sommarkväll, fast efteråt

Vaknar ensam i sängen, precis som jag gick och lade mig.
Känner mig sval. Duschen innan jag kröp ner, samt de rena lakanen, har gjort sitt. De öppna sovrumsfönstren kan ha sitt med i spelet också.
Fötterna ömmar efter flera timmars dans. På väg hem från tunnelbanan tog jag av dem och gick barfota.
Det var roligt att dansa. Skönt att få röra på kroppen till musik, bara släppa loss. Behövligt. Fast... Jag kände mig gammal. Eller inte gammal kanske, men äldre.
Jag vet liksom inte vart man ska gå längre om man vill dansa på det där sättet, men inte vara äldst. För jag känner mig ju ändå hemma där, trots allt.
Vart går man?

Behov

Närhet.
Fysisk närhet.
Jag törstar efter det. Längtar. Behöver.
Jag behöver ha någon nära. Någon som ser på mig med en blick som säger: "jag vill ha dig". Någon som tar på mig för att han inte kan låta bli.

Fan vad jag behöver det nu.

dagen efter filmpremiären

När jag är nervös och ska festa, då dricker jag snabbt och mycket.
Det brukar jag få betala för, så även idag.
Igår var det filmpremiär. Det är alltid nervöst att se sig själv och oj, vad jag dämpade nerverna med rosébubbel. Fast det hade jag egentligen inte behövt göra, för den var bra. Den var riktigt bra. Jag var bra. Tjock, men bra.
Mitt under kvällen ringde mamma och var upprörd. Hon hade, igen, upptäckt att exsambon (han som jag åt lunch med tidigare på dagen)hade dolt saker för henne. Helt i onödan, dessutom. Så hon var ledsen, men ändå samlad.
Jaha, jag partade vidare, åt inte speciellt mycket och blev ganska så snabbt väldigt trött. Taxi hem, och den här dagen har gått i seghetens tecken. Naturligtvis har det varit sjukt varmt och kvavt, det underlättar ju inte direkt.
Lite duktig har jag ändå varit. Jag gick iväg och hämtade ett paket med böcker. Bara det fick svetten att rinna längs ryggen.
Imorrn hoppas jag på att vara piggare, för då är det springdag.

Ingen rast, ingen ro

Pausdag my ass!
Brorsan ringde och ville boxas, så det var bara att hänga på. Jättekul och jättejobbigt. Jag gillar att boxas, tycker det är skitrolig träning.
Sen kom jag hem och åt Carbonara och en liten Frödingetårta, så nyttig har jag inte varit i alla fall. Den delen av planen gick som den skulle, eller vad man ska säga...

Alldeles nyss ringde telefonen. Det var min mammas ex, han som dumpade henne brutalt i höstas. Jag har inte pratat med honom sen dess, trots att jag vet att han ångrar sättet han gjorde det på gruvligt och att han och mamma är, om inte vänner, så i alla fall på okej fot med varann. Jag vet att han haft det jobbigt och att han är deprimerad. Men det har inte blivit av att vi har hörts, jag hade väl aldrig den kontakten med honom egentligen.
Nu ringde han i alla fall. Han är i stan och vill äta lunch med mig och bror imorgon. Och jag är väl inte en mindre människa än att jag ställer upp på det.

Det betyder upp hyfsat tidigt och springa, så jag har det gjort. För sen är det ju filmpremiär på kvällen...

slött och onyttigt!

Jag har en pausdag idag. Slödag.
Äter onyttiga saker och tittar igenom alla säsonger av Mad Men. Det är skönt, men någonstans i bakhuvudet ligger lite tankar och skvalpar.
Tankar om närhet. Om att orka lära känna. Om hur det kan verka så bra på pappret och sen ändå inte klicka. Lite insikt finns också. Att jag är glad ändå, för jag vill inte vara den första, den som testas på. Så det är bra.

Fast jag är fortfarande väldigt sugen på närhet.

tur

Det är tur man har vänner att dricka vin med och prata skit om killar med.
Nu känns livet lättare att leva. :)
Jag dricker en Mojito till och somnar sött sen, hoppas jag. Imorrn blir det slappardag.

Det finns fördelar med allt, eller?

