället för kvällsflyget. Bokade om och fick betala en ombokningsavgift på ungefär dubbla enkelresepriset. Det hade alltså blivit billigare att bara köpa en enkelresa till. Nu kostar ju ändå biljetterna, med klantskalletillägg, under tusenlappen tur&retur, men jag blir så trött..
Jaja. Jag överlever.
Det är väl utmattningen från i lördags som hänger kvar. En fullmatad, fullsatt, fulländad konsertdag. Vi sjöng faktiskt gudomligt bra och publiken på sista föreställningen stod upp i bänkarna och jublade. Magiskt.

Nu har jag ont i halsen. Fem arbetsdagar kvar, sen.. Är det jul Och sen jobbar jag i mellandagarna, men efter nyår är jag ledig. Och sen är det snart Englandsdags...

Nu är friden slut

Imorrn är det dags, efter ca tre veckor hemma. Jobba. Heltid, schmack bara! Jag kör på det i veckan, ser hur det känns. På fredag ska jag till läkaren, är det för jävligt får han sjukskriva mig några procent. Jag tar inte ut nåt i förskott.

Jag har i alla fall varit på jobbet nyligen, på julfest i fredags. Det var trevligt. Lite ångestladdat att gå dit, dock. Men sen, trevligt. Jag tog det rätt lugnt, vill inte dricka för mycket nu i början av medicineringen. Åt mat, pratade lite, drack två glas vin, sa "jo men jag är ok, det går åt rätt håll" ungefär 11 gånger, kom tvåa i en musikquiz och åkte hem vid 22.

Dagarna jag jobbade förra veckan var bra. När jag får träffa andra, som tänker som jag, diskutera och prata övergripande synsätt och arbete, då är det roligt. Det är inspirerande och det hjälper mig att hitta mig själv lite grann igen, men jag vet ändå att jag måste bort, förr eller senare. Men just den där insikten om mig själv. Att jag varit för lyhörd, för mån om att alla ska få vara med och tycka och bestämma. Att jag tappat bort mig själv, mitt yrkessjälvförtroende, mitt i allt det där. En viktig insikt.

Igår gick jag inte på en balkanfest. Som tur var (?) gjorde inte kompisen jag skulle gjort det med heller det, för han orkade inte. Så jag behövde inte känna mig som en bangare. Jag hoppas verkligen det kommer fler såna tillfällen när jag har mer ork. Jag vill ju ut på sånt där, men just nu måste jag fortfarande balansera.

Förresten måste jag dejta snart. Bakade bullar med grannen förra veckan och hon är alldeles nykär och kvittrig. Jag vill också! Snart så orkar jag nog träffa lite nya människor igen. Snart..

En vecka sen

En vecka sen? Vad hände?

Svaret är; Typ ingenting. Jag har gått här och skrotat. Yogat lite, läst lite radioteatermanus, sjungit, kollat massa skräptv, sovit och bara haft det alldeles lugnt. Vilket förmodligen är precis vad jag behöver. Idag har jag faktiskt jobbat, men jag mjukstartar med två utvecklingsdagar.

Jo, jag var ju på intervju! Alltså, det är alltid så svårt att tolka hur det gick. Vi pratade i ca 1,5 timme. Jag tror de tyckte jag var trevlig. Sen är jag ju newbie på verksamheten, även om jag har mycket annan (liknande) erfarenhet och många idéer. Så frågan är väl om de vill ha nån som har koll eller om de vill ha nån som ser med nya, fräscha ögon.
De kände också min bror, för övrigt. Jag skulle så galet gärna vilja prata med honom nu. Fråga om det är en ok arbetsplats, få råd om själva jobbet.. Skit.

Annars har jag sprungit idag, heja mig. Jag har sjukt svårt att komma ut nu. Planen är tre gånger i veckan, just nu får jag vara glad om jag kommer ut en gång. Fast veckan är inte slut än.

Jag håller på att formulera några mål inför resterande tid under mitt fyrtionde år. Ännu delar jag inte med mig, kanske lite senare när de är färdigformulerade.

En sak till. Jag köpte festivalpasset till festivalen i London i januari idag! Ett steg närmare!

Konstiga åkommor och gamla vänner

Det är ju märkligt att jag alltid får åkommor som ingen jäkel kan tala om vad det är.
Ni minns kanske att mitt lillfinger och halva ringfingret på vänsterhanden domnade bort i somras. Det har blivit lite bättre, men domnat är det fortfarande. Jag har varit hos ortopeden, som trodde på Ulnarisnerven, hos neurokliniken för nervundersökning, där de konstaterade att det nog inte var Ulnarisnerven ändå, eftersom jag var svag i hela armen och inte bara i underarmen, och så ortopeden igen, idag, som nu inte har en aning om vad det kan vara. Så nu ska jag så småningom på magnetröntgen av nacken, om inte annat för att utesluta ett eventuellt diskbråck. Suck.

Efter ortopeden åkte jag äntligen och hälsade på L, som fick barn tidigt i höstas. Ännu ett av mina dåliga samveten, som nu blev stillat med en lunchsushi. Tur jag har vänner som känner mig och tycker om mig, även när jag är usel på att höra av mig.

Alltså, jag har ingen riktig aptit. Jag brukar kunna äta tio bitar sushi och ändå vilja ha mer, men idag var jag mer än nöjd med 8 bitar. Om det är en biverkning, så får just den gärna stanna kvar. Jag är inte speciellt sugen på sött heller. Mest julmust light, för att jag blir torr i gommen.

I vilket fall, vi lunchade och promenerade. Och pratade, massor. Härligt, energigivande. Mitt under promenaden kollade jag mina mail och såg att jag blivit kallad på intervju nummer två, på jobbet jag sökt. Som en av tre utvalda. Jätteroligt, förstås, men också lite pirrigt. Tänk om de vill få referenser av min chef? Då måste jag ju tala om att jag sökt annat och hon kommer bli besviken och hur blir stämningen då? Det är väl okej om jag får jobbet, men tänk om nån annan av oss tre får det?
Jaja. En sak i taget. Först, imorgon, ska jag ringa och boka en tid för intervju nästa vecka.

Allt pirr gjorde att jag tog en löprunda när jag kom hem. Egentligen ville jag inte, men för en gångs skull vann förnuftet. Kanske också ett friskhetstecken. Nu efteråt känns det såklart vansinnigt skönt. Särskilt efter en timme i badet och duschen, renskrubbad, insmord och fräsch som en nyponros.

Imorrn blir det yoga och pappalunch. Måste passa på att yoga nu, på det här passet jag bokat, eftersom jag har lyckats missa tre bokningar och nu är avstängd från bokningen i nån vecka. Minnet är inte som det brukar vara... Men det blir bättre. Allt blir bättre. På ett eller annat sätt.

lazy day

Idag vaknade jag strax efter åtta. Ute blåste det så jag nästan trodde att träden på bakgården skulle välta, så jag bestämde mig för att det här var en sån där dag då jag inte skulle behöva göra någonting. Och det är precis vad jag gjort. Jag har i princip suttit i soffan hela dagen, kollat serier, tv, ätit lite, druckit kaffe..
Jag har inte diskat, promenerat, yogat, plockat upp kläder ur tvättkorgen eller något annat nyttigt.
Och det känns bra! Jag har kunnat tokslappa helt med gott samvete. Ett friskhetstecken, om något.
Grannen messade om promenad, men när vi insåg att det börjat spöregna gav vi upp den idén. Hon har börjat dejta, förresten, och träffat nån jättemysig snubbe med massor av pirr vid första ögonkastet. Jag blir lite avis och inser att det snart är dags att ge sig ut igen. Snart.

Annars håller jag på att småpilla med Londonresan. Kollar festivalpass, flygtider.. Åker förmodligen redan kvällen innan och passar på att hälsa på kusinen.

Nej, åter till soffan. Vet ni att man kan titta på "Law and Order - Special Victims Unit" typ hela natten om man bläddrar mellan kanalerna? Såna matnyttiga saker man upptäcker som sjukskriven.

Bra

Bra saker som har hänt på sistone:
* Nästan bokat resa till London i januari. Hotellet är bokat i alla fall. Jag måste vänta tills lönen kommer med att köpa flygresan, men det finns för under 500 spänn tur&retur. Sen är det bara biljett till evenemanget kvar.
* Var ute och sprang idag efter repet. Jag har så mycket adrenalin i kroppen just nu och jag är så sjukt nöjd med att jag drog på mig löparkläderna så snart jag kom hem. 5 km blev det.
* Yoga i fredags. Yoga is the shit. Något ofokuserad och skakig var jag, men kroppen blir så lycklig.
* Rep idag. Få sjunga med alla fantastiska kvinnor i kören. Fan vad coolt det är att jag har kompisar allt mellan 17 och 66 år.
* Jag har städat och diskat! Jag var tvungen, eftersom det kom hit folk och repade i lördags också. Så nu är det hjälpligt rent och snyggt här hemma.

Så livet är helt okej, just nu. Jag stannade hemma i fredags kväll istället för att gå ut, vilket var helt rätt beslut. Lördagen var också slapp, utom en timmes rep, och idag har jag som sagt repat och sprungit. Det löper på, som det ska göra.

okej, bara lite till..

Bara en liten update från läkarbesöket..

Kände mig stabil idag. Stadig, lugn. Det tog ca 2 minuter inne hos doktorn så började tårarna rinna.
Det blir medicin. Får räkna med att ta den ca 6 månader, vilket ändå är vansinnigt mycket bättre än 3-4 år som sist. Sen har jag ju också ett gäng samtal med kuratorn, som ska hjälpa mig att sortera i röran som är mitt huvud, så det ska bli bra det här.

Jag försökte på nåt slags taffligt sätt tala om för doktorn hur mycket jag uppskattar att han tar mig på allvar och lyssnar och faktiskt hjälper mig. Jag hoppas det gick fram. Han såg lite glad ut, i alla fall.

Nu är jag sjukskriven i två veckor, eftersom medicinens biverkningar i initialfasen kan göra att jag mår sämre. Och som doktorn sa, det behövs inte mycket för att putta mig över kanten just nu. Det är lite ångestladdat med sjukskrivningen, men egentligen vet jag att det är precis som det ska vara. Jorden går märkligt nog inte under om jag inte är på jobbet.. Sånt som ska göras kan skjutas upp. Ingen kommer dö av det. Jag ska ringa min chef imorrn och hoppas att hon förstår att detta är för det bästa, både mitt och jobbets. Det gör hon nog.
Lite jobbigt är det också med tanke på att jag sökt nytt jobb. Kanske inte ser så bra ut med sjukskrivning för ångest och depression. Samtidigt är det ju bra att jag tar tag i det innan det blir värre, det visar väl på självkännedom? Dessutom vet jag faktiskt inte ens om de vill träffa mig igen. Där verkar mina känselspröt slagit av, jag har verkligen ingen aning. Förmodligen för att jag gärna vill att de ska vilja ha mig. Då kan jag inte sortera vad jag vill från vad jag anar. Hursom, jag kan bara vara ärlig. Är det meningen så blir det, annars blir det nåt annat. Nåt bra. Jag ska bara tro det. Lita på det.

