Sitter i ett kök, 100 mil hemifrån, med en kopp kaffe.
Eller egentligen är det ju inte hemifrån. Inte om man tänker på att jag spenderade åren mellan 5 och 22 här. Men grejen är att det aldrig har känts som hemma. Jag ville aldrig bo här, det var inte mitt val. Och när jag flyttade härifrån gjorde jag det utan att se mig om. Undan för undan har alla band kapats. Nu är det bara den närmaste familjen som jag bryr mig om att träffa.
Det har blivit lite av en fristad, det här. Eller i alla fall byn vi åker upp till i eftermiddag. Nånstans att komma bort från allt det där andra, det stressiga och jobbiga som kallas livet.
Fast efter några dagar, då är jag nöjd. Då längtar jag tillbaka till stan, till sången och till att vara kreativ igen.
Men nu är det lantluft och lathet som gäller.
3 kommentarer:
Du får gärna svänga förbi här på vägen hem och smuggla med mig söderöver.
Det blir lätt så :) Ett par dagar och sen vill man hem.
Anna, jag ska försöka övertala piloten! ;)
fariahn; precis. Nu står jag i alla fall ut en vecka, förut fick jag lappsjuka efter bara nån dag.. :)
Skicka en kommentar