fredag 29 januari 2010

Man är aldrig så singel som när man är sjuk..

Inte för att jag egentligen hade velat ha nån här igår morse, när jag hängde över toalettstolen. Men det hade varit trevligt med nån som undrade hur jag mådde, nån som ringde och tyckte synd om, nån som kom hit med cola... Stoppade om i soffan och strök över håret.

Som tur är har jag vänner som åker och handlar åt mig, så jag slipper ge mig ut och smitta hela Hägerstensåsen. Men det är inte riktigt samma sak.

Kanske är det allmänna sjukdomstillståndet.. Men jag känner mig lite ensam idag.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Ett alldeles för välbekant scenario darling. Jag känner igen det så väl. När man är liten vill man verkligen bara ha en trygg fram att krypa in i. Inte vilken famn som helst, verkligen inte. Utan en famn där det är okej att vara just liten. Nån som klappar en på håret, vädrar sängkläder och försöker tvinga dig att äta.

Nån som står stadigt brevid en trots att man är fruktansvärt eländig och ofräsch. För det måste ju vara det som är KÄRLEK!

Skönt att du mår bättre. Ta det lugnt några dar nu...

PUSS & KRAM

Anonym sa...

jag själv saknar någon som går ut med hunden för mig i de lägerna.. =(

Antoinette sa...

Precis. Nån som finns där, no matter what! Vare sig det gäller vädra sängkläder eller gå ut med hunden...

Nu har jag i alla fall kylen full med cola, blåbärssoppa och sparrissoppa, så nu klarar jag mig tills imorrn.

Kramar!

-= Steamboat Willie =- sa...

Det är väl alltid bra med någon som håller undan håret när man sitter och kalvar?

Antoinette sa...

Nja... Vissa saker vill jag nog hålla för mig själv... :S