Så, nu blir det inget mer depression och ångestprat här på ett tag. Nu laddar vi med the good shit. Till exempel kommer pappa och hämtar mig om en stund, så ska vi åka och fika.
Jag ska fylla de här veckorna med sömn, vänner, träning och sång. Som en kickstart på ett bättre liv. Inte ett nytt liv, men ett uppgraderat. Med acceptans och glädje.

sista inlägget

Inte i den här bloggen, förstås. Men.

Jag har bestämt en sak.
Jag kommer inte skriva mer om mitt dåliga mående.
Det är jättebra att jag haft utrymme att fundera, grubbla och komma fram till att jag får leva med det här mer eller mindre. Att jag är skör, att jag kommer att trilla ner lite då och då. Att jag aldrig kommer bli "frisk", även om jag kommer att ha långa perioder när jag mår alldeles utmärkt.

Men om jag fortsätter att älta här i bloggen så kommer jag att cementera något som är negativt och det vill jag inte. Jag vill fokusera på det som är bra och roligt i mitt liv. Jag tänker att om jag skriver om sånt, och inte så mycket om vad som är jobbigt, så blir det roliga och bra det som blir centralt i mitt liv. Inte så att jag stoppar huvudet i sanden och inte låtsas som att verkligheten finns, men fokus på rätt saker, liksom.
Av erfarenhet vet jag att ältande är dåligt för mig.
Bra för mig är att hålla mig fysiskt aktiv, äta nyttig och god mat (inte halvfabrikat och mackor), sova ordentligt, helst 8 timmar per natt, att sjunga och att träffa härliga människor, de där som jag har turen att ha i mitt liv. Undvika slösurfande och slöTV-tittande. Och, inte minst, att tänka positivt och inte fastna i ältande och dåliga tankebanor.

Så. Imorgon träffar jag min läkare. Jag ska prata medicin med honom, för jag har nog bestämt mig för att jag hellre äter medicin nu ett kortare tag än att behöva äta flera år sen, när jag slagit i botten igen. Jag ska berätta om symptomen jag har, som jag känner igen från förr. Sen är det fokus framåt och uppåt.
För det är det jag vill.

det är bara kemi, egentligen

Åh, jag funderar så himla mycket på det här med medicin.
Jag inser att jag kanske behöver det. Att min seretoninhalt förmodligen är låg igen och att risken, om jag inte fyller på, är att jag trillar ner igen. Att jag ändå måste äta det så småningom och då länge. Som förra gången. Jag har ju varit så emot det, men kanske är det så att jag, om jag börjar nu, kan klara mig undan mycket lindrigare. Nånstans vill jag inte riktigt ta det här på allvar. Förmodligen för att jag verkligen inte vill vara där igen. Fast jag tror att jag sakta men säkert börjar förstå att jag balanserar på en jävligt tunn tråd. Kanske medicinen kan få den att tjockna lite.
Visst fattar jag att jag måste göra nåt åt andra saker också. Jobbet, till exempel. Jag är lite rädd att hela grejen ska ligga mig i fatet när jag söker andra jobb, att min chef ska säga nåt när de tar referenser. Men det är ju också så att det är lättare att ta tag i saker om jag mår bättre. Blir jag dissad på grund av det här så kommer det kanske nåt senare som passar bättre.Vi får se, jag ska träffa min läkare på torsdag.

Annars är det väl så att man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Jag är hemma med feber och ont i kroppen. Skönt, men lite ångestladdat också, förstås. Duktighetsgenen i mig skriker högt.

samla extraliv

I fredags hade vi nåt slags konferens, eller inspirationsdag på jobbet. Bland annat var det några olika föreläsare. Några var riktigt bra, några var riktigt dåliga. En av dem, som var bra, kom med en väldigt bra bild, för mig. Hon pratade om att man kan se sin tillvaro som ett dataspel, där den här energistapeln som anger hur mycket liv du har kvar finns uppe i ena hörnet. När du gör jobbiga saker försvinner energi, gör du för många saker som snor energi så förlorar du ett liv. Men, du kan också göra saker som genererar energi och till och med skaffa extraliv. Den bilden passar mig så himla bra. Just nu går det sjukt mycket livsenergi åt till jobbet, och det måste jag (och har jag börjat) ta tag i, men varje gång jag gör något bra och kul får jag mer liv.

Som i fredags kväll. Att träffa en bloggvän för första gången irl, dricka tre flaskor rosé och prata, skratta, prata hela kvällen. Okej, det hade kanske kunnat räcka med två flaskor. Det var inte helt lätt att släpa sig upp till lördagens promenad med bästaste, men det var det värt ändå!
Mitt när vi satt där, i vår rosa rosédimma, så fick jag mess från M. "Var är du?"  Obs, vi har inte hörts på ett bra tag. Det visade sig att han var på samma ställe som vi. Eller snarare att han åkt dit för att han sett på fb att jag taggats där. Han är lite märklig ibland, M. För ett tag sen tokgillade han en massa av mina foton och inlägg på fb, typ åtta på raken. Hej uppmärksamhet! Kunde han inte bara skickat ett meddelande? Nåväl, nu var han väl lite dragen, precis som jag visserligen, och ville ses dagen efter. Han skulle ändå till mina trakter. "Jag saknar dig" sa han. "Jag saknar dig med" sa jag, "men jag har nog inte tid imorrn".Han blir alltid så stött när jag inte har tid. Som att jag bara ska sitta här och vänta, liksom. I alla fall, han åkte hem så småningom och efter en liten stund kom mess där han bad om ursäkt för nåt, fast han ville inte skriva vad utan säga personligen. Jag förstod ingenting, men det visade sig vara att han tagit mig på benet och det "får man ju inte göra". Jaha. Alltså, jag märkte det inte ens. Ingen fara skedd, tyckte jag. Jag vet ju att han gärna får för sig att noja över grejer, men jag kan inte tycka att nåt, som jag inte ens märkte av, är så mycket att noja för. Sen har vi så klart inte setts nåt mer i helgen. Ibland tror jag att han bara måste checka av att jag fortfarande bryr mig och att om jag verkar göra det så är det inte lika intressant att ses. Kanske är jag orättvis, jag vet inte. Nu låter jag ju helt bitter, inser jag, och det är jag faktiskt inte. Men jag saknar honom, såklart, och det vore kul om han kunde göra en liten effort att träffa mig, inte bara en fredagskväll på fyllan. Men men. Jag har, som tur är, en massa härliga människor i mitt liv. Nåt rätt måste jag ju ändå göra, som drar till mig så många bra personer, som bloggvännen i fredags. N, tror jag hon får heta, har nog ingen sån innan här i bloggen. Jag hoppas det blir fler gånger, snart!

Annars då. Promenad med bästaste, som sagt i lördags. Gå runt söder i två timmar, prata om livet, galna familjer och allt mellan himmel och jord. Middagen blev inställd pga magsjuka och det gjorde inget. Idag, först slappande och sen middag med en annan bra vän. Jag har samlat mycket livsenergi i helgen och det behövs.

Det känns väldigt jobbigt att gå till jobbet. Jag har lovat mig själv att försöka hålla mig tills på fredag. Hela mitt sinne skriker "Sjukskriv dig, ta hand om dig, läk en smula!", men jag vet att jag har så mycket att göra att jag bara skulle få ångest av att vara hemma. På fredag ska jag på återbesök till min läkare. Sen får vi se. En dag, en vecka i taget just nu. och så fylla på livsenergi, så mycket jag bara kan.

hur det gick idag

Okej. Ni undrar hur det gick idag.
Jag ville inte alls gå upp. Ville inte gå till jobbet, men när jag kom dit kändes det ändå rätt ok. Chefen var väldigt uppmuntrande och fixade till och med en extra admintimme åt mig.

Så smet jag en stund tidigare, för att hinna i tid till intervjun. Och.. Känslan är bra. Det var den i och för sig sist också och då gick det ju inte som jag ville. Men, oavsett om jag får jobbet eller inte, om jag ens vill ha det, så tror jag de gillade mig som person.
Sen hände en sak. På slutet, vi hade pratat en timme, så sa plötsligt hon som var biträdande enhetschef; jag måste få fråga en sak som jag undrat sen vi fick din ansökan. Kände du... Och så säger hon min brors namn. Det visade sig att hon anställde honom, jobbet han hade när han dog var i just den stadsdelen. Det visste jag ju, men jag tänkte inte på att det kunde vara en sån koppling. Det blev lite känslosamt, förstås.
Sen åkte jag och sjöng lite och pratade med fina körtjejer, som inte mår så bra de heller. Så vi kom fram till en enkel lösning. Vi ska gå ut och dricka rödvin och prataprataprata. Underbart.

Nu äter jag Elvismacka, fast lite nyttigare. Rågbröd, ekologiskt jordnötssmör och skivad banan. Och dricker varm choklad. Med honungsrom. Och snart ska jag sova.

det finns sånt som är bra också

Okej, men ett motviktsinlägg då.
Jag var på yoga nyss och jag kände mig riktigt stark. Fortfarande lite försiktig med ryggen, men det kommer. Jag har ändå gått 1-2 gånger i veckan rätt regelbundet nu. Dessutom klarar jag av en balansövning nu, som jag inte gjorde innan, bara för att jag bestämde att det var jag som bestämde över mina muskler. Då bara funkade det. Intressant.

På torsdag kommer en av de fina hit, hon som flyttade hem igen. Vi hörs inte jätteofta, men hon finns där och nu kommer hon hit, till mig. Det gör mig glad. På fredag får jag träffa en annan fin, fast en ny. En bloggvän, som jag inte träffat förut, hon som är så lik mig fast ändå inte. Det är spännande, lite pirrigt, men jag känner på mig att det kommer bli toppen.

På lördag ska jag, enligt planen, hem till min frisör och hans man på middag. Det måste jag förresten kolla om det fortfarande är på. Jag har hört så mycket om deras middagar och matkreationer innan, så det ska bli kul att se vad de bjuder på.

På söndag händer det flera saker. Jag ska dels provsjunga med en tjej, det liksom bara blev så. Vi satt på chatten i helgen (tävlingar på tv:n via datorn, chatten på paddan bredvid) och plötsligt fick jag ett privat mess med frågan. Så vi får se hur det låter. Eller höra, kanske. Sen, på eftermiddagen, blir det wok med J, som jag också träffar alldeles för sällan. Wok och prat, det blir en fin avslutning.

På vägen till och från yogan pratade jag med både farmor och mamma. Också sånt som det aldrig finns tid till annars.

Så det händer ju bra saker. Jag måste komma ihåg det. Också.

ibland önskar jag att jag bara vore lite dum och glad

Åh, det är inget bra just nu.

