Jag läser om förhållanden.
Att ha ett icke-förhållande. Man träffas ibland. Man har sex. Ibland gör man saker ihop, men man är inte tillsammans.
For the record: allt jag skriver här utgår från mina egna erfarenheter och tankar. Jag dömer ingen, för jag vet inte vad era anledningar är. Bara så ni vet.
Jag förstörs av såna förhållanden. För mig är det ett bevis på att jag inte duger att vara tillsammans med. Det spelar ingen roll att vi har roligt ihop, har fantastiskt sex, tycker om varann... För jag är inte good enough. För om vi har fantastiskt sex, tycker om varann och har roligt ihop, varför är vi inte ihop då?
Jag fixar det inte. Jag får för mycket känslor, jag vill mer. Och när man inte får det, då är det mest naturliga att gå vidare, eller hur?
Men det gör man inte. Man stannar. Trots att man vet att det är kört. Man intalar sig att det är bra, det är frigjort, modernt, tillsvidare, whatever. Men under tiden sjunker man längre och längre ner i skoskaften. Känslan av att man inte är värd mer.
Jag hade ett sånt icke-förhållande från det att jag var 20 till 22-23 nånting. Från början var det bara sex. Men snart började jag hoppas på mer. Hoppas, men jag sa inget. Då. Och sen var det som att det var försent. Men vi fortsatte. Trots att jag visste att det inte skulle bli mer, trots att jag gjorde saker jag inte är stolt över, så fortsatte vi. Han blev ihop med en annan, men var otrogen med mig. Så fort jag försökte frigöra mig, träffa nån annan, så var det massor av söta ord och jag började hoppas igen. Trots att jag flyttade hundra mil så fortsatte det i ett halvår till. Sen träffade jag en annan, på riktigt. Vi bröt totalt. Senare har vi tagit upp kontakten, jag har berättat hur jag kände det, han har bett om ursäkt och verkligen krupit (då hade han nämligen kommit på att jag var den perfekta kvinnan... Men jag var fri på riktigt nu). Så det är inga hard feelings mellan oss idag.
Och vet ni vad det värsta är? Man kan hamna där även i ett "riktigt" förhållande. Man är ihop, fast man satsar inte riktigt.
Och jag undrar varför. Varför hamnar man där?
När jag är singel ser jag mig som stark. Jag är självständig, kreativ, engagerad. Jag står upp för mig själv. Jag har inga problem med att vara själv.
Men i ett förhållande. Eller ett icke-förhållande då. Särskilt med "fel" person. Jag tappar mig själv och det är nog det värsta.
Inte undra på att jag varit singel så länge nu.. Jag är livrädd för att hamna där igen!
Men egentligen vet jag ju att det kan vara annorlunda. och det är det jag vill ha. Respekt. Det tror jag är kontentan. Det handlar om respekt.