För ett tag sen, några veckor sen, trodde jag aldrig att jag skulle kunna skriva ett sånt inlägg som jag gjorde tidigare idag. Kunna skriva ett sånt banalt vardagsinlägg igen. Det fanns liksom inte på kartan.
Jag är på nåt sätt glad att jag kan göra det igen. Ändå.
Även fast det fortfarande är tungt. Även fast jag fortfarande tänker på honom varje dag och gråter nästan varje dag, så är det inte lika akut överjävligt. Sorgligt och orättvist, men inte det där enorma svarta hålet, som grävde sig in i bröstkorgen första tiden. Nu är det mer molande. Inte riktigt lika svårt att leva med.
Och jag kan skriva vardagsinlägg igen.
4 kommentarer:
Hjärtats läkekraft är enorm, sorgen & saknaden finns fortfarande kvar men den blir hanterbar över tid.
Man glömmer aldrig men man kan lära sig att leva med sorgen.
Kram på dig
*Kram*... Ord saknas fortfarande.. men samtidigt "skönt" att se dig ett steg uppåt stegen så att säga.
Håller med, man lär sig leva med sorgen. Den försvinner ju inte när man förlorat nån man älskar så högt men vi lär oss leva med det på ett eller annat sätt. Sen att man inte lägger skuld på sig för att man faktiskt kan ha trevligt mellan varven, det är viktigt.
Kram
På nåt sätt är det svårt att förstå att man kan lära sig leva med nåt så hemskt. Samtidigt är jag tacksam över det. Människan är anpassningsbar, det blir väldigt tydligt.
Jag är lite bättre på att leva i nuet nu. Särskilt att försöka njuta av positiva saker när de händer.
Kramar till er alla!
Skicka en kommentar