Hade lönesamtal med chefen, men kände att jag var tvungen att säga något om mina tankar och hur jag mår. Att jag inte mår så bra och att jag tydligare och tydligare känner att jag inte vill jobba med det jag gör mest. Att jag gärna jobbar kvar, men då måste det vara med andra uppgifter. Snart. Det var väl i och för sig bra. Det behövde komma ut, jag har ju gått med liksom en hård klump i magen och bröstet rätt länge nu. Men jag önskar att jag inte grät jämt, i såna här situationer. Önskar att jag kunde få ut känslorna och frustrationen genom munnen och inte genom ögonen. För jag tror inte folk tar en på lika stort allvar när man gråter.
Jag är också lite störd över att jag (återigen) tog på mig själv ganska mycket när det gäller mitt mående. Visst beror det till stor del på HSP'n, men det beror ju även på en sjukt stressig situation på jobbet, under en lång tid. Och det är ju felet. Jag kan köra på ett bra tag, men när det tar stopp tar det stopp, som det gjorde nu för ett tag sen. Och då är det liksom kört.
Det tråkiga är också att min chef då bekräftar det dåliga. Inte så att hon säger att jag är dålig, men allt det där jag kämpat för, jobbat skiten ur mig för.. jag får liksom ingen cred för det, bara att jag inte riktigt lyckats hela vägen. Och det spär ju på mitt redan ganska låga självförtroende. Vad är jag bra på, liksom? Är jag ens bra på nåt? Och då har jag också så svårt att stå emot att lägga det hela på mig själv, fast jag vet att det inte bara ligger där.
Sen känner jag helt ärligt att jag inte får gå på för hårt heller. Jag vill ju få vettiga referenser när den dagen kommer. Faktiskt.

Jaha. Jag tänkte i alla fall på vägen hem, att jag nog visst kan ha ett stressigt jobb. Jag har inget emot att ha många arbetsuppgifter. Det är bara det att både ha massor att göra rent arbetsuppgiftsmässigt, samt att ha många andra små personer runt omkring att ha koll på, plus en hög ljudnivå.. DET knäcker mig.

Usch, jag skulle behöva en stor självförtroendeboost just nu. Typ få det där jobbet jag ska söka imorrn. Håll tummarna igen, är ni snälla.

Det där med listor

Jag är alltså inte så bra på att följa listor. Big surprise. Göra listr är jag dock väldigt bra på, även om jag inte gör det alls lika ofta som förut. Jag kanske borde börja igen?

Idag skulle jag bjudit en vän på brunch, som fyrtioårspresent. Föga oväntat ställde hon in. Hon gör det rätt ofta, jag har skrivit om henne förr. Den här gången skyllde hon på migrän och vad vet jag. Det kanske hon hade. Helt sjukt att jag direkt tänker att hon fejkar, men jag bryr mig inte så mycket längre.
Så, i alla fall. Där stod jag med en bordsreservation för två personer. Vad kunde då vara bättre än att bjuda lilla pappan på brunch på fars dag och allt? Vi brukar inte fira så speciellt annars, men nu var det ju ett bra läge. Det blev mycket lyckat och jag är proppmätt, som man tenderar att bli på brunchbufféer.
Veckan som följer.. Den är rätt fullspäckad. Mest roliga saker dock, bland annat får jag besök på torsdag av en härlig vän och på fredag får jag träffa en annan härlig vän som jag ännu aldrig mött. fast det känns som att vi känner varann, genom bloggarna.

9. 5 saker jag borde ta tag i

Jaha, det där borde igen.. Jaja, lite grejer kanske det finns förbättringspotential på..

1. Laga mer mat hemma. Jag lever på på hämtmat och halvfabrikat just nu och det är skit för både mage och plånbok.
2. Min ekonomi. Göra en budget varje månad och följa den!
3. Sluta älta saker. Vara mer gås och låta det rinna av mig.
4. Städa mitt hem!!!
5. Komma ikapp med den här listan kanske..?

lite efter

Ja, jag ligger lite efter i den där novemberlistan, men lugn, bara lugn. Jag kommer tillbaka.

Hursomhelst, jag har haft en riktigt tuff avslutning på veckan. Känslig, gråtmild, ont i muskler och rygg (okej, det kanske är mest för att jag faktiskt har tränat, vilket är bra), lite allmänt upp och ner.
I torsdags fick jag redan på att jag inte kom vidare i rekryteringsprocessen på det där jobbet jag så vansinnigt gärna ville ha. Jävla skit. Senare på dagen hade jag dock ett missat samtal från ett annat jobb jag sökt, inte riktigt lika klockrent, men ändå, och nu ska jag på intervju på tisdag. Så vi får se.

Annars måste jag verkligen börja laga mat igen. Jag lägger alldeles för mycket pengar på take away och halvfabrikat just nu, vilket både min plånbok och min mage lider av. Magen både inuti och utanpå, trots min fysutmaning nu i november.

Igår var värsta dagen på länge. Inga filter what so ever. Onödiga konflikter på jobbet, svårt att hålla tillbaka tårarna. Och så skamkänslor för det. Blä. Sen blev det bättre och igår kväll kollade jag min mensapp och jag ska ha mens typ imorgon. Så, PMS. Fan vad värdelöst det är.

Idag händer inte mycket. Jag orkar ju inte, vilket också suger. Men, samtidigt får jag väl bara inse att jobbet suger all energi just nu och jag måste återhämta mig. Nästa vecka händer det lite roliga grejer som jag måste ladda för också, så det är bara bra.

Nu kaffe.

5. Hepp! Dagens boktips!

Åh, det här är ju svårt..
Men en av de böcker som berört mig mycket senaste året är "En man som heter Ove" av Fredrik Backman. Han skriver fantastiskt bra tycker jag. Språket kan verka enkelt, men hur han syr ihop berättelsen och fick mig att både skratta och gråta. Underbart.

4. Kolla! Här är en bild på mina fötter i ett par skor jag gillar.

Det ni. Det hade man inte kunnat tro för några år sen, att det här skulle vara ett par  av favoritskorna.

Jag hade inte alls nån lust att ge mig ut idag. Lång dag på jobbet med kvällsmöte, mörkt, blött och halkigt ute. Men jag är ju med i en utmaningsjävel, en "ät nyttigt och rör på dig trettio minuter varje dag"-utmaning. Då kan man ju inte banga, även om det känns skönare att krypa ner i soffan och titta på Dessertmästarna. Nu är jag förstås sjukt nöjd.

 I övrigt går jag mest runt som en nyförälskad tonåring som bevakar mailboxen med frenesi.. Kom igen, gen mig det där jobbet nu! Eller i första hand nästa intervju. Visserligen sa han ju att de förmodligen skulle höra av sig i slutet av denna vecka, men ändå.. Snällasötarara?!

#novemberlistan

3. Ibland tänker jag att jag borde…

Alltså. Jag försöker ju sluta med det där borde. Gillar inte måsten och borden, de stjäl energi och skapar negativ energi. Tycker jag.
Men, sen finns det ju saker jag VILL göra. Det är egentligen samma sak, fast lite mer positivt då. Så vad tänker jag att jag vill då?
Jag vill.. Säga ifrån mer när det gäller mig själv. Till exempel på jobbet. Jag är jättebra på att säga ifrån för andra, men själv sväljer jag en hel del, i alla fall på sista tiden. Tänker att "det nog är mitt fel ändå, jag borde har förstått och gjort mer/mindre/annorlunda"...
Nej, nu är det slut på det. Heja mig!

Sen tänker jag att jag vill sjunga mer, alltså repa själv, för det är mycket roligare att repa med andra när man kan sin shit, så att säga.

Jo, och så tänker jag att jag vill komma igång och dejta (där har vi ett borde..), det är visserligen tids- och energikrävande, men också lite kul och jag VILL ju verkligen träffa nån!

2. 5 saker jag tänkt på idag

1. Jobbet. 
Ju mer jag funderar på det, desto tydligare blir det. Jag måste göra något annat. När det släppte den där gången, för några veckor sen, så släppte det ordentligt. Sen om det blir nu eller efter sommaren.. Jag har en plan. Eller, några planer. Ni vet. Fast helst får jag ju jobbet jag sökt (och slutar inom kort) för jag är så rätt person för det!

2. Vänner
Tillbringade eftermiddagen med en vän och hans familj ute i Hellas. Han och jag sprang/gick 5 km-spåret, medan hans fru och ungarna plockade mossa och lajade runt. Det är så fint när man kan hitta helt nya sätt att hänga. Vi har känt varann i 20 år, drygt, och aldrig tränat ihop. Sen gick vi på fik allihop. Man måste ju balansera. Så vi tänkte, att det här kan ju bli vår nya grej. I alla fall nån gång i månaden.

3. Pengar
Att ha/inte ha. Jag har oftast inte. Kommer inte att ha så mycket heller, beroende på vilka planer som går i lås (se punkt 1). Men, även om livet är lättare med pengar så är det ju inte allt. En sak som är säker är i alla fall att jag måste bli bättre på att hålla i dem. Pengarna.

4. Städning
Jag har tänkt att jag skulle städa idag, men det har jag inte gjort. Jag har sprungit och umgåtts istället.

5. Sång
Samma där, jag har tänkt att jag skulle repa, men det har inte blivit. Nåväl, jag hinner imorgon. Efter att jag städat.

Jag behöver inte tänka på mat idag iaf, eftersom jag åt på fiket. Det går ju dock emot punkt nr 3.. Hm.

1. Kolla! Så här ser det ut utomhus idag.

Eller igår då, eftersom jag som sagt är lite sen i starten. Men, som av en händelse, tog jag en bild igår. Detta är nämligen inte min enda novemberutmaning. Man gör vad man kan för att mota tristessen.. Den andra utmaningen är att motionera minst 30 minuter varje dag hela november, samt äta bra. I mitt fall innebär det att undvika socker, som jag ju redan bestämt mig för att göra. Bra grej. Hursomhelst så var jag ute på en rask promenad i det extremt typiska novembervädret regn, blåst och rusk och då såg det ut såhär när jag gick över E4:an.

November

Jag ser många som gör Novemberlistan. Minns inte vart jag såg den först, men hittar den hos flera av mina favoriter, bl a Ia's hemlis, nollsextjugotre och A piece of my mind.
Så vad fasen. Jag som drabbas av bloggtorka lite nu och då, det här kanske är ett bra sätt att hålla igång? De säger ju att det är så man ska göra om man vill skriva. Bara köra. Inte sitta och vänta på inspiration. Det kanske blir bra träning inför bokskrivandet?

Här är listan. Den kommer såklart bli något modifierad eftersom jag är i alla fall semianonym. Och så är jag ju lite sen, så jag kom inte på det här förrän idag, så snart kommer två inlägg.

1. Kolla! Så här ser det ut utomhus idag.
2. 5 saker jag tänkt på idag
3. Ibland tänker jag att jag borde…
4. Kolla! Här är en bild på mina fötter i ett par skor jag gillar.
5. Hepp! Dagens boktips!
6. Månadens djur är givetvis…
7. Kolla! Så här ser jag ut idag.
8. Ibland blir jag avundsjuk på…
9. 5 saker jag borde ta tag i
10. Kolla! Här har jag ritat en hund.
11. Månadens färg är givetvis…
12. Hepp! Dagens filmtips!
13. Kolla! Här är en av mina favoritplatser.
14. Om jag skulle skaffa mig en ny hobby så skulle det bli…
15. 5 saker jag blir glad av i vardagen
16. Kolla! Så här ser min autograf ut.
17. Hepp! Dagens tv-tips!
18. Ibland retar det mig att…
19. Kolla! Det här åt jag idag.
20. Om jag skulle skaffa mig en ny ovana så skulle det bli…
21. 5 saker jag blir irriterad på i vardagen
22. Kolla! Här bor jag.
23. Hepp! Dagens måltidstips!
24. Månadens klädesplagg är givetvis…
25. 5 grejer jag alltid har i kylskåpet
26. Kolla! Här jobbar jag.
27. Ibland skulle jag vilja…
28. Hepp! Det här tycker jag alla bör läsa.
29. Det var onekligen väldigt roligt när…
30. Kom ihåg

måste man få nåt gjort då?