Det kanske inte bara är negativt att bli nobbad. Även om jag fortfarande måste blunda hårt när jag tänker på det. Jag ömsom skäms, ömsom är stolt över att jag frågade.
Men, jag var ute och sprang nu. Jävlar vad bra det gick! För första gången kan jag säga att jag sprang 35 minuter. Första 15 var det inte ens jobbigt, bara skönt! Detta trots en halv flaska vin och en mojito igår, samt ca 2 timmars sömn på det.
Tänk vad lite sexuell och känslomässig frustration kan göra!

Då vet jag...

Jag är jättebesviken.
Egentligen inte förvånad, för nånstans har magkänslan funnits där, men besviken.

För han är inte intresserad på det sättet. Inte nu, i alla fall. Och jag kan förstå det, på många plan.
Men just nu känner jag mig ratad. Och ledsen för att jag inte dög.

Vi hade väldigt trevligt igår. Åt gott, kollade film, pratade till sent.. Han blev trött, men gjorde ingen ansats att åka hem, så jag frågade om han ville sova över. Fortfarande hade inget fysiskt hänt och så fortsatte det. Imorse frågade jag. Jag var tvungen att i alla fall försöka få en chans till närhet och jag ville veta om det var så att anledningen till att han inte tog initiativ till nåt var på grund av hans förflutna eller något annat. Jag är glad att jag frågade, även om svaret inte blev det jag ville höra.
Grejen är att han absolut inte har lurats eller ljugit och det har inte jag heller. Jag var även imorse tydlig med att jag söker en relation, att det är mitt huvudsyfte med hela dejtinggrejen. För honom är det lite av en terapigrej och jag råkade vara först ut. Han har roligt med mig, tycker om att prata med mig, men känner inga fjärilar. Vill inte utnyttja situationen heller och bli fysisk, vilket jag respekterar. Då är det ju så.
Vilket inte alls förändrar att jag känner mig tokratad.
Massor av gamla värdelöshetskänslor kommer upp igen, jag känner mig ful, tjock och tråkig. Inte värd.

Men jag tar mig igenom det. Jag fixar det här också och nu kan jag lägga energin nån annanstans och slipper undra. Jag tror vi kommer fortsätta ha kontakt, om än inte lika tät. För jag gillar honom, det gör jag. Och jag har inte hunnit få några egentliga förälskelsekänslor, men jag kände igår att jag skulle kunna få. Det var därför jag var tvungen att få veta vart han stod. För jag ville inte trilla dit. Nu är det mest mitt ego som är sårat, men det gör rätt ont just nu för det.

Och så känner jag mig lite dum för att jag är ledsen. Jag var inte ledsen så länge han var här, vi hade en jättetrevlig frukoststund. Men sen gick han och då kom det. Demonerna kommer också. Nu sitter de där igen och dinglar med bena och viskar i mitt öra: "klart han inte var intresserad på det viset. Hur kunde du tro det? Varför skulle han? Varför skulle nån? Det borde du väl fatta!"
Men jag tänker inte lyssna. Jag tänker gråta en stund, sen tänker jag gå ut och springa, gå på yoga och förhoppningsvis få dricka vin med A ikväll och prata av mig.

Och sen tar vi nya tag...

som ett brev på posten

Naturligtvis.
Naturligtvis får jag mens just idag. När jag vill känna mig fräsch och lite snygg. Vara smart, kvick och på g.
Istället sitter jag här med en svullen, ömmande mage. Svettig, trögtänkt och blä.

Tycka om vs inte tycka om

Kan jag lära mig nån gång?
Det handlar inte bara om att andra ska gilla mig. Frågan är om jag gillar dem?
Ställer jag mig den frågan tillräckligt ofta?
Eller försöker jag bara passa in? Bli omtyckt?

Att hångla eller inte hångla, det är frågan...

Hemma-hos-mig-dejt med honom imorgon.
Lite mat, lite sång, lite film... Och lite närhet? Vågar man hoppas på det?
Vet inte om det är det att jag slutat med medicinen, men jag är så närhetstörstande! Eller, det är klart att det är medicinen. Oavsett om det är fysiskt eller psykiskt. Jag har ju gått och väntat på den reaktionen, inte så konstigt att den kommer.

