Farväl

Så.
Idag var det dags.
Visning i kapellet på karolinska.
Bara att komma dit var ju en historia i sig. Vi startade naturligtvis för sent, med tanke på köerna. Natten till idag har vi väl sovit kanske 2-3 timmar, eftersom både min farbror och farmor kom upp. Dessutom körde mina bägge fastrar hit från Göteborg och kom fram ca 5 imorse. Så att vi var lite långsamma i starten var kanske inte så konstigt.

Hursomhelst.
Vi kom fram.

Att se honom ligga där. Liksom uppstoppad, vilket han förstås var. Man såg att de tagit ögonen, för det var liksom märkligt platt under ögonlocken.
De hade gjort honom fin. Sminkat bort den värsta likblekheten, men han var så kall. Iskall. Så hemskt och så oförklarligt orättvist.
Hans vänner kom dit. Några av dem, ett tjugotal. De behövde också se för att förstå.

Jag gav mig ut när vi kom hem. Orkade inte springa, kroppen är för dränerad på energi, men jag var tvungen att vara ensam och att röra på mig. Och jag grät. Jag pratade med min bror och grät.

Och det blir inte bättre.