En dag mindre...
En sprängande huvudvärk tog plats i min panna i förmiddags. Trots det lyckades jag genomföra dagen, fast jag smet hem lite tidigare. Tre halvtimmespromenader har jag lyckats få till idag också, så det gör inte så mycket att jag fick offra gymet för tvättstugan.
Alldeles nyss ringde en av mina bästa vänner. Jag är så glad att jag har honom! Just nu hörs vi inte så ofta, han är småbarnsförälder och jobbar halvt ihjäl sig, men han börjar inse nu att det inte funkar att hålla på så. Problemet är att hans sambo pluggar och inte riktigt inser att pengar inte växer på träd, utan att det är min kompis som sliter jävligt hårt för att få in dem. Helt fascinerande hur man kan vara så aningslös. Nu har han i alla fall börjat sätta ner foten ganska hårt. Allt för att deras relation ska räddas, vilket jag tycker är skönt. Så jäkla bra att inte ge upp utan att försöka jobba sig igenom det! För kärleken är ju stor, i grunden.
Det är det där jag aldrig haft, inser jag. Nån som vill jobba för vår relation. Mitt ex, han gav upp så fort det kändes jobbigt. "Nä, nu känner jag mig inte så pirrig längre, nu drar jag. Hoppsan, jag ångrade mig! Vi kör på i samma hjulspår ett år till!" Ett år senare: " Nä, nu känner jag sådär igen..." Där gjorde jag slut på det. Nån måtta får det vara på velighet.
Jag vill träffa någon där kärleken är så stark och viljan att få det att funka är så stark att man är beredd att jobba. Mitt problem tidigare var att jag trodde att kärleken övervinner allt. Nu vet jag att det inte är så. En relation måste vårdas, men det kan inte bara komma från ett håll. Det måste vara något man gör tillsammans. Jag läste Jonas Gardells blogg härom dagen. Han skriver om otrohet bland annat, men det jag fastnade för var: När Mark och jag hör orsakerna när vänner och bekanta skiljer sig säger vi i regel: ”Oj, är det en skilsmässoorsak hade vi varit skilda för länge sen.”
Alla relationer har ju sina upp och ner, Mark och min också såklart. Men vi har helt enkelt bestämt oss för att ta de kriser som kommer inom relationen, vi tillåter oss inte att tänka att vi vill ut ur den.
Och med det i ryggen kan vi krisa i lugn och ro.
Det låter så skönt på något sätt. Och jag antar att det är det det handlar om. Att bestämma sig.
Det här inlägget blev verkligen nåt helt annat än vad jag trodde när jag började skriva det.
3 kommentarer:
Sådär vill jag oxå ha det nån dag, som Jonas & Mark - tryggt men ändå med svängrum för diskussioner o luftrensningar. För det måste man oxå ha, att bara lunka på som ett rakt streck är inget jag står efter, det skulle kännas so not me ;o)
Hoppas din kompis reder ut sin relation med hon som inte fattat att det kostar att leva...!
Nu är det redan tisdag kväll vännen! Veckan löper på. And you are doin great :).
Ja, att jobba på relationen. Det är ju nästan det som är grunden till att ens har en möjlighet att lyckas med tvåsamheten.
Min misstanke har varit länge att personer som inte har misslyckats brutalt i en tidigare relation, inte har insikten i att det behövs jobb. De drar at the first sign of trouble. Och en sån kan man ju inte bygga något med.
... men vad blev det här för slutsats? Leta upp nån begagnad vara, liksom. Haha. Ja men det är nog så. En mogen person som vill dela NÖD och lust med någon. Inte bara lust. (Dem hittar man ju på närmsta kvarterskrog...)
Puss finaste!
Att våga bråka. Utan att vara rädd att den andre drar. Det är vad jag vill ha. Trygghet, I guess...
Kramar!!!
Skicka en kommentar