Världen är ur led..?

Det är skrämmande många runt omkring mig som mår, eller har mått, dåligt. Skrämmande många av dessa personer är kvinnor i min egen ålder.
Vi är aldrig nöjda med vår egen prestation. Andra får göra fel, men inte vi. Vi har överseende med andra, men inte med oss själva. Vi ska vara top notch på jobbet, har ett späckat och roligt uteliv (för de flesta av oss är singlar), vi ska vara snygga, vi ska träna, banta, vara tillmötesgående mot killar vi träffar, inte bli jobbiga och efterhängsna..
Vill vi nån gång hellre sitta hemma och äta popcorn framför Let's Dance en fredagskväll, då kommer ångesten. Vad tråkig jag är. Inte undra på att jag aldrig träffar nån. Inte undra på att jag inte är uppskattad på jobbet. Jag är ju så tråkig, tjock, oattraktiv, trååååkig...

Visst, jag hårddrar det. Så här är det inte jämt, för alla. Men jag tror att vi alla känner igen oss i delar av det. Ibland kanske mer än annars.
Och faktum kvarstår. Så många mår så dåligt. Framförallt i sina jobbsituationer.

Vet inte om det är för att vi är generationen som fått inpräntat i oss att vi har det så bra, ät upp på tallriken, tänk på de fattiga barnen i Afrika. Världen låg för våra fötter, som första generationen någonsin. Mobiltelefoner, internet, lösgodis att plocka själv... Snacka om prestationsångest.
Jag vet bara att jag ägnat två år av terapi åt att inse att jag inte behöver vara superwoman jämt. Jag får vara good enough. Och det har inte riktigt satt sig än.

Men vi är det, tjejer (och ni killar som känner igen er). Vi är good enough. Utan att prestera, prestera, prestera, jobba 60 timmar i veckan eller ha socialt uteliv veckans alla dagar. Vi är bra. Som vi är.
För att vi är de vi är.