...och det blir inte lättare

Det blir inte det.
Det kommer aldrig att bli det.

Min bror är borta. Min fina bror, som lämnade så stort avtryck i så många människors liv, är borta.
Tack för era ord och tankar. De gör det inte lättare, men de värmer.
Jag dammsuger internet efter ord och kommentarer om min bror just nu. På hans Facebooksida har många, många av hans vänner redan skrivit, lagt ut musik och bilder.
Ikväll träffades flera av hans närmsta vänner, ett tjugotal, och vi kom också dit. Jag trodde det skulle bli hemskt och jobbigt, men det var bra. Fint. Att få träffa och prata med alla dessa människor som tyckte om och blev berörda av min bror. För han berörde. Så mycket. Så många.

Några av hans vänner åkte till olycksplatsen efteråt och lade dit blommor och tände ljus. Så fint, men jag kommer inte klara att gå dit. Jag vet inte om jag nånsin kan röra mig på den delen av söder igen.

Älskade, älskade bror. Det var ju du och jag. Nu är det bara jag. Hur i helvete ska jag klara mig utan dig?