I alla fall. Han kommer hit på lördag. Imorgon. Jag tänkte bjuda på lax med en fräsch sallad och nåt gott rosévin. Enkelt, men gott.
Det känns lite pirrigt. Nu var det ju jättelängesen vi sågs. Och även om vi satt uppe till 3 på natten och pratade fullkomligt öppet, även fast vi mailat och sms:at nästan varje dag (ofta flera gånger per dag) så har vi fortfarande bara setts tre gånger på riktigt.
Och så vet jag ju inte riktigt vart vi står. Varken han eller jag, egentligen. Jag vet att jag skulle vilja bli mer fysisk. Behöver inte alls vara grovhångel, men i alla fall mer än bara hej och hejdåkram. Samtidigt så förstår jag mycket väl att han är försiktig, med tanke på vad han berättat. Det är det som gör att jag inte heller känner mig bekväm i att ta första steget.

Besvärligt.
Men ändå så mycket bättre än att vara avstängd.

Fast det är ändå konstigt. Det verkar som om jag antingen träffar såna som bara vill hångla och inget mer, eller så träffar jag killarna som vill umgås, men inget mer.. Vi får väl se vilken kategori detta utvecklar sig till.

Demoner, demoner

De är här igen.
Sitter på mina axlar.
Talar om för mig hur värdelös jag är. Att jag inte räcker till. Att allt jag gör är att göra andra människor besvikna. Inte är snabb nog, smart nog, duktig nog, bra nog. Inte är värd.

Jag ignorerar dem först, men de ger sig inte. Då ger jag efter. Vältrar mig i det en stund.
Sen bestämmer jag mig. Det får vara nog. Det kanske är sant, det de viskar i mina öron, men vad ska jag göra? Jag är den jag är, med fel och brister. Fast det är svårt, när man alltid strävat efter att vara perfekt. En strävan som är dömd att misslyckas. Undra på att demonerna ser så välgödda ut, där de sitter och dinglar med benen.

'Nu är det nog' säger jag. 'Ge er av. '
Och så sätter jag på musik på hög nivå och börjar röja. Gör något. Den bästa medicinen.
De sitter kvar. Mer och mer uttråkade. Till slut ger de sig av. För den här gången.

Prestation och knäppa undringar

Har precis varit ute och presterat. Typ. Jobbigt, men nyttigt, kanske? För det jag hade förberett fanns inte, så jag fick improvisera. Då blir det inte perfekt. Men det blir...

Och så skulle han eventuellt kommit förbi, men det gjorde han inte. Lika bra det. Jag var inte riktigt redo. Vill hinna nutriletta några dagar till.
Och jag undrar så, jag kan inte låta bli! Särskilt inte nu, mitt i natten efter två glas vin. När vi inte setts på drygt två veckor. Vad vill han? Övar han på mig? Träffar han andra? Och om så vore, så har väl jag inte med det att göra. Fast det verkar inte som om han gör det, eller vad vet jag. Jag vet ju inte. Jag har i alla fall inte energi att träffa mer än en.
Fan, jag vill ju ha närhet snart!!! Blir det inget i helgen, då vete fan.
Äsch. Jag går och lägger mig.

Varmt, svettigt och relationsfunderingar

Vaknade varm och svettig med ett molande illamående.
Nu är jag fortfarande varm och svettig, men inte lika illamående.
Inte lika ångestfylld som igår heller. Märkligt hur det lägger sig, bara jag får skriva om det.

Idag tvättar jag. Tvättar och solar på balkongen. Korta stunder åt gången, för det är väldigt varmt. Det gillar tomatplantorna. Jag började tro att de skulle bli utan tomater, men nu såg jag små knoppar minsann.

Jag fick svar igår, sent. Ett, som vanligt, trevligt och engagerat mail. Visst ska vi ses till helgen. Men jag vet inte. Jag förstår att han är försiktig. Absolut. Men jag behöver få en clue. Finns det ett intresse för mer än vänskap? För det vill jag ha. Om han inte vill det så vet jag inte.. Då tar han upp min tid. För jag hinner inte med både nya vänner och partnerletande på samma gång, inte när det är så här intensivt. Vi får se vad som händer nästa gång vi ses, helt enkelt.

Jag är en bra människa som ibland gör fel

Nähä. Ingen yoga. Jag kom 1 minut försent och de hade låst dörren.
Det var ju liksom bara droppen som fick bägaren att rinna över. Fy fan vilken skitkväll. Vilken skitjävla patetisk människa jag känner mig som.