Lördag.
Borde städa, borde repa, borde klä på mig eller i alla fall borsta håret. Men jag slasar runt här hemma i stöket, i myskläder och rufsig tofs och slötittar på Masterchef, från olika länder och på diverse kanaler. Det regnar ute och har överhuvudtaget inte blivit ljust idag, bara det gör ju det slöa livet legitimt.
Det är så mycket som snurrar i huvudet just nu, dessutom. Jobbet. Min självbild. Hur jag är och hur jag uppfattas.
Hör precis en reklam i bakgrunden, jeansleggings som tajtar till och shapar upp i princip allt. Fine. Men när man tar dem av sig då? Och allt bara rasar ut? Lägger nog hellre de där hundralapparna på att jobba med grundmaterialet istället.
Gick med i en utmaning, att under hela november röra på mig minst 30 min per dag, samt äta mer hälsosamt. Struntar i socker gör jag ju redan, så jag tänkte att det där med minst 30 min motion skulle bli en bra motivationshöjare. Idag blir det nog inte mer än en promenad, regn, mörker, kyla och skruttväder does that to me.. Jag skulle ju kunna åka ner till gymmet, men nä.. Jag har inte kommit igång med det, skulle behöva en riktig genomgång för att känna mig bekväm.

Jag är sådär sådär gråtmild idag också. Eller överhuvudtaget för tillfället. Folk dör, inte nån jag är jättenära, men ändå såna som har betytt nånting. Jag saknar brorsan sjukt mycket just nu. Vill bara gå och ta en öl, prata skit och bli irriterad för att han är så envis.

Nähä. Nåt mer avsnitt av Masterchef kanske, sen ska jag i alla fall börja städa. Om inte annat för att det är så skönt när det är gjort.

väntans tider..

Vad svårt det är att vänta. Och vad svårt det är överhuvudtaget. Jag hade ju bestämt mig, eller det har jag ju. Får jag jobbet så tar jag det. Men jag är ju så sjukt lojal, alldeles för lojal för mitt eget bästa och nu har ännu en sagt upp sig på jobbet. Min chef tycker det är jobbigt och det är mig hon pratar med. Jag, som sitter där med flyktplaner, men som håller god min än så länge. För ingen mår bättre av att hon får veta att jag sökt annat, särskilt som jag inte ens vet om jag får komma på riktig intervju. Fast det ska jag. Jag ska bara ha det här jobbet. Är det meningen, så får jag det, och då tänker jag inte ha dåligt samvete.
Annars har jag yogat och imorrn blir det en liten aw med favvokollegan.

När man vill ha något

Har precis varit på den där förberedande "informella" intervjun till ett av jobben jag sökte. Det hade varit runt 130 sökanden, ca 10% fick komma på ett sånt här första möte. Sen är det väl typ en tredjedel av oss som får komma på en formell intervju och så slutligen en (!) som får jobbet. Och please, please, please, alla krafter i universum, låt det bli jag! Jag vill så sjukt gärna ha det här jobbet! Jag struntar i om jag får gå ner i lön (har ingen aning om vad man tjänar i det här yrket) eller att jag får längre resväg! Jag vill ha det, för jag tror vi skulle passa varann så bra, jobbet och jag!
Jag tror jag gjorde bra ifrån mig idag. Pratade inte för mycket, men satt inte bara tyst och nickade. Fick fram mina värderingar och vad jag är bra på, inte allt, men lite ska väl sparas till den formella intervjun. Håll nu tummarna att det i första hand räcker till nästa steg. Finns några saker som kan ligga mig i fatet, att de vill rikta verksamheten mot yngre (fast jag är ju rätt ungdomlig, även om siffran på pappret är medelålders) och att jag inte har någon jättetydlig koppling till området. Annars är det som handen i handsken. Tycker jag.
Han lobbade lite för att de kommer behöva utöka personalstyrkan ännu mer framöver, de planerar att satsa ganska stort, så helt kört är det väl kanske inte om jag inte får det just nu. Men jag vill! Jag vill vara med från början!
I slutet av nästa vecka får jag reda på om jag får komma på den formella intervjun. De som är med i idol får i alla fall veta efter bara nån dag. Jag kommer ha fjärilar i magen och kastas mellan hopp och förtvivlan i nästan två veckor.

Men som sagt. Jag vill. Så jag kastar ut det nu, till den där attraktionslagen och allt vad det heter. Jag vill detta mer än nåt annat just nu, så snälla, låt mig få det!

edit: det är bara ni som vet om det här. Jag har inte sagt till nån annan och tänker inte göra det heller innan jag vet om jag får komma på andra intervjun...

ibland hatar jag mina nojor mer än annars. Och att jag inte lär mig mota dem.

Åh, jag är så nojig att jag ska ha glömt en platta på i lägenheten! Jag gjorde espresso imorse, men det var tidigt och efter det har jag ju rört mig i köket och diskat och grejat. Grejen är att det är trångt i köket och när man diskar står man väldigt nära plattan jag använde till kaffet, nästan med högerarmen över den, så jag borde ju märkt om den var varm fortfarande. Förmodligen, troligen, stängde jag av den så fort kaffet började koka, så där som man gör, men det är så jobbigt att jag inte har en supertydlig bild av att jag gjorde det! Att jag inte lär mig, jag måste verkligen göra sånt där ordentligt. Sån jävla ångest och städet kommer inte förrän imorrn..
Men jag är nästan helt säker. Jag minns att mjölken inte var så varm, att kaffet fick stå en stund innan jag hällde upp det. Att jag sen höll på att hälla ut mjölken som var kvar, tömma soppåsen och som sagt diska och fixa. Jag MÅSTE ju ha märkt om plattan var på, på högsta dessutom. Dessutom stänger jag alltid av plattan med automatik, varför inte denna gång, liksom.
Men fy fan vad jobbigt innan jag får veta.. Det är ju inte som att jag kan kvista över och kolla.

Sista kvällen i solen

Sitter med paddan i knät, ute på terassen. Det är ca 24 grader, på bordet står ett halvt glas rosé, samt ett fat som alldeles nyss innehöll ost och salta mandlar.  Jag har kommit hem från stranden för en liten stund sen. Det var väldigt behagligt där nere idag. Varmt, men tunna slöjmoln som tog bort den värsta tokhettan så det bara var alldeles ljuvligt att ligga på hyressolstolen och höra vågskvalpet. Jag tänker så bra till vågskvalp.
En sak jag har tänkt på är att jag vill styra mitt liv själv. Jag vill välja väg, inte bli sittande och känna mig förbigången och misslyckad. Därför måste jag, om jag blir erbjuden antingen det jobb som är aktuellt nu eller något annat i framtiden, ta det jobbet. Jag måste riskera att min nuvarande chef blir sur och besviken, för jag måste faktiskt tänka på mig i första hand. Det är ju inte som att nån annan gör det åt mig.
Sen har jag tänkt på att jag vill stärka upp min kropp. Det innebär att gå ner i vikt och att skaffa stabilitet i form av muskler. Och kondition, förstås. De senaste veckorna har jag gjort precis tvärtom, men nu när jag kommer hem ska jag börja om med 5:2 och sockerfritt och köra fram till jul. Det känns bra och inte jättesvårt. Träning, ja springa förstås. I alla fall två gånger i veckan, ute eller inne. Helst ute. Yoga på 2-dagarna och så skulle jag behöva ett core-pass också. Eller yogan kanske räcker.
Sen har jag tänkt att jag måste göra mer sånt här. Åka bort. Gärna till solen, men annat också. Har en halvplanerad acappellafestival i London i januari, sen flaggade mamma för att hon gärna ville åka nånstans över jul. Det blir ju också Europa, jag har inga semesterdagar för nån längre tripp, men det är ok det med. Även om solen.. Jag behöver den mer och mer ju äldre jag blir.

Igår gick jag ju för övrigt och åt middag alldeles själv för första gången. Det gick bra! Jag gjorde det ganska lätt för mig och tog en restaurang här nere på strandpromenaden, inte så långt med andra ord. En trerätters utan hjälp av vare sig mobil eller bok. Det roliga var att det faktiskt inte kändes speciellt jobbigt alls. Jag satt inne, fast vid ett öppet fönster, så jag kunde titta ut över havet och strandpromenaden. Så småningom kom det andra ensamätare, så då kände jag mig ännu mer bekväm. Gott var det också, jag kommer definitivt att gå dit igen. Fast inte ikväll. Ikväll ska jag gå till en grannrestaurang och ta en pizza.

Det har varit så sköna dagar här. Jag är inte alls sugen på att åka hem imorgon. Skulle gärna stanna några dagar till. Sen ska det tydligen regna, då kan jag åka hem. Lite ser jag iofs fram emot att börja med nyttigt livet. Och att gå på den där förintervjun. Åh, håll tummarna, det där jobbet bara ska bli mitt!

Dagen idag

Jag har sovit länge. Vaknade väl runt halvtio. Gav mig ut för att springa, men det blev mest powerwalk av det hela. Ca 4 km powerwalk är ju ändå rätt bra. Sedan frunch på terassen. Espresso med varm mjölk, ost, svindyr skinka, frukt o minicroissanter, det funkade.
Strosade runt på fredagsmarknaden och okynnesköpte tre sjalar för 6 euro, samt en strandväska som redan gått sönder. Skitsamma, jag ska bara ha den här. Marknaden var inte riktigt lika stor som i somras, men täckte rätt många kvarter ändå.
Efter okynnesshoppandet tyckte jag att jag var värd en glass, så jag gick ned till strandpromenaden för att hitta en öppen glassbar. Det var fan lättare sagt än gjort. Alltså, det är 25 grader och sol, det går att sälja glass till oss sommartörstiga turister. Till slut hittade jag iaf ett öppet ställe och fick min glass.
Eftermiddagen har tillbringats på stranden, komplett med parasoll och bok. Jag unnade mig faktiskt en hyressolstol och gör det nog imorrn också. Min rygg pallar inte riktigt att ligga direkt på stranden just nu och jag är för snål för att köpa en solstol på nån av strandshopparna.

Och nu. Jag har gett mig själv en utmaning. Trots att jag sätter en ära i att kunna göra saker själv, att inte vara beroende av nån annan, så är att äta middag själv ute en av de saker jag fortfarande har  svårt för. Fika går bra, lunch likaså, men middag.. Så nu är det dags. Jag gör det lite lätt för mig så här första gången och tar en av de närmsta restaurangerna. Dessutom är jag liiite, liite smådragen från rosevinet jag sippat på här hemma efter beachen, så det går nog bra. Men lite läskigt är det!

Övriga iakttagelser:
Topless är hot här i semesterparadiset. Helst om du är över 65.
Det är helt rätt att ta med sin lilla pälsbeklädda råtta (aka chihuahua, mops, terrier, etc) och låta den springa runt och torrjucka på diverse andra turister.
Det är väldigt mycket lugnare nu än i somras, vilket är ok, men det suger att så många glasställen stängt!

