tankar om dop

Imorgon ska jag på dop.
Folk spottar ur sig ungar till höger och vänster nu för tiden. En bekant till mig fick precis sitt tredje barn och hon är 27 år.
Fast det kanske inte är så ungt? Det är bara det att jag är 35 och har bara de senaste åren överhuvudtaget börjat fundera på att barn kanske är något som skulle kunna funka, nån gång.

Samtidigt har jag flera väninnor som vill ha barn, vill det mer än något annat, men det går inte.

Ironiskt det där.

Jag har aldrig varit med barn. Jag har faktiskt aldrig slarvat. De fåtal gånger jag har haft oskyddad sex har jag alltid tagit dagen efter-piller, till och med i mitt senaste, riktigt seriösa, förhållande.
Så vad vet jag? Jag kanske inte ens kan bli gravid?

I vilket fall är det lite märkligt när folk omkring en börjar bilda familjer. Förmodligen för att jag är så långt ifrån det där familjebildandet just nu, i mitt singelskap. Men jag vet också att det där kan ändras snabbt. Så kände jag innan mitt ex också, men när jag väl träffade honom hade jag gärna flyttat ihop på en gång. Vi började faktiskt prata barn också. Tack och lov att det inte blev så...

Nåja, dop var det. Doppresent. Skitirriterande. Jag är pank och vad fasen köper man till en 7-månaders? Jag vägrar att köpa silverbestick! Tur för mig, en kompis undrade om jag ville vara med på hennes present och det tackade jag snabbt ja till. Vi bestämde oss för att försöka hitta ett fint hänge med en smaragd, ungens månadssten. Min kompis skulle handla, så jag får väl se imorgon vad det blev.

Om jag får barn ska de i alla fall inte döpas. Namnfest, javisst, men inget snack om en gud jag inte tror på. För det gör jag inte, inte kyrkans gud i alla fall. Jag har mina egna funderingar om det där.
Själv är jag inte döpt. När prästen i Västra Frölunda fick höra att "barnets far och mor" inte var gifta vägrade han att döpa oäktingen. Min mamma begärde snabbt blanketter för utträde ur svenska kyrkan istället. Så kunde det gå till på det glada 70-talet!