Jag känner mig dålig för att jag inte riktigt orkat ha tålamod med mamma. Brusat upp för snabbt ibland nu under resans gång. Irriterat mig på onödiga saker.
Jag känner mig tjock och svullen efter allt stillasittande i bil och fikor med glass och bakverk. Det toppar jag med att köpa hem glass idag. Halleluja.
Jag har inte fått svar på mitt senaste mail, som jag skickade sent igår kväll. För jag kunde ju inte låta bli att maila efter att jag hade ringt förra måndagen, fast jag hade tänkt att han skulle få höra av sig. Jag är svag, so shoot me. Och jag har fått svar, hela tiden. Men inte nu. Inte idag.

Och jag vet. Jag vet att jag är en bra människa, som ibland gör fel. Som det här med mamma. Jag är inte usel för att jag inte har fixat det helt. Det har inte varit enbart jobbigt, det har varit trevligt också. Även fast jag lite känner att jag inte räcker till. Men jag vet att det är mina tankar, inte fakta.
Och jag vet att jag imorgon tar tag i vikten igen. Det blir löpartur på morgonen och shakes i några dagar tills jag hittar formen igen.
Och jag vet att han kommer att svara på mailet. Förr eller senare. För han är en sån som svarar.

Jag ska bara gråta lite först.

motstridiga känslor

Hemma, ensam och låg.Trots att jag längtat efter just detta.

Jag går och yogar. Återkommer.

Allt och ingenting

Officiellt arbetslös, det är jag nu. Så om nån har ett välbetalt, roligt, utvecklande och inte alltför stressigt jobb, gärna deltid, hör av er...
Det var rätt soft på AF. Knappt några människor alls, så jag fick snabbt prata med en handläggare. Vi var rörande överens om att jag förmodligen inte skulle behöva gå arbetslös speciellt länge. Jag sköter mig själv fram till i september, har jag inte fått jobb då får jag höra av mig.

Annars är jag i stort behov av ensamtid nu, märker jag. Även om jag mår extremt mycket bättre nu än för en vecka sen, så är jag inte riktigt mig själv. Jag älskar min mamma och tycker det är jättekul att hon är här, men det stressar mig också. Jag får dåligt samvete för att jag vill vara ensam och inte kan njuta av att umgås. Inte hela tiden, men... Nåja, det är en vecka det handlar om. Sen får jag all ensamtid jag vill ha.

Dejten har inte hört av sig sen vi pratade i måndags, vilket är helt ok. Utom för mina bekräftelsedemoner, förstås. De vill ju helst att han skulle höra av sig hela tiden. De vill gärna skicka sms också, som han kan svara på. För det gör han ju, svarar alltså.. Men jag ska inte. Jag har så lätt att hamna i den rollen, den som drar, men jag vill inte det nu. Så jag står ut. Och det är inte så svårt, faktiskt.

Trots att jag är arbetslös blev det lite shopping idag. En sportBH, nödvändigt nu när jag springer så mycket. En blå och vitprickig top/klänning från Gina, samt en blåvitrandig tröja från samma ställe. Ett par vita, tighta jeans på HM för, hör och häpna, otroliga 50 kr! När jag stod i provhytten såg jag mig själv från sidan. Det var ingen rolig syn. Mitt hakskinn har börjat sagga! Jag antar att det är lönen för all viktmässig upp och nedgång genom åren, men ändå! Illa.. Så, jag gick in på Kicks och köpte ett serum för åldrande hud, Loreal Revitalift. Nu ska här tightas till! Om det känns som om den funkar så ska jag slå till på de andra produkterna i serien också. Fan för att åldras!

Då känns det extra skönt att veta att man har några timmar med Harry Potter framför sig ikväll. Och jag vill ha de runda 3D-glasögonen!

Home sweet home!

Hemma!
Jag har städat. Plockat, diskat och dammsugit. Och skurat toan, inte att förglömma. Nästan det nödvändigaste av allt. Imorgon är det tvättid klockan nio, sen är hemmet redo att ta emot kära mor.

Och vet ni.
Jag ringde.
Han hade precis sagt hejdå till sin mamma, som varit och hälsat på över dagen, och vi pratade i 40 minuter. Jag som inte ens gillar att prata i telefon. Vi snackar nästan telefonfobi. Men det är så lätt att prata med honom.

Och det snurrar i mitt huvud. Det går från att kännas som om det är lugnt, vi ser vad som händer, till att jag känner mig fnissig och förälskad. Eller känner av den där paniken ni vet, som man kan få i början innan man vet. För jag vet ju fortfarande inte. Även om jag har svårt att tro att nån lägger ner såpass mycket energi och intresse på en ny kompis, så vet jag ju inte. Sen har han ett bagage som heter duga, vilket också gör att jag förstår att vissa saker tar tid. Och det är bra för mig med. Samtidigt är det fortfarande saker jag måste tänka över.
För det får ju inte vara lätt.
Jag vet att det är mycket om det här nu. Men hallå, ni har varit förskonade i flera år! :) Och det är min egoblogg detta, jag behöver sortera mina tankar...

