Och nu pratar jag med M och han är sjuk. Jättesjuk, fast ingen vet vad det är. Och självklart får jag dåligt samvete, för jag har tänkt arga tankar om att han inte hört av sig sen den där gången vi sågs ute, tänkt att de här två åren då vi varit så nära inte betytt nåt egentligen nu när han fått det han ville ha, ifrågasatt vår vänskap. Och så är det såhär. Att han är dålig. Sjuk och frustrerad för att han inte får hjälp av sjukvården, att det tar sån tid att besluta om prover. Rädsla för att få bestående skador.
Min andra M, min storebror by choice, pratade jag med före jul. Han hade precis tagit bort födelsemärken som såg elaka ut, men ville inte tänka på konsekvenser nu. "Är det så, så tar jag det då" sa han. En bekants man dog precis innan jul i en nyligt upptäckt cancer. Det gick fort, bara några månader.
Det får vara bra nu. Folk får vara friska. Faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar