Jag har lyckats undvika att prata med kollegan.
Fast tyvärr är jag nog ganska genomskinlig. Jag har en känsla av att han märker att jag undviker honom. Eller undviker samtalsämnet. Jag blir liksom så där extra flåshurtig och skämtsam när vi pratar och sen måste jag plötsligt gå därifrån. Som en glasruta, folks, som en glasruta... Man ser rakt igenom mig.
Annars går jag och lägger mig försent och går upp för tidigt. Tränar lite och äter inte alls enligt diet, fast nyttigt ändå. Det där styr vi upp i helgen.
2 kommentarer:
Men det kanske är bra, med genomskinligheten. Med lite tur fattar han vinken och låter det hela liksom rinna ut i sanden (dvs inte frågar igen). Ja, drömma går ju. ;)
Han frågade, men jag tror han var beredd på svaret...
Skicka en kommentar