Så mycket att fundera på..

Snart är Värmlandssemestern över.
Imorgon åker jag hem. Hem till kaoset.
Min lägenhet alltså. Jag hann ju inte städa, eftersom jag var ute och slarvade (not!) till klockan 3 på natten. På tisdag förmiddag kommer mamsen, då måste det se ok ut.

Det är lite surt. Jag hade velat hinna träffa dejten innan mamma kommer. Sen kan vi inte ses på en dryg vecka till och det känns... Så där.
För även om det känns ovanligt lugnt, så har jag en liten stress att han ska tappa intresset. Fast samtidigt. Gör han det, då var det väl inget ändå.
Jag funderar mycket och pratar mycket med A om det han berättade för mig senast vi sågs. Det får mig både att bli fundersam, för det är verkligen inte odelat positivt. Samtidigt talar det till hans fördel att han är så ärlig.
Sen vet jag ju fortfarande inte vad det är han är ute efter.
Vi har i alla fall hörts nästan varje dag via sms eller mail. Och det är inte alltid jag som sms:ar eller mailar först.
Vi får se, just nu känns det okej och jag vilar i det. Kanske ringer jag honom på måndag, kanske nästa steg..?

Ut på andra sidan

Snart.
Jag är på väg dit, tror jag i alla fall. Det känns bättre idag. Lite snurrig fortfarande, lite vinglig. Lite elstötar, särskilt när jag byter fokus med ögonen. Men jag har sovit bättre och jag har inte känt nåt behov av att gråta ännu idag.
Idag konfirmerar sig A's dotter. Jag hjälper till så gott jag kan och försöker mota bort känslan av att 'jag borde göra mer'. För jag gör det jag kan. Inte av plikt utan för att jag vill. För att jag vet att det är tungt för A idag, för att hennes mamma inte kan vara med. Så jag försöker göra det jag kan med det praktiska och bara finnas.

Och så har jag tagit en liten paus. Mailar inte, sms'ar inte. Och nojar otroligt nog inte över att han inte heller gör det (även om jag skulle bli glad) och det är så skönt.

Som sagt, jag kanske är där snart. Ute på andra sidan.

Avtändning

Fy fan.
Det är som en avtändning. Eller som jag inbillar mig att en avtändning ska vara. Det är väl det det är också. Jag har ju trots allt tillfört kemiska substanser till min kropp i flera års tid och nu slutar jag. Idag är andra dagen helt utan medicin och jag är ett vrak. Yrsel, synrubbningar. Gråtattacker som blandas med skratt. Känslan av elstötar i hjärnan.
Jag är hos A. Just nu ligger jag uppe i gästrummet och tårarna rinner. Som tur är vet hon precis hur det är.
Jag trodde helt ärligt inte att det skulle vara så här jävligt rent fysiskt. Jag trodde att jag skulle få mina värdelöshetskänslor, som jag kan mota med mina KBT-övningar. Inte att kroppen skulle paja så.
Men snart. Snart är det över och jag är människa igen. En människa med känslor. Ingen robot. Och det ska bli så skönt.

Så vansinnigt trött

Jag är vansinnigt trött.
Kom hem från dejten kl 3 inatt.
Nej, inget sånt. Vi pratade till klockan 3. Pratade, pratade, pratade.
Inget mer.
Men grejen är att han delade med sig av massor av grejer som jag måste fundera på, men som jag absolut inte tänker dryfta här. Jag vill inte hänga ut någon annan, hur anonym jag än är.
Jag har mycket tankar nu. Och jo, jag är fortfarande intresserad.

Samtidigt ska jag packa för att åka till finaste A i några dagar. Min hjärna är alldeles för trött för att förstå vad den ska ha med sig, men jag antar att om jag får med mig lite trosor och en tandborste, så räcker det egentligen. Och löparskorna, förstås.

men lite bättre, det är det allt..

