tisdag 5 januari 2010

Komplimanger

Läste en blogg och blev inspirerad.
Mest för att det gör en så otroligt glad.
Det spelar inte ens nån roll vem det är som ger den, i alla fall inte för mig. Klart jag blir extra glad om det är någon jag har ett intresse i, men det lyser upp min dag vem det än är.

Igår till exempel, så hade jag med mig shakes till jobbet, till lunch. Dels för att jag inte orkat fixa matlåda och dels för att jag vill kickstarta lite, så här efter helgerna. En (manlig) kollega till mig såg detta och sa: "Inte för att jag vill lägga mig i, men inte behöver du det där?" Jag hummade väl nåt tillbaka om julhelger och extrakilon och då sa han igen:"ja, jag tycker i alla fall inte att du behöver köra nån pulverdiet".
Det gjorde mig jätteglad. Trots att jag vet att jag behöver det, trots att han är nästan lika gammal som min pappa (han sa det inte på nåt sliskigt sätt).
Idag sa en annan på jobbet att jag var fin, för jag hade ett blomsterspänne i håret.

Man blir glad.
Man borde kanske göra andra lite glada oftare?
Mer komplimanger åt folket!

8 kommentarer:

Varför vara perfekt.. sa...

man blir så himla glad!! :)

Antoinette sa...

Visst blir man. :)

ia´s hemlis... sa...

vi är alldeles för dåliga på att ge varandra komplimanger.. Varför ska det vara så???

Antoinette sa...

Vi får skärpa till oss! Hur svårt kan det vara? Måste bli en vana, bara.. :)

Anonym sa...

Ja, visst är det trevligt!!?

Jag sa till en gubbe på jobbet igår att "fin tröja du har, är den en julklapp?" och han blev alldeles generad. Men lite glad tror jag.

Så lite gör så mycket!

Antoinette sa...

Klart han blev, han var säkert bara ovan. För om vi tjejer sällan får komplimanger så är det nog ännu mer sällsynt för de stackars männen.

Anna sa...

Det kanske man skulle ha som ett mål i år, att verkligen bli bättre på att berätta för människor när man tycker att de gör något bra eller är fina! Sämre mål kan man ju ha. Man mår ju faktiskt bra av det själv också.

Antoinette sa...

Det tycker jag är ett jättebra mål!