Jag är här nu

Allt gick bra. Med resan, alltså. Det visste jag väl iofs, jag har ju flugit själv ett gäng gånger förut. Visst var jag tvungen att checka in väskan (utan avgift) eftersom planet var så fullt att alla kabinväskor inte fick plats, men som tur är räknar ju alltid Ryanair med att flyget slanta längre tid än det egentligen gör, så jag hann med 12-bussen ändå.
Det är lustigt hur lätt det är att komma hit nu. Fjärde gången blir det och det känns liksom som hemma. Att kliva av på busstationen, gå på solvarma gator några kvarter till porten, låsa upp, ta hissen till fyran och sen bara... Vara här.
Det känns helt okej att vara här själv. Speciellt på dagen, då är det hur lugnt som helst. Jag gick ut en sväng nu på kvällen, men gick ganska snart hem. Dels är jag trött, dels är det inte lika roligt att vara ute själv på kvällen. Längre än en weekend vill jag nog inte resa själv. Det är det där med att dela minnen också.
Annars har jag insett att jag verkligen inte gillar att resa. Att vara borta, absolut. Upptäcka nya ställen, se nya platser. Men resandet i sig, nä. För ett HSP-kontrollfreak som jag. Stress, köer, trångt och mycket dumma människor.. Jag som kan tycka det är jobbigt att åka tunnelbana!
Men, nu är jag här. Jag har handlat den obligatoriska skinkan och osten. Jag skulle köpt melon också, men det fanns inte skymten av en enda melon på Consum, så det blev en liten besvikelse. Fast jag klarar mig nog med päron och persimon. Imorgon är planen att ta en springtur, sen en sväng på fredagsmarknaden och så stranden. Jag har fortfarande inte bestämt om jag ska unna mig en solstol eller om jag ska köra budgetvarianten med bastmatta. Vädret är som svensk sommar, när den är bra. På dagen så varmt att man gärna sätter sig i skuggan emellanåt, kyligare på kvällen. Det märks att det är lite lågsäsong också. Stranden var fortfarande ganska välbesökt, men det var mycket lugnare på strandpromenaden nu på kvällen. Mitt favoritglasställe har stängt också. Och Ale-Hop säljer varmvattensflaskor istället för strandväskor.
Nu ska jag lägga mig. Lyssna på alla konstiga ljud, som blir så mycket större nu när det är mörkt. Men det känns ok ändå.

pirr. på ett av sätten.

Nu blev jag pirrig.
Inte nog med att jag åker till sol och värme aptidigt imorgon bitti och alltid blir galet drabbad av resfeber, oavsett om jag reser till andra sidan jorden eller till Göteborg. Extra pirrigt är det när jag reser själv, trots att jag gjort det förut och inte åker till någon okänd plats. Men det är som sagt inte allt.
Idag fick jag svar på ett av jobben jag sökt. Jag är en intressant sökande och de vill träffa mig på en "förintervju", alltså innan den formella intervjun. Nu blir jag både jätteglad och får lite ångest. Jätteglad för att jag faktiskt är väldigt intresserad av detta jobb, ångest för att jag vet att min chef kommer bli vansinnigt besviken om jag slutar. Men, jag måste ju tänka på mig själv. Det är som sagt ett jobb jag är väldigt intresserad av, hade det varit ett annat jobb, likadant som jag har nu, då hade jag nog struntat i det. Men det här vill jag inte strunta i.
Äh, jag vet ju inte ens om jag får det. En sak i taget.

Tisdag

Jag hatar tisdagar, Måndagar är ingenting, det är tisdagar som är dagen då allt skiter sig, dagen då veckan är som längst, dagen då jag håller ihop som sämst. Så även idag, men den slutade faktiskt extremt mycket bättre än vad den lovade innan.
Jag är faktiskt jäkligt bra på vissa saker.

Nu är det en dag kvar, sen lyfter jag på minisolosemestern till sol och värme, glass och salta bad. Jag börjar få ont i halsen igen. Går och lägger mig typ nu och stannar eventuellt hemma imorrn kväll för att hinna krya lite, samt städa och packa. Och sova, innan klockan ringer 04.00. Senast.

idag funkade det. imorrn är det tisdag, men det ska fan funka då med.

Galen söndagsångest igår, verkligen galen. Men min strategi verkar funka, för det var inte alls en överjävlig dag idag, trots sent kvällsmöte. Nu ska jag bara påminna mig själv, varje dag, om det här. Vad som än händer. Göra vad jag ska, inte mer, med ett leende på läpparna. Ta inga strider, om jag inte absolut måste.
Just nu är jag ändå galet trött. Möte idag, möte imorrn, kör på onsdag. Förstår inte hur jag ska orka/hinna packa (lagom mycket) till Spanien och dessutom få hemmet i hyfsat skick, så jag inte måste städa det första jag gör när jag kommer hem på söndag. Inser att 10 kg inte är nånting, men å andra sidan behöver jag väl inget mer än springkläder, baddräkt och en strandklänning. Mysbyxor åker jag ju i. Okristligt tidigt på morgonen åker jag i mysbyxorna. Där har man för att man vill snåla med tid och pengar. Inse att jag måste ta taxi till Cityterminalen för att hinna med 5-bussen till Skavsta? Tunnelbanan har nämligen inte börjat gå så tidigt.
Hör signaturen till Law&Order i bakgrunden och tänker på hur mycket jag gillar den. Den är så härligt sjuttital. Känns tryggt på nåt sätt.
Kanske bäst att sova nu då.

Strategi

Vara sjukt glad och trevlig på jobbet. Undvika konfrontationer. Nicka och le. Göra det jag ska och göra det bra, men inte lägga ner ett uns mer.  Samla mina tankar. Ladda energi och inte göra av med den på sånt jag inte kan förändra.  Överleva, med minsta möjliga skaderisk.

Så får vi se vad som händer...

Den perfekta helgen

Jag har haft en helt underbar helg. Precis sådär som jag vill att mina helger ska se ut. Den kunde innehållit lite träning också, det hade varit fint om jag orkat, men det är helt ok utan.
Först; en slapp fredag i soffan. Hämtmat och lagom dålig tv. Lördag; upp klockan 9 för att lägga i en tvätt. Tvätt och lite slappande, sen iväg till frissan. Kaffe, uppfräschning av toppar och färg, samt massor av skvaller. Äntligen blev det av att bestämma ett middagsdatum också. Han har ju lovat att bjuda hem mig så jag får se deras nya hus, men tiden bara går.. Nu är i alla fall ett datum bokat.
Efter en sväng hemma åkte jag iväg för att träffa en ganska ny kompis, en tjej jag lärt känna genom M. Hon har flyttat, men var nere i stan för diverse spelningar och bjöd med mig. Just innan jag åkte var jag ärligt talat sådär sugen, ni vet, det regnar ute och soffan lockar.. men oj vad glad jag är att jag inte stannade hemma! Dels är hon jäkligt rolig, dels var bandet sjukt bra. Efter spelningen tänkte vi dra till Fashing, men kön var inte att leka med. Det blev en öl på Clarion Sign och sen hemgång.
Idag sov jag till halvtolv. Pappa kom och hämtade mig vid ett för en köttbullelunch och lite prat inför Spanienresan. Resten av söndagen har jag spenderat i soffan.
Visst borde jag tränat, städat.. Men det var så skönt att låta bli!
Och det här är en parentes, men det stör mig återigen att tankar på jobbet förstör delar av min helg. Jag kan inte släppa det och jag kan inte låta bli att fundera på om det är värt det? Jag kanske inte måste ha en hög position, om jag nu ens kommer att få det inom detta företag, det kanske är läge att göra allvar av mina funderingar, på riktigt. Jag har ju alltid möjlighet att ströjobba, ger inte lika mycket cash, men jag slipper allt ansvar och alla kvällsaktiviteter. Plus att jag väljer själv om/när jag vill jobba. Helst skulle jag verkligen vilja att något av jobben jag sökt skulle funka, att de vill ha mig. Det vore det allra bästa, så håll tummarna!

Skriva bok

Alltså. Jag tänker inte hänga fast vid eller älta det här i bloggen, jag vill fokusera på roligare saker, men en av mina kollegor.. Vi är jäkligt olika, om jag säger så. Hon är duktig på sitt jobb, på sätt och vis, men hon och jag, vi passar liksom inte ihop. Varken personlighetsmässigt eller yrkesmässigt. Det är en stor anledning till att jobbet inte är roligt nu.
Men skit i det. Nu är det fredag. Jag har tränat och ätit thaimat (igen) och imorgon får jag äntligen klippa mig!
En annan kul grej, minns ni boken jag funderar på att skriva? Och att jag stötte på en snubbe i början på sommaren som tyckte att det var en asbra ide och ville vara med? Han hörde av sig ikväll och vi ska boka en träff och börja prata om saken. Det känns roligt, tänk om det verkligen kunde bli något? Jag tror ju på iden.

nuläget

Var till doktorn idag. "Hur mår du?" sa han och jag började gråta. Så ja, det var väl ganska talande.
Han är ändå ganska bra, min doktor. Jag har ju upplevt honom lite flummig och rörig, men han har hängt med nu några år och har rätt koll på min historik. Han lyssnar och han tar mig på allvar. Så jag gick därifrån med ångestdämpande och sömntabletter för akut bruk, så jag slipper dras längre ner i skiten, samt en remiss till kurator för att reda ut alla trassliga tankar. "Och så struntar du i borden" sa han. "Gör sånt som är kul, som ger dig energi" "Får jag säga till min chef att du sa det?" sa jag.

Skämt åsido. Jobbet är en stor del av det dåliga måendet. Det händer ju ingenting. Eller, det händer alldeles för mycket, men inte sånt som får mig framåt. Sånt är skit. Jag vill inte ta skit längre, jag vill göra nåt som är bra, som jag är bra på. "Krismötet" gick väl bra. Eller, det var ju inget krismöte, men det känns lite bättre nu. Kanske för att jag ätit massa glass också. Och för att det är fredag imorrn. Och för att jag åker till Spanien nästa vecka. Pappa ringde just och frågade vad han skulle lämna kvar. En flaska rött, ett oöppnat paket serranoskinka, en öl (som var god, sa han), en dunk vatten. Det låter bra. Skinkan och vinet på terassen på tors kväll, as we speak är det 20 grader därnere, kl elva på kvällen.
Jag kan leva med det.

en uppdatering om jobbelände och sånt som är bra

Jag har blivit beskylld för att uppdatera för sällan.. Haha. Men det är ju det att jag inte tror/förstår att någon kan ha intresse av mitt lilla ointressanta liv!
I vilket fall, det kan nog vara bra att uppdatera lite oftare. Bara bra att få skriva ur mig, högt och lågt.

