jag skriver av mig. Ni har förmodligen läst det förut.

Jobbiga känslor motas bäst med motion.
45 minuters promenad i solen + 90 minuter yoga känns alldeles rätt.

Har en konstig dag. Vaknade med en bra känsla, sen gick det utför. Ville vara social, men ingen ville vara social med mig. Visst vet jag att det inte har med mig att göra, men känslan finns där. Känner mig ensam och liten. Och rädd. För jag känner igen symptom och jag blir livrädd. Jag vill inte dit igen.

Jag längtar efter att höra ihop med någon också. Att ha någon att ha vardag med. Nån att vakna med, att äta frukost med, att gå en söndagspromenad med.
Fast det där är jag också rädd för, för jag vet ju att det så sällan är så där, som man tänker som singel. Den där personen som man lever med kanske vill sova skitlänge istället för att gå upp och äta frukost. Han kanske inte alls är sugen på att gå ut och gå, han kanske vill träffa en kompis istället, eller kolla på tv och då blir jag besviken och ledsen. Och så blir jag den där slutna, lite bittra personen som försöker fixa allting. Den där som jag inte vill vara.
Det är jag livrädd för. Egentligen är det så mycket lättare att vara singel.
Fast jag vill inte vara singel.

Jag vet att jag är osammanhängande. Fast på nåt konstigt sätt får jag lite mer reda i mitt huvud av att skriva det här. Att skriva av mig och att motionera.
Oslagbart.