Erkännande

Jag erkänner.

Jag vill inte vara singel längre.

Det är nog nu.

Singellivet har sina fördelar, men jag har varit singel länge nu. Jag kan det här. Jag skulle få alla rätt på en singeltenta.

Jag vet att jag klarar mig själv. Jag kan vara ensam. Jag tycker till och med om att vara ensam. Jag har ett liv. Ett fullproppat liv, som det ser ut just nu. och då är jag inte aktiv inom hälften av de saker jag skulle vilja göra. Jag har vänner som bryr sig om mig. Måste sällan sitta ensam om jag inte väljer det själv. Jag gillar mitt eget sällskap, dessutom.

Men nu vill jag dela mitt liv med någon. Jag har inte bråttom, tar inte första bästa. Jag är inte desperat. Men jag vet vad jag vill. Jag tänker öppna mig för möjligheten.

Och det är läskigt, det sticker jag inte under stol med. Skitläskigt. Tänk om jag blir den där patetiska flickvännen igen. Om jag träffar fel kille, får sitta hemma och vänta.. Bli en sån som blir glad över småsmulor.

Men jag tror inte det. Jag tror att jag har lärt mig. Och jag har bloggen att ventilera i.

Nu vill jag träffa någon som jag kan respektera och som respekterar mig. Någon som jag både kan ha passionerat sex med och som jag kan ligga i soffan och slöa med. Någon som bekräftar mig utan att jag behöver be om det och som jag får bekräfta tillbaka. Jag vill vara ihop, på riktigt.

Är det för mycket begärt?