Vad har jag gjort då, som är så fantastiskt och annorlunda?
Jag vet inte.
Jag har inte svaren. I wish. Men jag har börjat i alla fall. Jag tänker på hur jag agerar, jag försöker välja nya vägar (även om jag inte ser vissa mönster förrän efteråt) och jag har tagit hjälp. KBT'n hjälpte massor. Planen är att fortsätta med nån form av coachsamtal nu, för att få input av en utomstående.
Förra nyår satt vi ett gäng och pratade om hur vi ville att våra liv skulle se ut. Jag minns att jag, som var ganska mitt inne i depressionen, sa att jag ville öppna mig mer. Våga utsätta mig, våga leva. Släppa in människor, även om jag riskerade att bli sårad. Det här är absolut inget jag har gått och tänkt på dagligen, men ändå.. Nånstans måste det ha legat och grott.
För när jag ser tillbaka är det precis vad jag har gjort. Öppnat upp. Släppt in. Vågat mer. Visst har jag gått på en del minor, men jag har också vunnit två nya vänner. Och jag har haft mer sex sista kvartalet av 2011 än på de senaste 2,5 åren! Jag slutade med antideppmedicinen också. Och det har gått bra, efter den hemska avtändningen hemma hos A. Kan inte tacka dig nog, fina du.
Annars är 2011 det svartaste året nånsin. Det värsta hände. Min bror blev påkörd och dödförklarades dagen efter. Mitt liv är nu uppdelat i ett före och efter och det gör fortfarande så väldigt, väldigt ont. En saknad som inte går att beskriva, ett sår som aldrig kommer läkas.
Men jag lever. Jag är här och nu. Jag lever och jag vågar, jag öppnar upp och jag ser framåt.
2012 fortsätter jag med det.
2 kommentarer:
Usch och fy att förlora en nära anhöring. Starkt av dig att komma tillbaka och blicka framåt! Stor kram
Det är förjävligt. Jag handskas med det så gott jag kan, ibland, ofta, är jag inte alls så här klok utan tycker bara att allt är hemskt och orättvist.
Men jag lever, vilket gör det till min förbannade skyldighet att leva ordentligt och inte fega ur.. Jag kan ju, liksom.
Tack o kram
Skicka en kommentar