Idag är det sådär. Jag är inte lika låg, även om jag nyss grät till Billy Joel's "And so it goes". För övrigt en fantastiskt vacker låt, lyssna på den. Vi ska sjunga den ikväll.
Efter att jag hade badat igår kollade jag mailen. Ingen mail. Jag borstade tänderna och gick och lade mig. Kollade mailen på mobilen (ja, jag är knäpp, so shoot me) och pling! Ett mail i inboxen och ett på dejtingsidan där han skriver att han just mailat mig. Vi ska ses imorgon.
Och ja, det gjorde att det kändes bättre.
Och jag har fortfarande kroppsnoja.
Han kanske inte alls är intresserad av mig på det sättet, han kanske bara tycker jag är rolig och trevlig. Bara.
Kanske inte är så bara. Men fan. Jag vet inte. Just nu är jag bara allmänt knäpp och förvirrad, det är bara att stå ut hörni.
Jag blir väl normal nån gång, kanske.

Ner och upp och ner..

Jag är ledsen nu.
Inte för nåt speciellt. Det bara kom över mig. Jag känner mig ensam.
Jag vet att medicinen stökar runt i mitt huvud. Jag vet att jag glömde äta idag.
Men det spelar liksom ingen roll att jag vet varför, för känslan är där ändå. lIka stark.
Jag känner mig liten, oönskad, ensam och ledsen.

Och lite är det nog för att dejten inte hört av sig. Inte sen i fredags. Vilket jag egentligen vet är okej, men vi har ändå hörts varje dag. Och just idag hade jag behövt lite bekräftelse. Just nu hade jag behövt den.

Men det är väl nåt jag ska lära mig av det här med.

nu får det ge sig!

Fortfarande är jag seg.
Fortfarande trött, huvudet känns tungt och jag orkar inte göra mycket annat än att sitta framför datorn.
Jag kan ju inte vara bakis fortfarande, så nu skyller vi på medicinen. Bara några dagar kvar nu, så hoppas jag slippa den här skiten för gott! Biverkningarna alltså. Medicinen har jag att tacka för mycket, även om jag hoppas slippa den nu.
Nu har jag i alla fall bestämt mig för att gå och träna. Helst yoga, men finns inga platser får jag ta en sväng i gymet. Jag får inte boka plats just nu, för jag har visst slarvat med avbokningar.. Oops. Det är nog medicinens fel det med!

ett lidande

Är huvudet dumt får kroppen lida. Huvudet var jäkligt dumt inatt och jag lider idag, jag lovar er. Rekommenderar ingen att dricka konjak klockan 3 på natten.
Jag var dessutom tvungen att gå upp ur sängen imorse, eftersom jag bokat en klipptid klockan 13. Å andra sidan var det inte helt fel att bli lite ompysslad av min söta frisör. Tänk att det kan vara så fantastiskt skönt när någon tvättar håret på en. Ser han som gör det dessutom ut som en grekisk gud, så gör det ju inte saken sämre. Jag hade kunnat ligga där hela dagen.
Nu är jag putsad och klar i alla fall. Och mätt, för jag kunde ju inte låta bli att gå och köpa massa skräp. Det får bli nutrilett dagarna som kommer, men idag var jag tvungen att ha glass och ostbågar.

Dekadens...

Seriöst. Jag dricker mig trött på konjak.
Förmodligen får jag sota för det imorrn.
Men skit i det nu. Just nu måste jag vara lite dekadent.

så jävla jobbigt

Fy fan.
Jag hatar att inte vara robot.
För det är så jobbigt. Jag bara har en massa känslor hela tiden. Jag dras emellan att softa och att överanalysera. Hela tiden. Ena sekunden är jag glad, andra känns det bara skit.Jag är glad att han hör av sig, fast han åkt bort. I nästa sekund tänker jag att hade han verkligen brytt sig, då hade han hört av sig under konserten. Vi snackar alltså konsert med hans allra största idoler. What so ever hade det vart ok om han inte hört av sig alls. Och då har han mailat två gånger sen vi sågs senast, i onsdags. Jag kan inte hålla på att ställa ultimatum, inte när vi känt varann i två veckor. Inte över huvud taget.
Men jag är knäpp. Knäpp och vill inte känna mest.

Så, jag har pendlat idag. Mellan att vara skitglad och att vara ledsen. Allt under samma kväll. samtidigt som jag jobbat på att inte vara bäst. Verkligen.
Men jag fick skjuts hem. Och ett bra samtal på vägen, som kanske kan leda till något. Rent affärsmässigt i alla fall.
Orkar inte tänka på det andra nu. Orkar bara dricka konjak och sova...