Jag tror jag stängde av efter torsdagen.
Som en vattenkokare, som slår av när vattnet börjat koka. Det blev liksom för mycket sorg på en och samma gång.
På ett sätt är det skönt, på ett annat är jag livrädd för vad som händer om nån slår på den där vattenkokaren igen. Jag skäms nästan lite över att inte gråta hela tiden. Fast jag vet. Jag vet att det är normalt, att kroppen inte orkar. Men idag kände jag mig nästan glad, på kvartettrepet. Och det var så skönt. Sen ringer mamma och jag vet att hon har det jobbigt. Hon är ensam, vi är här och hon är däruppe. Fast jag vet också att hon har massor av vänner, bonusfamilj, omkring sig. Ändå får jag dåligt samvete. Vet knappt ens av vad.
Det är inte det att jag inte gråter. Det gör jag, lite då och då. Men inte sådär som för några dagar sen.
Jag går mest omkring och känner mig lite fel. Fel om jag är för ledsen, fel om jag är för glad. Enda gången det känns riktigt bra är när jag sjunger eller när jag springer.
Jag träffade min kusin igår, vi sprang tillsammans. Hon gick igenom en stor sorg för ca 10 år sen och det var så skönt att prata med nån som varit precis där jag är nu. Som vet och som har kommit vidare. Inte ur, men vidare.
Jag svamlar, jag vet det. Men det är så det är just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar