Inte på riktigt

Hade ett intressant prat med M igår, om relationer och sånt.
Han bekräftade återigen min bild av att han inte är nån som jag ska ha en kärleksrelation med. Eller han sa såhär, att han inte trodde att han nånsin skulle "slå sig till ro" för att han mentalt har fastnat nånstans i 20-årsåldern. Och att han vet att det är han som förlorar på det i längden.
Det är ju det jag känt, fast inte kunnat sätta ord på. Precis så var det med mitt ex också, han ville inte släppa taget och gå in i nästa fas. Det vill jag göra. Det ville jag redan då.
Vi pratade även om vad man vill ha och hur det ska behöva vara för att det ska funka i en relation.

Det var ett bra och intressant prat. Kul att få veta hur andra sidan tänker.
Sen sa jag att det är bra att han bor här, så jag får öva på sambobiten när det inte är "på riktigt".
"Vadå på riktigt" sa han, "det är väl på riktigt?"
"Ja, fast vi är ju inte kära?"
"Det är väl på riktigt ändå, nu tycker jag att du är lite dum"

Jag tror han blev lite sårad där, för att jag inte tyckte att det var på riktigt. Men det är ju inte på riktigt! Inte på riktigt så som jag vill ha det.
Jag kan längta ihjäl mig efter kyssar, till exempel. Det och när nån tittar på en som om man är den enda människan i världen.

Men det kommer väl, nån gång.
Idag ska jag på dejt, i alla fall.