Idag har det varit en något bättre dag. Jag pratade lite med en kollega som såg situationen precis som jag, vilken lättnad. Ett tag trodde jag att jag var helt fel ute, men nu känner jag mig på spåret igen. Konstigt det där, när jag egentligen vet att jag är bra på det jag gör. Jag gillar inte riktigt att självtvivlet kommer så snabbt. Imorgon ska jag hur som helst gå till doktorn och tala om att måendet är sisådär. Bara så han vet. Och att magen pajar ihop hela tiden, jag väntar ju på en gastroskopi, fast remissen verkar ha seglat iväg nånstans.
Jag tänker i alla fall fortsätta söka jobb. Det jag jobbar med nu kan jag bara göra om allt är bra i arbetsgruppen. Det är det nästan aldrig på arbetsplatser som min, så det är bara att gilla läget och leta vidare, särskilt som lova runt och hålla tunt har visat sig vara en aforism som stämmer med hur min chef fungerar. Jag vill inte gå omkring och vara sur och bitter och då är det bara att göra nåt åt det. Jag har hittat några som skulle passa mig perfekt. Nu ska bara arbetsgivarna fatta det också.

Sen var det kören idag. Mitt andningshål, för tillfället, flykten från vardagen. Fast jag kan fortfarande inte sjunga, målbrottsrösten funkar inte alls i mellanregistret. Det var längesen en förkylning slog så hårt mot rösten (ännu en anledning att byta yrkesbana), men jag har bestämt mig för att ta det lugnt och inte stressa fram något. Det är kul att sitta och lyssna också.

Nu sitter jag här vid datorn. Slösurfar, bloggar, dricker varm choklad med rom. Klockan hinner bli mycket, men jag tar lite sovmorgon imorgon, eftersom vi har "kris-möte" på kvällen, så strunt samma. Och sen är det bara fredag kvar och sen är det HELG och jag ska gå ut, hör och häpna.

jag har släppt, tror jag

Och så blir det en sån där måndag. En sån som jag annars mest brukar ha på tisdagar, jag vågar inte ens tänka på hur morgondagen ska bli.
Redan på vägen till jobbet känner jag hur skör jag är. Jag har haft svårt att sova, tankarna snurrar. Tårarna ligger och bubblar precis bakom ögonlocken, jag har svårt att tänka positivt, se ljust på saker, men jag försöker. Så ringer min chef och det är bara "gör si, gör så, har du gjort det, varför inte, vad ska du göra sen, du måste skriva ner vad du gör så jag vet, vi kanske kan minska den administrativa tiden.." Hon vet att jag inte vill minska på den tiden. Om något vill jag öka, det var liksom dealen. Och jag orkar inte, strul i arbetslaget med människor som lockar fram min högpresterande negativa sida och så chefen som vill micro manage och förmedlar en misstro. Mycket snack och ingen verkstad, jag känner igen hur jag mår och det är inte värt det!
När jag kom hem sökte jag ett nytt jobb. Sen överraskade jag en kompis genom att åka på konserten med hennes lilla gubbkör, som hon dirigerar. Det var fint och just nu känns livet i stort lite mer ok. En dag i sänder.
Men egentligen har jag släppt taget om jobbet. Jag tror jag gjorde det idag och nu är det bara en fråga om när. Det där dåliga samvetet jag haft för att jag skulle svika.. Jag inser att jag är mig själv närmast och att ingen tackar mig för att jag drunknar. Helt enkelt.

Om jag får röra mig så mår jag bättre

Hemma.
Fattar ni vilken tortyr det är att vara iväg på en körhelg när man inte kan ta en ton? Internaten är alltid mysiga, trevliga, roliga och uttröttande, just nu kanske lite extra så. Jag är känslig just nu. Skör. Tänker mycket, kanske framförallt på min jobbsituation. Den är inte rolig och jag måste ta mig en allvarlig funderare på vad och hur jag ska göra. Men jag tänker mycket på allt, för mycket. Kanske är det mörkret, jag vet inte, men jag har en dipp just nu helt klart. Egentligen borde jag nog bara välkomna den och låta den dra över, men det finns fortfarande så mycket rädsla. Att det inte drar förbi, utan stannar kvar. Om jag kunde bli frisk från förkylningen nån gång, så jag kan börja springa igen, så vore det så väldigt mycket enklare att leva.

Ikväll unnar jag mig i alla fall thaimat (igen) och lite choklad. Och ett varmt bad.

welcome to my friday

Välkommen till min fredagkväll. Hämt-thai, Cola Zero, Idol och möjligen min nya drog, varm choklad med rom, lite senare.
Det blir lugnt ikväll. Med förkylning på väg bort (håll tummarna) och körinternat hela helgen gäller det att vara lite smart. Idag har jag jobbat i alla fall. Ojoj. Det är lite skevt på jobbet just nu, kan man väl säga. Eller så här. Det är grupprocesser rakt av. Vi har haft vår smekmånad och nu är vi inne i konfliktfasen. Vi börjar upptäcka varandras svagheter och irritera oss på dem, allt är inte så där rosenrött, härligt längre. Det är med andra ord helt normalt, men för mig då, högpresterande, ångestbenägen och hyperkänslig, blir det ju lite småjobbigt.. Vi ska ha ett möte nästa vecka och "prata ut" och det är bra. Det kommer att lösa sig. I vilket fall, nu släpper jag jobbet för denna vecka. Så!

Ett bra sätt att släppa jobbet är att göra nåt annat direkt efter, till exempel träffa en av de bästa och dricka sjukt gott kaffe. Min storebror by choice och jag. Kaffe, bulle (både han och jag njöt lite extra, för ingen av oss ska egentligen just nu), såna där samtal som man bara kan ha med nån som känner en utan och innan och accepterar en precis som man är. "Jag har varit på kurs och du dök fan upp i tankarna hela tiden! Kursledaren, det var liksom du. Ni var lika, personligheten, men annars också. Ni bor till och med i samma område! Fan, det är ju sånt där du ska göra!" Kärlek, den där sorten som man inte behöver tvivla en sekund på. Och peppen att kanske söka sig vidare, bli nåt annat, nåt mer.. Vi får se.

Ett annat bra sätt är att ha en hobby som i princip tar över ens liv. Som kören. Tur att jag älskar det, det och dem. Alla körsystrarna, min stora, galna, underbara, dysfunktionella extrafamilj. Vi har låttema i helgen och jag har valt Kiss. Det blir en t-shirt smyckad med en stor pussmun och massor av läppstiftsmärken. Att se hur de andra har tolkat temat är nästan det roligaste av allt.

Nehej, nu är det tillbaka till tv-soffan. Nästa helg blir det utgång, det ser jag fram emot, redan!
Jo förresten, en sak till. Är så himla glad, för jag läste just en blogg, av en som läser min blogg och tycker om den och så skriver hon om det och då blir jag himla glad och rörd. Fina människor, då spelar det liksom ingen roll att man har fredagskväll i soffan. Ser fram emot att träffas och prata massa trams och allvar. Innan nyår, så ser pakten ut..

förkylning och funderingar

Så, förkylningen gav inte med sig och jag insåg att det ändå var bäst att stanna hemma några dagar. Snorfylld, hostig och låter som en dålig audition till Idol så fort jag försöker ta en ton. Men, det är inte helt fel att sitta i soffan och maratontitta på serier när vinden viner och regnet smattrar mot rutan.

Jag funderar också, tittar inte bara på tv och spelar Farm Heroes Saga på mobilen. På jobbet, till exempel. Jag har börjat ta det för allvarligt. Eller ta mig själv för allvarligt, på jobbet. Jag gillar att vara seriös och att vara bra på mitt jobb, det är inte det, men det tenderar att bli lite för mycket. Lite för märklig relation med chefen, jag hamnar i nån slags mellanroll och det känns som att jag måste ha koll p allt. Det har jag för det första verkligen inte betalt för. För det andra skapar det lite prestationsångest och kontrollbehov. Sånt klarar jag mig utan, faktiskt. Och jag tänker som så att om jag nu inte skulle vilja stanna på just den här arbetsplatsen så finns det många andra som skulle vara glada att få mig.
Så funderar jag om jobb.

Jag funderar lite på män också, fast bara lite. Nu fokuserar jag mest på mig själv, äta bra, träna, må bra, men ändå. Lite finns de där i tankarna, männen. Om inte annat för att jag skulle vilja att någon tog i mig, åh, som jag vill det. Någon som rör vid mig med, vad ska man säga, åtrå? Kåthet? Någon som bara inte kan låta bli.
Lite så funderar jag, om män.

Jag funderar på vänner. Att göra saker, veckorna liksom bara tar slut och jag hinner eler orkar knappt göra något. Det är tråkigt. Jag vill ut och uppleva, leka, prata. Fast just nu är jag förkyld och innan dess hade jag ont i ryggen och jag har obsessat för mycket med jobbet och det är mörkare nu och det finns så många ursäkter! Jag måste strunta i ursäkterna.  Ge mig ut och försöka hitta de där vännerna som också vill hitta på saker, som inte fastnat i samboskap, barnskaffande, vad vet jag. Föregå med gott exempel, kanske? Och ja, jag måste vila också, ladda om, mellanlanda, men inte hela tiden?

En dag till hemma, tv-serier och te med honung. Sen är det dags.

man ska vara försiktig med vad man önskar..

Jag önskade mig en regnig, eller i alla fall mulen helg. Jag sa att det var ok att bli sjuk, eftersom jag var helt oplanerad i helgen. Mina önskningar verkar ha gått i uppfyllelse, för molnen hopar sig och rösten lyser med sin frånvaro. Jag önskar jag kunde lägga ut ett ljudklipp, för jag är helt fascinerad. Så här illa har det inte varit sen NM 2010. Ont gör det i halsen också, men feber har jag inte.
Fast. Visst är det skönt att vara hemma, lite småynklig och dan, men jag hade ju hellre varit pigg och orkat hitta på nåt med nån. Frågan är bara vem. Det känns som att min vänskapskrets krympt. Mycket handlar det väl om att folk blir ihop, skaffar barn och sånt.Medan jag sitter här och har precis ingenting på gång. Nu har jag ju bestämt mig för just det. Ta det lugnt med dejtingen, foka på mig själv istället och så köra en hårdsatsning lite längre fram när jag känner mig i fas. Det känns fortfarande som helt rätt beslut. En time out, för jag var ruggigt less på dejtingsajter nu.
Projekt FaF (Forty and Fit) går just nu ganska bra. Jag har anmält mig till Tunnelloppet i slutet av november. Fram tills dess kör jag 5:2, vilket går ganska bra nu när jag är smart nog att inte köra två fastedagar i rad. Herregud, sånt kan ju knäcka den bästa! Lessenheten som kommer smygande när jag inte får i mig energi... Det är som depression all over again! Men med några dagar mellan så funkar det fint. Utöver det tar jag bort allt synligt socker, alltså framförallt godis, bakverk och sånt. Frukt äter jag fortfarande. Dessutom tänker jag mig för, är jag inte hungrig tar jag inte en portion till, men om jag behöver det så gör jag det. Basic stuff. Enda smolket i bägaren är att jag inte kommit igång med löpningen efter Tjejmilen, dels på grund av ryggont och nu alltså förkylning. En plan med att önska mig sjuk den här helgen var ju i och för sig att vara sjuk "färdigt", så jag kan träna sen. Håll tummarna för att det funkar.

Äntligen!

