Jag läser inläggen jag skrev för tre år sedan och jag förundras över det jag skriver. Hur jag kunde uttrycka mig, mitt i allt kaos och vansinne.
Jag läser och jag gråter. Kan inte låta bli, jag minns och saknaden och sorgen tar över.
Och jag vill minnas, trots att det är jobbigt, trots att det gör ont. Jag vill att alla ska minnas. Han får inte bli bortglömd, den intelligenta, generösa, musikaliska, ibland pain-in-the-ass-jobbiga människa han var.
Och ändå går livet vidare.
Jag var på fikadejt idag. Ännu en trevlig dejt. Prata bort några timmar med en hyfsat likasinnad, men nej, jag tror inte vi hörs igen.
5 kommentarer:
Det är märkligt hur man normaliserar och lever vidare när hemska saker händer. Men det är väl så det måste vara för att komma över de värsta trösklarna, för glömmer gör man aldrig. Det är tragiskt när någon försvinner när så mycket liv finns kvar att leva.
Kram
Att det redan har gått tre år är helt otroligt..... Tiden går fort. Även om det känns som igår. Och det är tillåtet att gråta och vara ledsen. KRAM!
Precis så. Han måste minnas!
Önskar jag kunde ta lite av din smärta. Men kanske är det så att jag i så fall också skulle ta lite av det fantastiska du varit med om med honom.
Jag kan fortfarande bli så bottenlöst arg. En maktlös ilska, den värsta sorten. För det finns inget jag kan göra, ingen jag kan skrika åt, inget jag kan sparka på, som gör det ogjort.
Tack för att ni läser och känner.
Skicka en kommentar