Fy fan.
Det är som en avtändning. Eller som jag inbillar mig att en avtändning ska vara. Det är väl det det är också. Jag har ju trots allt tillfört kemiska substanser till min kropp i flera års tid och nu slutar jag. Idag är andra dagen helt utan medicin och jag är ett vrak. Yrsel, synrubbningar. Gråtattacker som blandas med skratt. Känslan av elstötar i hjärnan.
Jag är hos A. Just nu ligger jag uppe i gästrummet och tårarna rinner. Som tur är vet hon precis hur det är.
Jag trodde helt ärligt inte att det skulle vara så här jävligt rent fysiskt. Jag trodde att jag skulle få mina värdelöshetskänslor, som jag kan mota med mina KBT-övningar. Inte att kroppen skulle paja så.
Men snart. Snart är det över och jag är människa igen. En människa med känslor. Ingen robot. Och det ska bli så skönt.
torsdag 7 juli 2011
Avtändning
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Låter onekligen jobbigt men det är bara att lida genom. Men inte för länge, säger läkarna att det ska kännas så som du känner nu? Verkar onekligen som svåra utsättningsproblem.
Kram på dig, kämpa på..
Åh, jobbigt. Håll ut. Håller tummarna för att det planar ut snart.
Det är ju inte så hela tiden. Just nu är jag helt ok. Men det är otroligt skönt att vara hos nån som vet vad det handlar om.
kramar!
Usch jag vet precis, det är vidrigt. Kram.
Grymt vidrigt. Men, bättre idag. Just nu är jag lite slut, efter konfirmationskalaset.
Skicka en kommentar