Fredag kväll. Livet är bättre nu, i alla fall inne i mitt huvud.  Lite sång, lite tankeverksamhet, lite yoga och känslan av att helgen var på väg.. Så trots att det känns som att jag mest fått läxa upp folk idag (OBS, kollegor, ej barn) och till och med haft en ganska hetsig diskussion med en kollega, så känns det bra.
Däremot har jag tappat rösten. Nästan helt. Jag låter som att jag hamnat i målbrottet, mycket hes och sexig. Synd att jag inte har nån här i soffan att förföra, bara..

nedvarvning

Är så väldigt rädd för den där ångestspiralen. Är så rädd att hitta mig själv där igen, liggandes på golvet, slående mig själv på benen för att kunna fokusera på den fysiska smärtan mer än den psykiska.
Jag vet att ångest inte är farligt. Att det egentligen är bättre att låta trollen komma ut i solen, att de spricker då. Att ångesten försvinner om jag låter den skölja över och förbi. Men jag är ändå så rädd att fastna.
Vilken tur jag ändå har, som har sången. Ett sammanhang där jag kan koppla bort, gå utanför mig själv och vara i stunden. Så jävla skönt.
Nu är jag hemma. Dricker varm choklad med rom, det avsteg jag får göra från min sockerfrihet. Fast det är inte riktigt socker i ens.Varm choklad och om en liten stund en sömntablett.

Och så funderar jag på att leta fram papprena från KBT'n. Kan ju inte skada, tänker jag.

avskrivning

Jag bara måste skriva av mig, för idag är en sån där dag. Inget särskilt har väl egentligen hänt, men jag är galet skör. En stressig eftermiddag, en kollega som antyder att hon inte tycker stämningen är lika bra som den varit och jag tar på mig allt. Går i försvar för saker som jag inte behöver försvara. Lägger ansvar på mina axlar, som absolut inte behöver finnas där. Tänker att nog alla tycker att allt är mitt fel, att det är jag som är anledningen till allt. Jag som är stressad och stressar, som säger saker fel. Att ingen gillar mig eller vill jobba med mig. Jag känner mig dålig, för jag måste ju vara ofelbar, untouchable, och jag får ångest.
Det var längesen nu, vilket gör det nästan ännu jobbigare. Men det har varit mycket på sista tiden och den här helgen fick jag ingen vila, min hsp går i spinn och sånt här händer.

För egentligen vet jag ju. Visst, jag är en av komponenterna på jobbet, men det finns fyra till. Och vad är det värsta som kan hända då? Att alla skulle tycka att jag var dålig? Att jag inte styrde upp tillräckligt? Att jag försöker styra upp för mycket? Jaha? Det är ju inte MITT jobb att få det att funka. Det är vårt tillsammans. Vi har alla styrkor och svagheter. Man kan inte vara bäst jämt. Alla kan inte gilla mig jämt och det är ok. Det är ok att alla inte gillar mig. Det är till och med ok att någon är sur på mig, om det skulle vara så. Jag måste inte vara ofelbar. Jag måste inte ha ryggen fri. Jag får begå misstag och göra fel, precis som vi alla får.

Och bara att skriva detta gör att jag kan släppa det, nästan helt.

Livet

Söndag, igen! Det går galet fort och ändå lite långsamt, på något sätt.
Jag har tillbringat helgen tillsammans med en massa andra kvinnor. Jag har pratat, skrattat, sjungit och lärt mig. Nu är jag matt. På väg hem var det köer. När jag hamnar i köer tänker jag alltid att jag är så lyckligt lottad som slipper köra bil i Stockholmstrafiken varje dag, att jag kan ta lokaltrafiken till jobbet. Till och med cykla.
Väl hemma gick jag ut och gick, lilla rundan. Hade velat springa, men förkylningskänningar fick mig att välja den gyllene medelvägen (alternativet var att stanna i soffan) och det var nog bra, för jag blev svettig bara av att gå.
Annars är det lugnt. Det känns skönt att ha tagit beslutet att pausa dejtingen, även om jag saknar bekräftelsen från dejtingsidorna. Saknar dock inte frustrationen när det bara är tröttsamma typer som skriver. Löpningen har jag inte kommit igång med, med anledning av förkylningssymptomen, men jag har bestämt mig för att skita i socker fram till loppet. Det känns bra. Dessutom testar jag 5:2. Än så länge känns det ok. Vet inte om det gett nåt resultat än. Jobbet, då. Don't get me started. Vuxna människor.. Men det är ok just där jag är.
Det är livet, helt enkelt. Det går vidare.

varje månad, fast lite mer just nu

PMS:ar. Glömde ev att ta jättenattljusoljan nån eller några dagar och det betalar jag för. Känner mig allmänt värdelös, tar allt personligt och grinar för ingenting. Grinar ännu mer åt sånt som faktiskt betyder nåt, som att en av de äldsta och finaste bestämt sig för att sluta i kören. Hon som bara ska finnas där, Lite som en extramamma. Som alltid funnits.
Ryggen är ok. Förkylningen under kontroll. Jobbet kaos, med kollegor som inte kan samarbeta. Fast just hos mig är det ganska lugnt.
Ork att dejta? Inte direkt. Inte än. Det kommer när det kommer, ska bara gråta färdigt för den här gången...

rätt håll

Jag tappade lite fart efter valet. Lite fart, lite tro på mänskligheten. Blev lite sorgsen över hur rädsla och egoism breder ut sig i Sverige.
Men livet går vidare.
Veckan har innehållit jobb, ryggont, igen, bokning av resa till Spanien i oktober, samt trevligt besök av Tears&Pearls i helgen. Så härligt att få hänga, dricka vin, äta god mat, promenera, dricka öl och prataprataprata med en skön tjej!
Nu börjar det nya livet. Fokus på träning, bra mat och mig själv. Dejtingsidorna är pausade, nu ska energin gå åt rätt håll.

Att välja

Sitter i min soffa på söndagskvällen. En lätt förkylning täpper igen näsan och har fått mig att ta det väldigt lugnt i helgen. Hela veckan, faktiskt. Jobbat och sovit, så har det sett ut.
Men en sak har jag gjort i alla fall. Röstat. Ända in i kaklet var jag osäker. Vilket block jag ville lägga min röst på var aldrig någon tvekan, men hur jag skulle fördela mina valsedlar..
Nu sitter jag här i soffan. Framför valvakan. Och aldrig har jag varit så nervös inför ett valresultat.

Inspiration eller galenskap?

Idag har jag inte kunnat gå i trappor. I alla fall inte på det vanliga sättet, liksom bara gå rakt ner. Nej, jag har fått vända mig åt sidan och ta ett trappsteg i taget, samtidigt som jag pustat och ojat mig. Att sätta sig på toa har också varit en utmaning.

Precis just nu anmälde jag mig till Stockholm Tunnelrun, i slutet av november. Jag vet inte om jag är jäkligt motiverad eller helt enkelt lite hjärntvättad av eftersläntrande endorfiner...

En mil!

Jag vet inte om det var färgmatchningen, att jag vilat mig iform på grund av ryggpaj, eller helt enkelt envishet, men jag SPRANG HELA MILEN! Till och med den vidriga backen från Djurgårdsbron förbi Berwaldhallen och Radiohuset sprang jag. Sen började jag spurta alldeles för tidigt, eftersom jag trodde att de stora, uppblåsta bananerna var mål. Det var det inte. Det var skitlångt kvar. Eller kanske 100 meter, men det var lätt de jobbigaste 100 metrarna nånsin.
Jag sprang förstås jättelångsamt, ungefär som vanligt när jag är ute och springer, men jag ville inte pressa, eftersom jag inte visste hur ryggen skulle reagera. Den mådde skitbra fram tills ungefär 8km-markeringen. Då började det göra ont på vänster sida i uppförsbackarna och på höger sida i nerförsbackarna. Jag tänkte att det väl jämnar ut sig och fortsatte springa.
I vilket fall, jag sprang hela vägen in i mål och det är jag galet stolt över.
Intressant förresten, det här med vad man nojar över i såna här lägen. För mig var det kisseriet. Jag hade druckit ganska mycket vatten på morgonen, men slutat vid 12, alltså två timmar innan start. På det sättet visste jag att jag skulle ha en sjysst vätskenivå, men hinna göra mig av med överskottet. Man är väl van vid tävling, liksom. Problemet är bara att när jag tävlar i sång är jag på scen i 7 minuter. Man kan alltid hålla sig i 7 minuter. Det tar inte 7 minuter att springa en mil. Jag passade på att besöka bajamajorna när jag kom till Gärdet. Ca 30 minuter senare står jag i startfållan och tänker; Är jag inte lite kissnödig ändå? Bestämmer mig för att strunta i det. Startskottet går och efter en km; Jomen nu är jag nog kissnödig! Bestämde mig återigen för att strunta i det och vet ni.. Jag var ju för fasen inte kissnödig! Inte så att jag behövde göra nåt åt det. Det fanns en bajamaja på halva vägen, men kön var skitlång och att stanna fanns inte på kartan.  Sen kissade jag i alla fall inte förrän jag kom hem till pappa på grillmiddag, ganska långt senare.
Nu är jag hemma. Proppmätt efter sill, grill och äppelpaj, lite lagom smålullig och vansinnigt trött i benen.
En mil. Vilken grej!

run run run!

Laddar för Tjejmilen. Första loppet ever (förutom ett enstaka vårrus för 10 år sen, men då visste jag inte vad jag höll på med och var helt otränad) och jag har ju fortfarande inte sprungit en hel mil. Ryggen har styrt upp sig någorlunda och jag smörjer Voltaren gel och Tigebalsam för fulla muggar, så det ska nog ordna sig. I värsta fall får jag väl gå sista biten.
Väntar på att tvätten ska torka. Jag köpte ett Tjejmilenlinne, som jag tänkte springa i, men det luktade så nytt (läs:kemikalier) att jag var tvungen att tvätta det. Nu är det en kamp mot klockan. Klockan och mitt värdelösa torkrum. Man kunde välja på rosa och orange färg på linnet. Jag valde rosa och inser nu att det var en jäkla tur. Mina löparskor är rosa och jag KAN JU INTE SPRINGA OMATCHAD herregud! Jag tror det hinner torka. Igår fixade jag en låtlista. Jag är nog så redo jag kan bli nu.
Jag hoppas jag tycker det här är roligt. Vore bra pepp inför fortsatt löpträning. Då kanske jag kan anmäla mig till ett blandat lopp nästa gång, springa och flörta, två flugor i en smäll?!  Fast då får jag nog träna lite mer. Flörtar sådär halvbra när jag är högröd i ansiktet (förutom "mustaschområdet" som alltid blir kritvitt, sjysst kontrast..) och knappt kan prata för att jag flåsar som ett ånglok. Eller att alla karlar springer ifrån mig för att jag springer i pensionärstempo.. Hm. Får fundera lite mer på just det där.
Nehej, ner i tvättstugan och kolla linnet. Håll tummarna för ett matchat lopp!

Vilken HÄRLIG dag!

Så tog jag då en tablett igår, för att kunna sova. Gick väl sådär. Sov oroligt och vid sju ringde jag min chef för att berätta att jag inte skulle komma till jobbet. Jag hade fortfarande ont och tänkte att det ju ändå var ca 12 timmar sen jag tagit senaste tabletten, så.. Jag tog en till. Big mistake. Det är nämligen så att jag tenderar att vara överkänslig mot starka värktabletter.
Tänk er en riktigt överjävlig baksmälla. En såndär då minsta klunk vatten resulterar i kaskadspyor. Well, det var min dag idag. Ni kan ju tänka er hur min rygg mår nu. Det enda jag kunnat göra är ligga i halvdvala med tv:n på i bakgrunden. Precis nu lyckades jag koka lite grönsakssoppa som jag fått i mig och behållt. Än så länge.
Japp, självömkansfesten fortsätter..

ryggjävel!

