och jag känner mig så ensam.

Bara jag nu. Bara jag som ska buffra mellan mamma och pappa. De sårar varann fast de inte vill och jag vill ta bådas och ingens parti.
Imorgon åker mamma hem till norr och jag är så orolig för att hon ska bli ensam. Jag hoppas och tror att hon inte blir det och jag tror att det är viktigt för henne att få vara huvudperson i sin egen sorg. Här tar pappa över. Inte för att han vill, men för att han är sån. Det märks. Mamma håller det inom sig.
Förut kunde jag prata med min bror om sånt här. Vi kunde dela det, hur de är, våra föräldrar.

Jag har varit stum idag, efteråt. Avstängd.
men nu kom det över mig igen.
Och jag blir så arg och förtvivlad och jag vill bara skrika. Men det gör jag inte.