Nya upplevelser, gamla fördomar och nygamla insikter

En ny upplevelse, det här med casting. Man kommer in i en stor, öppen lokal. Unga mediamänniskor med fyrkantiga, svarta glasögonbågar. Saccosäckar på golvet. En kille har ett pingisbord som skrivbord. Ingen vet riktigt vem jag ska träffa, eller vart den personen är. Nej då, här fick man inte alls sina fördomar om mediaföretag besannad. Efter en liten stund fick jag i alla fall fylla i tusen frågor på ett papper och så småningom bli fotad och filmad. Jag tror nog inte att jag får det, men det var kul att testa. Och kul att det faktiskt var de som ringde upp mig, till att börja med. Bekräftelse...
Jo.
 Jag försöker låta vardagen ta över just nu. Jag orkar inte riktigt vara ledsen, fast en del av mig vet att det finns mycket kvar. Jag väljer att låta saker som sång, jobbsökande, låtsassambos och sånt ta täten.
Fast just låtsassambo kommer jag ju inte vara länge till. Vilket känns kluvet. På ett sätt skönt, förstås. Få sova hela nätterna för att jag har sängen i fred, slippa förhålla mig till att nån är här eller kommer hem. För trots att jag inte egentligen bryr mig, så förhåller jag mig, jag märker det. Det gillar jag inte riktigt. Alls, faktiskt. Ska jag förhålla mig, då ska det vara till någon som tycker om mig, på riktigt. Nån som tycker att jag är vacker och säger det, nån som bryr sig om mig, som stöttar, uppmuntrar och bekräftar. Sen går det inte att komma ifrån att det är mysigt att sova med nån. Särskilt med nån som tycker om att ligga nära, att hålla om och bli omhållen. Men det är fortfarande inte på riktigt.
Ibland blir det så att man fastnar, när man har en sån här pseudogrej. Att man inte orkar söka efter det där riktiga, för att man har nåt som är ganska ok. Så känns det inte nu och det är skönt. Jag blir bara ännu mer angelägen om att faktiskt träffa nån som är på riktigt. För nu har jag fått en liten liten försmak och jag vill ha mer.
Jag är faktiskt väldigt glad över det här. Efter alla dessa år som singel och de senaste som total eremit, på grund av depression och allt som den förde med sig, så behövde jag nåt sånt här för att öppna upp och inte vara så rädd. För grejen är ju att det där, som låter som en klyscha, inte alltid är det. Det är sant. Jag har bara ett liv och det är bara jag som kan leva det. Och det är lika bra att leva det, för jag har ingen jävla aning om när det tar slut.
Jag önskar att jag inte hade behövt lära mig förstå det den hårdaste vägen, men nu vet jag. Nu är det bara att köra. Allt annat vore bara.. Fel.
Vare sig det gäller casting eller dejting.