Är inte religiös för fem öre, men är inte ateist heller. Vill inte gärna tro att det bara tar slut.
Dessutom.. Vissa ställen. Den där känslan av att ha varit där förut. Vad beror det på? Okej, New York. Den stan känns bekant för att man sett den på film och på tv så himla mycket. Men andra ställen. New Orleans, till exempel. Denna skitiga, fattiga, historiska, märkliga plats som jag älskar.
Jag minns första gången jag kom dit. Ett år efter Katrina. Jag har alltid velat åka till New Orleans. Vi skulle egentligen åkt dit i oktober 2005. Av förklarliga skäl blev den resan inställd. Men så kom jag alltså dit sommaren efter.
Jag har aldrig blivit så påverkad av en plats. Självklart delvis av de tydliga spåren efter översvämningen, men av platsen i sig.. Det var så märkligt att gå runt på gatorna, för jag kände igen mig, fast ändå inte. Det var som att hela världen gungade. Och jag grät. Det gjorde jag andra gången jag kom dit också.
Nu vet jag att några av er avfärdar detta rakt av och det är ok. Finns säkert massor av rationella förklaringar. Men det skiter jag i, för jag har speciella band till New Orleans, band som jag inte kan förklara. De bara finns där. Och just nu längtar jag dit så himla mycket. Jag vill vara där nu. Sitta på Cafe Du Monde, dricka cikoria-café au lait och lyssna på gatumusikanterna, som är bättre än många m
usiker man ser på scener. Strosa på Bourbon Street och titta på alla turister, galna Voodooaffärer, porrklubbar, transvestiter... Äta en gumbo på nån av Creolrestaurangerna. Gå runt på French Market bland stånden och kanske köpa nåt litet, bara för att.Nu, vill jag det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar