Snart är det över...

Att börja ett nytt jobb är energikrävande. Väldigt.
Att börja ett nytt jobb, men vara tvungen att delvis vara kvar på det gamla, av skäl som är väldigt otydliga och svåra att förstå, går åt ungefär tio gånger så mycket energi.

Jag är fruktansvärt trött. Sällan har en fredag känts så efterlängtad. Jag är trött, ledsen och besviken på mitt gamla jobb. Att de inte lät mig gå. Att de får mig att känna mig som att jag inte kan vänta tills jag får sluta. Att jag inte fick gå med ett viss mått av saknad.

Jag vet att jag har sagt att jag ska sätta mig över det där och inte älta. Vara positiv och i nuet, göra det bästa av situationen.
Men när jag är så här trött, när jag inser hur mycket jobb det faktiskt är på mitt nya ställe just nu och när jag mer och mer känner hur mitt gamla jobb utnyttjar det faktum att de får hålla kvar mig (och till och med har mage att tycka att de är generösa som släpper mig vissa dagar), då orkar jag inte.

Då skiter jag i storsintheten och blir förbannad och jävligt trött.

Men hörni. Det är ok, för snart är jag fri. Snart är det över!