Det känns okej just nu.
Jag ville skriva det, till mig själv, så att jag kommer ihåg att det kan göra det.
För det kanske inte är okej imorgon. Kanske inte ens om en timme.
Men just nu har jag ett lugn i mig. Inget adrenalin som flödar okontrollerbart. Inget hål i magen. Inga järnband som kramar om bröstkorgen.
Just nu känner jag mig lugn. Och det är ok.
1 kommentar:
Men kära du, kära okända du.
En väninna som läser här lite mer frekvent än jag berättade om din bror och olyckan. Jag vill bara säga att jag tänker på dig - inte bara nu när jag skriver här, utan du passerar mina tankar lite här och där under dagarna. Förstår att det är en outhärdlig sorg, frustration, saknad och ilska och förvirring blandat. Har också förlorat någon och inte för att man kan jämföra människor och förluster, men jag tror vi alla tycker det är lika hemskt på våra egna sätt.
Åkte förbi blommorna i söndags och säger som du lite längre ner här; hur kunde hon inte se :(
Har du människor runt dig som du kan mala med? Säga samma sak om och om igen till? Ringa när tårarna tar över och rädslan och bråkiga känslor hälsar på?
Tusen kramar till dig som också ska ta hand om dig!
/ Maria
(fd fröken framtid)
Skicka en kommentar