Alltså ryggen.
Det gick åt rätt håll, kändes bättre och bättre. Även om det fortfarande ömmade, så kunde jag röra mig lättare. Men igår hände något. Nu gör det plötsligt ont på baksidan av vänster höft, fast mitt därinne, liksom. Det gör ont hela tiden. Jävligt ont. Gå runt i lägenheten (för att det inte går att vare sig sitta, ligga eller stå) och grina-ont.
Sen kom M förbi och hämtade en borr. Vi drack kaffe och det kändes helt normalt och ändå lite stelt och konstigt. Efter en stund kom lilla pappsen, som skulle köra mig och lite sopor till tippen. Även han fick kaffe och nu kändes det ännu lite märkligare. Fast de snackade på. De gillar varann och är galet lika. Ibland tror jag M är mer mån om relationen med min pappa än med mig.
Pappan hade även med sig smärtstillande, så jag smorde på lite och sen drog vi till tippen. Efter det var vi sugna på en fika, så vi tog en sörmlandstripp ner till kakparadiset. Nu vill jag aldrig mer äta socker.
Och ryggen värker fortfarande. Skit. När jag för en gångs skull faktiskt vill vara på jobbet.

Pajad rygg och fåniga mess

Ryggen har pajat. Inte helt ovanligt i mitt yrke, men jag trodde att jag byggt upp den lite bättre nu, med löpningen. Å andra sidan belastar just löpningen ryggen en hel del, eftersom jag springer på asfalt. Hur som helst, det blev ett besök hos naprapaten och några dagar hemma för att inte behöva gå omkring som ett kassaskåp och riskera att lyfta eller röra mig ännu mera fel. Verkar vara en bra strategi, jag är inte lika stel, även om hela rumpan känns som ett stort blåmärke efter naprapatens genomkörare av sätesmuskulaturen. Planerar att ta det lugnt idag och imorrn och sen springa en liten runda på söndag, i väldigt lugnt tempo. Ska inte ens slå på runkeeper.

Jag fick just ett mess, från M. En bild på ett 50-talspar med en pizzaslice och texten "Sex is like pizza. When it's good it's good and when it's bad it's still pretty good." Bah. Kanske är sant om du är kille. Eller om du är en tjej som aldrig haft riktigt bra sex. Själv kan jag tänka mig få saker som är mer otillfredsställande än dåligt sex. Den frustrationen!

Fast vad vet jag. Jag har väl nästan växt igen, herregud vad längesen det var!

Minnen. De där man helst vill glömma, men som alltid måste finnas där.

Jag läser inläggen jag skrev för tre år sedan och jag förundras över det jag skriver. Hur jag kunde uttrycka mig, mitt i allt kaos och vansinne.
Jag läser och jag gråter. Kan inte låta bli, jag minns och saknaden och sorgen tar över.
Och jag vill minnas, trots att det är jobbigt, trots att det gör ont. Jag vill att alla ska minnas. Han får inte bli bortglömd, den intelligenta, generösa, musikaliska, ibland pain-in-the-ass-jobbiga människa han var.

Och ändå går livet vidare.

Jag var på fikadejt idag. Ännu en trevlig dejt. Prata bort några timmar med en hyfsat likasinnad, men nej, jag tror inte vi hörs igen.

Tre år sen

För tre år och 2 dagar sen hade jag en bror. Jag har fortfarande en bror, men inte här. Inte i livet. En ouppmärksam bilist körde på honom på en regnig gata på söder för två år och 1 dag sen. För tre år sen, idag, stängdes maskinerna, som höll honom vid liv, av.

Jag saknar dig fortfarande. Jag kommer alltid att sakna dig. Saknaden blir aldrig mindre, kanske bara inte lika omedelbar.

dejt nr.. 5? 4? Jag minns inte.

Jag hade en dejt förrförra veckan.
Han var ganska snygg. Vi promenerade, pratade. Drack vin (jag) och öl(han) och pratade. Sen gick vi till en båt och åt mat, drack mer öl och pratade mer. Allt som allt var det en trevlig kväll, samtalet flöt på, maten var god, drycken likaså. Det var så där lite lagom intressant, så jag bestämde mig för att avvakta.
Redan vid lunch, dagen efter, kommer ett mess. Att det var en väldigt trevlig dejt, att vi verkade ha lika värderingar, men att det är svårt att veta hur de andra känslorna funkar efter bara en dejt, eller vad tyckte jag? Kram.
Och jag blev glad. Tyckte ju att han var snygg och trevlig, kunde absolut tänka mig att ses igen och utforska om det fanns mer. Så jag svarade just det.
Sen dess har det varit tyst.
Och jag blir så trött. Hur svårt är det att skriva "oj, du missförstod", eller "förlåt, men jag träffade just nån som jag vill gå vidare med" eller vad fan som nu hände. För om han nu försökte dissa mig med det där sista messet så gjorde han ett galet dåligt och luddigt jobb.

Men jag biter ihop. Rycker upp mig och letar vidare. Nånstans finns han väl, den där.
Och jag är helt ok med att hångla lite medan jag letar, så bring it..

drömvärld

Ni vet när det blir så där intensivt att man inte kan stänga av ens i sömnen? När det man tänker på invaderar drömmarna och man vaknar nästan tröttare än man somnade?

Jag insåg nånstans i fredags att jag sörjer M. För face it, även om vi inte var ihop, vilket vi heller aldrig skulle bli pga att vi 1: inte var kära i varandra, 2: skulle drivit varandra till vansinne om vi försökt, så var det det närmaste ett förhållande jag kommit på jäkligt länge. Vi hördes i princip varje dag, gjorde saker ihop, han visste allt om mig och jag om honom.. Och nu är det inte så längre. Vi hörs knappt, nån enstaka like på Facebook, nåt meddelande ibland och det är liksom ändå som att ett förhållande tagit slut. Som att han lämnat mig för en annan. För det har han ju. Och jag saknar honom. Fast lite arg blir jag också, för det känns som att jag var viktig för honom bara när han behövde mig. Att jag skulle finnas där och bekräfta honom. Nu har han henne som bekräftar honom och då behöver han inte mig längre, verkar det som. Det gör lite ont, för jag ville väl tro att vår vänskap var värd mer. Att jag var värd mer.
Nånstans känns det ändå mest bra att ha förstått vad det hela handlar om, varför jag har haft så jäkla svårt att glädjas för honom. Min missunnsamhet. Nu kan jag släppa det.
Så natten mellan fredag och lördag var M. Natten mellan lördag och söndag var det kören, förmodligen därför att vi repade hela lördag dag och sen drack vin och pratade musik, förvirrade känslor, parterapi och högkänslighet hela kvällen.

Och nu är det söndag, jag har sovit, kollat Orange is the new black (sist på bollen), sprungit i en timme och jag undrar vart helgen tog vägen?

kontraproduktivt

Kvart över fem lämnade jag mötet jag var på för att hinna till bussen, som skulle ta mig till kvällens yoga med några minuters marginal. När jag stått vid busshållplatsen en stund tittade jag upp och såg att nästa buss kommer om 22 minuter. 22 minuter? Hade jag inte flyttat från småstaden jag bott i? Staden där bussarna gick med 20-minuterstrafik i rusningstid? Bodde jag inte i Sveriges största stad, stod jag inte vid en av de mest trafikerade busshållplatserna i stan? Jo. Men vad hjälpte det. Bussen skulle fortfarande inte komma förrän om 22 minuter, eller förlåt, 21. En minut hade visst hunnit gå.
Jag insåg att jag skulle missa yogan, vilket störde mig av två anledningar. Dels för att jag verkligen sett fram emot att yoga idag, min kropp är stel och lite öm efter löpning och efter att ha lekt vaktmästare på jobbet. Dels för att man får en prick i protokollet om man missar ett pass utan att ha avbokat en timme innan passet börjar.
Efter att ha stått och velat en stund började jag gå, ner mot en större gata och en tunnelbanestation, för att åka hem. Kollade lite förstrött i träningsappen, för att se om det gick att få in ett annat pass denna vecka, men det såg mörkt ut. Tiden är knapp när det ska jobbas, springas, sjungas och socialiseras.
Plötsligt inser jag att det borde ligga en t-banestation mycket närmare om jag svängde av åt höger. Mycket riktigt, där låg den. Jag hann ner precis i tid för mitt tåg och förstod att jag kan hinna till yogan, om jag lägger på en rem när jag kommer fram till min station.
Så jag gjorde det.
Jag la på en rem, tog det långa benet före, skyndade mig helt enkelt och kom fram till gymmet med några minuter till godo. Varm, genomsvettig, men jäkligt nöjd. Även om det kan ses som lite kontraproduktivt att stressa till ett yogapass..

mycket av ingenting

Jag har så mycket som snurrar i huvudet. Så många halvfärdiga inlägg, men inget kommer ut. Eller, jag har liksom inte ro att sätta mig ner och sätta orden på skärmen. Släppa ut dem. Formulera meningar, bygga stycken av dem.
Så ni får vänta. Kanske lossnar det.

Slut. Eller nystart?

Fem veckor är över.
Imorse ringde klockan igen. 06.30. Jag vaknade utan större problem, men ögonen var svullna som ägghalvor. Värme och pms does that to me. men det är ok. Jag fick ändå höra att jag såg pigg och fräsch ut.
Jag har haft det bra.
Lite resa, lite slappa, lite bada, lite sola, lite öl, lite Pride, lite kompishäng, lite musik, lite hemmafix. Lite av allt.
Vet inte om jag är redo för hösten att dra igång, men jo. Det känns nog så. Fast värmen kan få fortsätta och jag har en minut till stranden från jobbet. Om jag vill.
Lite lättare blev det också av förstajobbdagen-AW med uppskattad kollega.
Och nu?
Nyttig mat, viktnedgång. Sång. Jobb. Träning; tjejmilen om en månad och halvmara i Skottland om ett år. Välmående, balans. That's the shit.

den sista skälvande veckan

Sommar. Värme. Jag ligger omväxlande på klipporna, på balkongen, vid en väns pool. Är inte alls nöjd med hur magen putar över bikinitrosorna, i år heller, men det är som det är. Jag har fortfarande några månader på mig innan mitt Forty and Fit-år är över. Försöker sköta mig hyfsat nu ändå. Springer lite. Yogar. Äter inte onödiga saker, utom möjligen lite salmiakmandlar. Salt behövs i värmen, har jag hört.
Passar på att boka in ungefär alla mina vänner nu, sista veckan innan ekorrhjulet drar igång igen. Morgondagen är bokad, torsdag likaså, dubbelt dessutom. Fredag bara halvbokad än, men jag måste städa också. Lördag blir Pridedag, med paradtitt och drinkar på stan. Söndag, kanske lite sol och bad igen om vädret tillåter.
Och så kanske en dejt inklämd nånstans, om hans, och mitt, schema överensstämmer...