torsdag 21 juli 2011

Demoner, demoner

De är här igen.
Sitter på mina axlar.
Talar om för mig hur värdelös jag är. Att jag inte räcker till. Att allt jag gör är att göra andra människor besvikna. Inte är snabb nog, smart nog, duktig nog, bra nog. Inte är värd.

Jag ignorerar dem först, men de ger sig inte. Då ger jag efter. Vältrar mig i det en stund.
Sen bestämmer jag mig. Det får vara nog. Det kanske är sant, det de viskar i mina öron, men vad ska jag göra? Jag är den jag är, med fel och brister. Fast det är svårt, när man alltid strävat efter att vara perfekt. En strävan som är dömd att misslyckas. Undra på att demonerna ser så välgödda ut, där de sitter och dinglar med benen.

'Nu är det nog' säger jag. 'Ge er av. '
Och så sätter jag på musik på hög nivå och börjar röja. Gör något. Den bästa medicinen.
De sitter kvar. Mer och mer uttråkade. Till slut ger de sig av. För den här gången.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jäkla demoner, dom är lömska och eländiga och man tror att dom har försvunnit men dom gömmer sig under skinnet på mig. Mina är här i tid och otid också, blää

Men du gör rätt, gör nåt annat och försök koppla bort, kanske jag skulle följa mina egna råd ;)

Pettiwoman sa...

Vet du så väl vad du menar. Och du är stark som tar dig för saker... bästa medicinen som du säger.

Massa kramar!

Antoinette sa...

Nåt har jag lärt mig av alla år av terapi.. :)
Inte alltid det lyckas, men idag gick det. Och jag börjar så sakteliga sluta vara rädd för att trilla ner i depressionen igen så snart de kommer. Bara att inse att de kommer fortsätta komma på besök med jämna mellanrum. Gäller att lära sig hantera de små jäklarna, bara.. :S
Kram på er!!!

Tears and Pearls sa...

KRAMKRAMKRAM

Antoinette sa...

kram tillbaka!