Då vet jag...

Jag är jättebesviken.
Egentligen inte förvånad, för nånstans har magkänslan funnits där, men besviken.

För han är inte intresserad på det sättet. Inte nu, i alla fall. Och jag kan förstå det, på många plan.
Men just nu känner jag mig ratad. Och ledsen för att jag inte dög.

Vi hade väldigt trevligt igår. Åt gott, kollade film, pratade till sent.. Han blev trött, men gjorde ingen ansats att åka hem, så jag frågade om han ville sova över. Fortfarande hade inget fysiskt hänt och så fortsatte det. Imorse frågade jag. Jag var tvungen att i alla fall försöka få en chans till närhet och jag ville veta om det var så att anledningen till att han inte tog initiativ till nåt var på grund av hans förflutna eller något annat. Jag är glad att jag frågade, även om svaret inte blev det jag ville höra.
Grejen är att han absolut inte har lurats eller ljugit och det har inte jag heller. Jag var även imorse tydlig med att jag söker en relation, att det är mitt huvudsyfte med hela dejtinggrejen. För honom är det lite av en terapigrej och jag råkade vara först ut. Han har roligt med mig, tycker om att prata med mig, men känner inga fjärilar. Vill inte utnyttja situationen heller och bli fysisk, vilket jag respekterar. Då är det ju så.
Vilket inte alls förändrar att jag känner mig tokratad.
Massor av gamla värdelöshetskänslor kommer upp igen, jag känner mig ful, tjock och tråkig. Inte värd.

Men jag tar mig igenom det. Jag fixar det här också och nu kan jag lägga energin nån annanstans och slipper undra. Jag tror vi kommer fortsätta ha kontakt, om än inte lika tät. För jag gillar honom, det gör jag. Och jag har inte hunnit få några egentliga förälskelsekänslor, men jag kände igår att jag skulle kunna få. Det var därför jag var tvungen att få veta vart han stod. För jag ville inte trilla dit. Nu är det mest mitt ego som är sårat, men det gör rätt ont just nu för det.

Och så känner jag mig lite dum för att jag är ledsen. Jag var inte ledsen så länge han var här, vi hade en jättetrevlig frukoststund. Men sen gick han och då kom det. Demonerna kommer också. Nu sitter de där igen och dinglar med bena och viskar i mitt öra: "klart han inte var intresserad på det viset. Hur kunde du tro det? Varför skulle han? Varför skulle nån? Det borde du väl fatta!"
Men jag tänker inte lyssna. Jag tänker gråta en stund, sen tänker jag gå ut och springa, gå på yoga och förhoppningsvis få dricka vin med A ikväll och prata av mig.

Och sen tar vi nya tag...