för er som väntat

Ok. Dejtrapport.

Jag kände mig, trots springande, ganska svullen och seg igår. Det störde mig lite, hade ju velat vara på topp, men sen tänkte jag att det nog är mest på insidan det känns. Oftast ser man inte lika seg ut som man känner sig. Så jag släppte det.

Vi sågs vid tunnelbanan och gick till det ställe vi bestämt. Det var fullt, så vi gick till ett annat ställe. Där satt vi och pratade och det var trevligt. Det flöt på bra, vilket jag nog trodde att det skulle göra. Han kändes lite nervös, men det var ändå bra. Efter två öl kände vi att det var läge att äta något, så vi gick till en indier han kände till. Så sjukt god indisk mat! Nåt av det bästa jag ätit, faktiskt. Mera öl, mera prat och vi bestämde oss för att försöka hitta ett ställe med musik, eftersom det är en stor gemensam nämnare. Det var inte helt lätt, men till slut trodde vi att vi hittat ett ställe, på andra sidan söder, så vi bestämde oss för att promenera dit, med ett vätskestopp på vägen. Väl på plats var det ingen livemusik alls, klubben vi trodde skulle öppna hade inte gjort det än, men så småningom fylldes det på med folk, musiken höjdes och det blev spontandans i baren. Dansa, fan vad kul det är! Särskilt med nån annan som tycker det är lika kul. Det gjorde han. Det blev mer och mer dans nära varandra. Sådär nära så man vet att det kommer att hända något mer, man vet inte bara när. När stället stängde blev det en väldigt självklar fortsättning att komma ännu närmare. Och oh, vad bra hångel. Trots att karln ifråga är 30 cm längre än jag.
Så sen blev det ännu mer självklart att fråga om han ville följa med hem och lyssna på blues och dricka whisky. Fast det blev ingen whisky. Blues blev det. Och mer hångel. Och mer..
Inte hela vägen dock, inte för att jag försöker vara fin flicka utan för att jag är indisponerad för tillfället. Kände inte för att återupprepa Stockholms Blodbad. Men jag hade gärna velat. För ojoj.. Det här var en man i min smak. En som vet vad han vill, lagom rough mixat med mjukt.
Och sen blev det mer i morse. Han skulle hjälpa en kompis att flytta vid 11, men kom väl iväg runt 12.

Jag vill träffa honom igen, så mycket vet jag. Sen.. Vet jag inte. Det finns en hel del faktorer som inte är helt positiva. Som till exempel att han har barn. Och att jag inte riktigt vet vad han vill ha ut av det här med dejtandet. Och att han verkar ha rätt fullt upp, precis som jag. Men just nu skiter jag i det. Jag vill träffa honom igen, vi har pratat om att gå på soulklubb och dansa. Det vill jag gärna göra. En dejt i taget, så får vi se.