tisdag 18 november 2014

det är bara kemi, egentligen

Åh, jag funderar så himla mycket på det här med medicin.
Jag inser att jag kanske behöver det. Att min seretoninhalt förmodligen är låg igen och att risken, om jag inte fyller på, är att jag trillar ner igen. Att jag ändå måste äta det så småningom och då länge. Som förra gången. Jag har ju varit så emot det, men kanske är det så att jag, om jag börjar nu, kan klara mig undan mycket lindrigare. Nånstans vill jag inte riktigt ta det här på allvar. Förmodligen för att jag verkligen inte vill vara där igen. Fast jag tror att jag sakta men säkert börjar förstå att jag balanserar på en jävligt tunn tråd. Kanske medicinen kan få den att tjockna lite.
Visst fattar jag att jag måste göra nåt åt andra saker också. Jobbet, till exempel. Jag är lite rädd att hela grejen ska ligga mig i fatet när jag söker andra jobb, att min chef ska säga nåt när de tar referenser. Men det är ju också så att det är lättare att ta tag i saker om jag mår bättre. Blir jag dissad på grund av det här så kommer det kanske nåt senare som passar bättre.Vi får se, jag ska träffa min läkare på torsdag.

Annars är det väl så att man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Jag är hemma med feber och ont i kroppen. Skönt, men lite ångestladdat också, förstås. Duktighetsgenen i mig skriker högt.


6 kommentarer:

Tears and pearls sa...

Krya på dej! Och det fixar sig! Hoppas läkaren kan hjälpa till på torsdag! Kram!

Antoinette sa...

Tack snälla! Ja, det ska fixa sig. Såklart. Vägrar kasta bort fler år!!
Kram!

Pettiwoman sa...

Inget fel med att behöva hjälp på traven. Har själv för länge sen insett att jag behöver den hjälpen. So what?
Varför gå runt och må dåligt när man inte behöver men jag vet hur du känner. Man vill så gärna klara det på egen hand. Lider också av det där duktighetsyndromet:)

Miljoner kramar <3

Antoinette sa...

När jag slutade senast var det så jäkla skönt att bli "fri" från medicinerna; samtidigt som det var rätt jobbigt att sluta också..
Men du har rätt. Och det är ju dit jag lutar, varför gå och må dåligt och hamna längre ner i skiten? Jag får väl helt enkelt acceptera att det är så här ibland, för mig. Speciellt när jag envisas med att hitta dysfunktionella arbetsplatser.. :/
Kram!!!!

Pettiwoman sa...

Jobbet kan verkligen suga musten ur en på alla sätt. Som du skriver i nya inlägget så gäller det att fokusera rätt också men att tillåta sig ibland att trilla dit men att kanske inte trilla så djupt varje gång. Jag känner ofta att på nåt sätt är det en gåva också att kunna vara både och. Man ska kanske må lite dåligt ibland för att kunna må riktigt bra. Vi vet ju liksom skillnaden. Synd bara att man inte ta vara på bättre när man väl är i sin må-bra-period :)

Lycka till hos farbror doktorn nu. Kram.

Antoinette sa...

ja, jag gillar ju nånstans hela den här högsensivitetsgrejen, även om det är tufft i samhället idag.. Det är ju också en anledning till att jag tvekar med medicinen, den slätar ju ut lite. Men jag behöver nog det just nu.
tack!! Kram