Okej, nu känns det lite bättre.
Jag tog en promenad och passade på att prata med min M. Vi har inte hörts på jättelänge, han är alltid-jobbande-trebarnsfar och jag har ju mitt.. Men bägge vet att vi finns där när det behövs, så där som det ska vara. Jag vet att han accepterar mig till 100% med alla mina fel och brister. Jag gör detsamma med honom. Han är den där storebrorsan jag aldrig hade. Kärlek!
Så nu är det ok.
Vet ju inte varför jag får de där dipparna. Visst, den här gången kan det vara flytten som utlöser det. Även om jag vill flytta, till och med längtar efter att det ska vara gjort, så är det ett uppbrott. Ett avslut av en speciell tid i mitt liv. Det är skönt, men lite sorgligt. Jag har aldrig varit bra på avsked.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar