Berg och dalbana.
Just nu finns det ingen bättre beskrivning på mitt känsloliv.
Idag är det alltså rätt ok, trots att jag varit ganska trött.
Jag ska börja gå hos en terapeut igen. Jag har hittat en som är specialiserad inom sorgebearbetning och det är det jag behöver mest just nu. Jag vill arbeta med relationsbiten också, men just nu är det sorgen som är akutast, för jag upplever att jag har fastnat. Jag har liksom ingen att prata med. Eller så vill jag inte. Mamma och pappa vill jag absolut inte prata om det med, jag blir mest arg när de gör det ändå. Och så får jag dåligt samvete för att jag är en dålig dotter, som fräser. Kanske kan jag balansera bättre om jag får prata med nån annan om det, nån som kan guida mig lite i det här. För jag sitter fast och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Just nu är det skitjobbigt, ögonen tåras så fort jag ser, känner, tänker på nåt som har med honom att göra. Att han inte finns. Säkert också för att det är hans födelsedag på torsdag. Första, sen olyckan.
Så, kvällen ska jag ägna åt att fylla i ett formulär, som måste skickas in, sen börjar jag väl om nån vecka eller två. Förstod precis att jag kan få tjänstledigt utan lön för en sån här sak. Ska se om jag kan/vill utnyttja det. En timme i veckan blir ju inte så mycket i pengar, men det kan vara värt det i tid...
Annars är det.. Ja, jag vet inte. Jag ska väl träffa den där försiktige killen igen. Fast vet inte om det blir nu i veckan. Skulle vilja träffa den där andre också, samtidigt så tror jag att han är en multidejtare. Fast vem kan klandra honom, egentligen? Jag multidejtar ju själv i perioder.
3 kommentarer:
Bra beslut. Jag fastnade i mitt mående efter att ha blivit lämnad förra året och visste inte hur jag skulle komma ur den nedåtgående spiralen - trodde tiden skulle hjälpa men det blev ju bara värre.
Terapeuten hjälpte mig förstå VARFÖR jag kände som jag kände och fick in mig på rätt bana, hjälpte mig acceptera och förstå min reaktion.
Har du råd att avvara pengarna så tveka inte att göra det på arb.tid.
Helt rätt, hjärtat. Jag tänkte faktiskt skriva något om din sorg häromdagen, när du skrev att du var nere. För det har faktiskt inte gått lång tid och du kämpar så hårt för att vara glad och stark hela tiden. Tror du behöver den där kanalen där du får lov att prata om det hela tiden och hur mycket du vill. Plus att du kanske kan få några kloka ord med dig på vägen.
Du vet att du får prata med mig, ringa om du är ledsen... men jag förstår om det inte känns bra, men du får :)
Kram!
Ja det är ju det. Det har inte gått speciellt lång tid, alls. I perspektiv. Visst har det med mitt allmänna mående att göra, det måste det ha.
Och jag behöver prata med nån utomstående. Även om jag vet att mina vänner finns där (tack Saga!), så vill jag få tänka på annat när jag är med er.
Kramar!
Skicka en kommentar