Jag har bestämt mig

Jag har bestämt mig.
På måndag säger jag upp mig. Utan jobb, utan säkerhet (fast att jag inte skulle få ett jobb inom rimlig framtid är osannolikt).
Men grejen är att jag har bestämt mig. Jag ska inte vara kvar och då känns det så falskt att inte säga något när min chef pratar om framtiden, planerar inför våren och allt...
Jag fixar inte det.

Igår var jag, trots min envisa influensa, på en intervju. Ett mycket intressant jobb. Det handlade om att vara med och bygga upp en verksamhet, något som skulle vara så roligt. Jobbigt, visst, men roligt. Att kunna få påverka redan från början. Jag har gjort det en gång, men det var när jag var alldeles färsk i branschen. Lite skillnad nu, 13 år senare. Jag gillade chefen också. Så mycket att jag t o m berättade lite snabbt om min depression. Naturligtvis visade det sig att hon också haft en. Förvånande - nej. Hoppas att jag blir aktuell.

Fast just nu är jag ganska låg igen. Jag märker att jag blir det när jag inte träffar folk. Jag blir osäker på att folk verkligen gillar mig. Och så saknar jag att sjunga och att träffa alla där. Jag vet att jag är borta för att inte riskera att smitta ner dem, men jag känner mig ändå som en svikare. Kanske ska försöka trotsa hostan och ta en promenad, det brukar kännas bättre efter det.